Vi som förlorat våra syskon för tidigt =(

Hej!
Jag förlorade min bror i somras! Min mamma klarade inte hantera det så jag tog hela lasset med begravning, bodelning mm. Jag sköt upp min sorg och tänkte att jag kunde ta smällen efter begravningen, men jag kan inte släppa på det än! Jag är fortfarande helspänn o gråter bara ibland i bilen när jag hör vissa låtar!
Jag vill gråta ut och skrika men jag klarar det inte!

Jag flyttade även hem till mamma igen för att hjälpa henne igenom det och det var skönt till viss del men det gjorde att jag tröstade henne alltid men grät aldrig själv...

Vilken härlig tråd där vi kan stötta varandra!

Beklagar sorgen.

Vad jobbigt för dig!
Att behöva ta tag i allt det jobbiga praktiska som ska göras efteråt

Förstår att du har svårt att släppa loss alla känslor även om det gått ett litet tag....
Kramar till dig, hoppas du får gråta ut ordentligt snart

Och det där med låtar...
Vissa låtar man hör bara sprutar tårarna och häromdagen när jag körde hem från jobbet kom en låt från begravningen. Från att vara på ganska bra humör den dagen sjönk det til botten direkt och stannade där resten av dagen.

Beklagar din sorg. Det måste vara jättejobbigt att ha dragit i allt och sen inte kunna släppa det. Har du någon du har kunnat prata igenom det med ordentligt, kurator, vän, annan släkting...? Det kanske kan hjälpa annars. Det finns också en bra bok att läsa om sorgbearbetning, jag kommer inte på vad den heter nu på rak arm men jag kan återkomma. Risken är väl att det drabbar en senare i livet om man inte går igenom den här bearbetningens olika steg.

Tack..

Kan ju berätta lite om hur min bror dog med..

Han var på semester i österrike och dom tror (vi kommer väl aldrig få veta hur) att han fått en astma attack och försökt luta sig lite ut genom fönstret för att få mer luft.. Varav han föll ner... Troligen så dog han på en gång.. Det gör det lite lättare... Att han inte låg på gatan och led..
Men som sagt, smärtan och sorgen finns fortfarande kvar trotts att det gått 4år snart.. Tror aldrig att sorgen kommer försvinna helt, även om den lättat....

Styrke kramar till alla som är i samma satts.  Det är viktigt att uppleva smärtan/smärtsamma situationer så att man lär sig något av dem, än att fly in i något annat. Men man behöver absolut inte uppleva smärtan så tidigt genom att förlora en anhörig speciellt om den är ung... Hursomhelst,  Tack TS för dina värmandeord. Önskar alla hälsa och ett rikt långt liv med alla våra närmaste.

Min bror, 25 år, gick bort för 4 veckor sen.

Jag förstår att det blir lättare med tiden men just nu vet jag inte hur jag ska kunna leva normalt. Min hjärna funkar inte och jag är så otroligt trött  och gråter hela tiden när jag är ensam. Jag går hela tiden och "skärper mig" inför andra för att verka normal och gillar inte att gråta när andra ser och sen blir det dubbelt upp när jag sitter själv på kvällarna.

Jag vill berätta om honom för alla jag ser, vill att hela världen ska veta hur fin han var. Jag vill att alla som inte kände honom ska förstå vad de missat. Men jag inser ju att det inte är ett friskt tänkande jag har just nu så jag pratar bara om honom med de som kände honom, som vill och orkar.

Jag försöker tänka att det blir bättre, att jag kommer lära mig att hantera det med tiden, och det är skönt att läsa om er som gick igenom det för några år sen, att även om det inte slutar göra ont så lär man sig ha en normal vardag iaf.

Förlorade min lillebror för 7 år sedan, i självmord, han var då 18 år gammal, ingen vet ännu riktigt orsaken till varför, det kom som en blixt från klar himmel, vi kommer nog aldrig att få veta heller.

Tyvärr splittrades familjen efter det, mina föräldrar skiljde sig, min pappa hittade en annan och hade neormt dåligt samvete över lillebror (det fungerade inte alltid så bra mellan dem) han flyttade ifrån mamma och började mer och mer leva sitt eget liv, min mamma bodde kvar på gårdem, till sist framkom det att han hållt på ganska länge till med denna nya kvinna.

Nu för något år sedan sålde mamma gården och flyttade till lägenhet, pappa bor på annan ort och jag bor på annan ort, vi ses ganska sällan, istället för att föra familjen samman så förde den oss längre ifrån varandra. Och så även med släkten, mycket få släktingar kvar och som jag hör av.

Jag själv fick egentligen aldrig lov att sörja min bror ordentligt, livet rullade på och som "barn" ofta blir i såna här situationer blev jag ensam med alla frågor, pratet gick ju "herregud, stackars föräldrar som förlorat sitt barn" jag glömdes bort och glömde också bort mig själv, så för några år sedan kom sorgen (hade då fått barn, skaffat nytt förhållande, studerat opch börjat jobba)

Jag känner fortfarande att jag inte riktigt är i fas med sorgen utan att den fortfarande är enormt stor, kanske på ett omognare plan än vad den egentligen skulle varit ifall jag fått lov att sörja på en gång.

Nu förlorade jag min yngsta lillasyster för väldigt många år sedan och hon var sjuk redan från födseln, men jag kanske får skriva lite här ändån?

Vi var från början 3 systrar, jag var äldst -89, "S" var mellanbarnet -90 och "I" var yngst -91.
"I" föddes med diverse fel på både hjärna, hjärta och andra organ och läkarna gav mamma och pappa dom tråkiga nyheterna att dom skulle ha tur om hon levde i 6 månader.
Hon kämpade dock på och levde ett så bra och händelsefullt liv hon bara kunde ända fram till den 17 april -99, då hennes hjärta inte längre orkade slå efter en lång förkylning.

Jag och "S" visste redan från början att hon inte var som alla andra barn då hon varken kunde prata (riktiga ord alltså, hon kunde skratta, gråta och jollra som bebisar), gå eller ens sitta själv, men vi älskade henne lika mycket för det ändå, precis som både mamma och pappa gjorde.

Förlorade min älskade storebror för 3 1/2 år sedan,han var mitt i livet lyckligt gift,en son på 4år,samt var hans fru gravid i 5e mån,när han dog i okt 07 .Sorgen är obeskrivlig,så smärtsamt ,han var världens goaste storebror endast 1 år äldre än mig,han dog 37år gammal på sjukhuset,jag o hans fru höll i hans hand när han somnade in.Han fick diagnosen gliablastom ca 1år innan han dog,det är en mkt elakartad hjärntumör som inte gå att bota.Efter 2a operationen så levde han bara 7 veckorefter operationen.Jag tänker så mkt på honom,livet är så jävla orättvist,även om det gått några år så är det så jobbigt o smärtsamt ,gråter ofta när jag tänker på alla fina stunder tillsammansJag har fått två små pojkar som han inte fick träffa, han skulle ha varit världens bästa morbror,det är en sådan sorg i familjen,livet blir aldrig sig likt igen,särskilt märkbart vid familjehögtider.Livet måste gå vidare på ett el annat sätt,men sorgen kommer alltid finnas där,kram på er alla

Beklagar sorgen för er alla!

Jag förlorade min storebror 29/12-10. Alltså för 5 månader sen.
Han hittades död på sin soffa och hade legat en vecka...
Obduktionen visade att han hade både heroin, benzo och metadon i kroppen.
Metadonhalten var 3-6 gånger dödlig dos så det var det han dog av.
Metadonöverdos, med vilje. Alltså självmord.
Han var 35 år gammal, min bästa vän, min själsfrände.
Jag tror aldrig tårarna kommer sluta rinna.
På begravningen valde jag himlen är oskyldigt blå - ted gärdestad, och jag kaninte höra den utan att bryta ihop...