Varför skulle katterna vara värre än hunden?

Ingen aning. Det enda jag tänker på med pälsdjur är hur mycket man måste dammsuga sen när barnet ska kräla runt på golvet.

Vi får samma påpekande hela tiden... Nu har vi ingen hund, men väl ett  antal katter... (har varit uppfödare av perserkatter)

Men visst ska jag minska lite på mina katter, och försöka omplacera,  men de är ju en del av min familj, och är mina bebisar... 

Jag tänker omedelbart på protestkissande i spjälsäng och överallt annars. Eller möjligen att katterna lägger sig bredvid huvudet på den lilla (kanske inte så nyttigt med katthår i näsgångarna).

Det är lättare att fostra en 1,5 år gammal hund än 11-åriga katter om de skulle missköta sig.

Men detta är bara tankar.

LArvigt! Vi har 2 katter och har haft det med båda barnen.

Blir så less på dem bara, vi dammsuger ju och givetvis kommer vi göra det ändå mera när barnen börja krypa runt på golvet, det jag retar mig på är att mina äldre släktingar bara verkar se mina katter som något slags slit o slängprodukt, jag har levt en tredjedel av mitt vuxna liv med två av dem, vårdat dem när de varit sjuka, köpt mediciner åt dem, pysslat om dem det är ju lika mycket min familj som hunden.
De enda som inte sagt nåt är som sagt min pappa och min svärmor, svärmor har dessutom haft kennel innan. Jag förstår bara inte varför de inte kan fatta att jag inte tänker avliva mina katter enbart på grund av att vi ska få barn. 

Ts, har man inte haft djur kan man inte förstå denan kärlek ni pratar om för era djur. Jag gör det inte iaf och kanske är fallet så med dina släktingar också?

konstigt.... skönt att man slapp såna kommentarer när man skaffa barn.

katterna har verkligen inte varit nåt problem. dom var till och med rädda för första bebisen. aldrig legat i spjälsän/vagn/bebisrelaterade saker som filtar. dom har hållit sig på sin kant.

tycker snarare att dom är en tillgång. att dom redan som rätt små får lära sig vara försiktiga och visa respekt mot något litet. nu har vi bara en katt kvar och yngsta tjejen som är 15 mån ÄLSKAR katten. och den tidigare lite osällskapliga katten verkar gilla henne för hon stryker sig och gosa med henne. ligger gärna i barnhöjd och inbjuder. lillan är superduktig och försiktig. kramas och gossar ansikte med katten. har knappt aldrig ens som 6-7 mån bebis sett henne rycka i pälsen. och då kan hon ändå vara hårdhänt med oss vuxna eller storsyrran...

lilltjejen är även mycket duktig med bebisar. förstår till punkt o pricka att hon ska klappa fint, gossa försktigt osv. tror det till stor del är kattens förtjänst.

grattis och  lycka till med bebisarna!

Håller med Siris mamma. Men det är jävligt irriterande och de har ju inte med de att göra överhuvudtaget!! Har också katt och hund. Båda är väldigt kärleksfulla och keliga, därför tänker jag att jag måste hindra katten att gosa ihop med en ev bebis när vi inte kan övervaka det hela, typ skaffa lock på spjälsängen . I övrigt är jag inte det minsta orolig, lite djurhår och "skit" är bra för immunförsvaret.

Nej, de har inte med det att göra Mrs Lilac.