Jag hatar snart mitt barn!!

En sak till- Spelar ingen roll om barnet har en diagnos,det är ändå föräldrarna som ska jobba på sitt sätt mot sitt barn,de msåte alla föräldrar göra hur barnet en beter sig så är det VI som ska se till att barnet mår bra, och om ett barn har ADHD  så krävs det ännu mer ödmjukhet hos en förälder att se sina fel och brister...

blir nu upprikigt förbannad över synsättet många har på hur ett barn agerar.

ts -ring soc och be om stöd så ni får hjälp i eran roll som förälder så pojken kan få bli ett galtt barn, de 3 första åren är viktigast så de är brottom att fånga upp den här lillen nu med kärlek och respekt.

latt barn skulle det stå.
dessutom så kan han inte prata en så det ända sättet att få dålig uppmärksamhet är att vara såhär- tycker de ändå låter som han inte får den stimulans,kärlek och uppmärksamhet han behöver.

Hej TS!!

Jag har bara läst ditt inlägg.
Jag tycker att du måste söka hjälp om honom. Prata med BVC så kanske de kan hjälpa dig att ta honom till BUP. För där kan de göra en utredning på varför han är som han är. Det Kan ju hända att han har ADHD el ngt annat liknande. Eftersom han är så aggressiv.
Jag tycker inte det verkar att vara trots. För barn blir inte så aggressiva.

Du måste få hjälp med honom. För både dig själv o din son. För ingen av er mår ju bra.
Låter kanske hemskt när jag skriver om BUP men där kan du få hjälp o råd om vad du ska göra.

Lycka till med ert barn.
Sänder dig en stor kram

lillangel: Är lite svårt att uttrycka allt korrekt så det inte missuppfattas fel i ett forum, men ska göra ett försök till.

Man måste kunna vara öppen för alla möjliga olika anledningar naturligtvis. Men när man som förälder stöter på människor som hela tiden ska hitta en förklaring hos föräldrarna till varje pris så kan det kosta oerhört. Kan ta mig själv som exempel.

Min son är i dag 11 år. Jag märkte redan när han var 2 år att allt inte stämde. Han fick oerhörda utbrott. Tex kastade han stolar och bord omkring sig, han var sjövild. Han har heller aldrig velat vara någon riktigt nära. Andra saker har nästan gått för smidigt i stället. Som tex sluta med blöja. Han har sen dag 1 när vi tog bort blöjan varit helt torr dag som natt, och dessutom har han alltid torkat sig själv. Motoriskt fungerar inte allt som det ska än i dag. Det har varit massor, men kan inte skriva allt här.

Sökte hjälp när han var 2 år första gången. Då hette det att det var mitt fel för att jag skaffat bern för tidigt (var 21 när han föddes). Andra gången berodde det enligt bup på att jag inte kunde tillgodose mitt barns behov, så anmälan till soc skedde. Det blev utredning som avslutades med noll åtgärder därför att det inte fanns något i min roll som förälder eller i övrigt att anmärka på. Så här har det hållt på år ut och år in. Tills han började skolan och det rasade även där. Då sattes utredning på min son i gång.

Han har tom blivit avstängd (portad) från dagis/fritids! Det berodde ju i botten på att jag inte fick någon hjälp, att ingen lyssnade så min son kunde få den hjälp han behövde. Ingen klarade av att handskas med honom, men ändå lyssnade ingen. Sjukt? Ja..

Pga av detta tycker inte jag personligen att man ska vara så snabb att döma föräldrarna. Vi här inne kan självklart inte sätta diagnoser, MEN vi kan ge råd.

Ts, du skriver att ni har försökt alla former för att undvika, bemöta, avleda, tillrättavisa men att inget fungerar. Du skriver också att beteendet kom före dina känslor. Du beskriver också att beteendet inte enbart drabbar dig och pappan utan även resten av familjen, bekanta och även på förskolan.

Vad säger förskolan om beteendet?
Har de reagerat på något speciellt?

Det här låter nämligen inte alls som "vanlig trots" även om en del barn har enormt stark vilja. Det låter inte heller som enbart en reaktion på en förlossningsdepression. Självklart kan ett beteende förstärkas av att du och pappan för tillfället mår väldigt dåligt och barnet känner säkerligen av den situationen med men det känns, utifrån det du skriver, att det ligger något mer bakom. En 2,5 åring är ett litet barn men inte så litet att det faktiskt inte kan förstå saker som "det gör ont", "nej" elelr liknande.

Prata med förskolan, fråga hur de upplever ditt barn och hur de hanterar olika situationer som uppkommer.
Sen tycker jag du tar kontakt med bup. Även om det nu inte är någon form av diagnos, som inte är något mode eller en stämpel utan en metod för att faktiskt kunna få hjälp, så behöver ni få stöd och avlastning och hjälp att ta er vidare!

Vill dessutom säga att du itne är en dålig mamma, då hade du itne bett om hjälp! Jag skickar många kramar till dig.

//Gurkan - förskollärare

Men tjena!
Är ni helt rabiata här eller?

Bara för att det kanske är fler som får diagnoser numer, så betyder det inte att det inte finns "rättmätiga" diagnoser. Bara för att det finns många som har ADHD eller liknande, så betyder väl inte det att TS son inte kan ha det? Otroligt konstigt argument tycker jag.

Nej be om en utredning av Bup, visar det ingenting, då vet ni ju det. Då är det andra saker ni får prova, men har han en diagnos, så finns det massor med hjälp att få.
Man kan också få en utredning i ganska tidig ålder, det fick min bonusson. Det framgick väldigt tydligt redan i 2-3 års åldern att han hade speciella behov.

Alla ni som säger att det är föräldrarna det är fel på, gör ni alltid så? Säger åt folk att inte gå till läkaren och kolla om man har halsfluss eller cancer "för det är ju så många som har det redan"? Bättre att utesluta dte tycker jag.

Tanken om stödfamilj tror jag också är god, och kanske även det att bvc kan hjälpa er med utökad dagistid. För jag tycker att det verkar väldigt tydligt att det här barnet har större problem än vanlig trots.

Förlåt ett rörigt inlägg, men jag blir så himla upprörd.
Stort lycka till till dig TS, jag förstår att du inte har det lätt.