Anledning att ändra på fungerande koncept?

Jag fick en sån där typisk "det är vi som är vuxna och vi som bestämmer" uppfostran själv och det tog väl sisådär till jag blev drygt 30 innan jag alls blev en självständig individ. Visst jag klarade mig, men mådde pyton. Så vill jag verkligen inte att mina barn ska ha det, eller må. Alltså är det därför mina barn får en annan uppfostran än jag fick. Nu är det väl inte oss som fick en auktoritär uppfostran och mådde illa av det som du vänder dig till, förmodar jag.

Jag tror att jag har haft en såndär mellan hård uppfostran. Dvs mina föräldrar försökte sätta gränser inom vissa områden. Men lät mig utvecklas som självständig individ. Jag tycker inte dom kan ha gjort ett bättre jobb.

Jag försöker att uppfostra mina barn i det jag tycker är rätt. Men saker som hände mig under min ungdom kanske gör att jag är hårdare, eller mjukare inom vissa specifika frågor.

Raskask, du vet ju aboslut hur du inte vill uppfostra dina barn och du känner ju själv hur du kanske hade velat bli behandlad när du var liten.

Dock så kan jag känna att väldigt många föräldrar är rädd för att sätta gränser, jag tycker att man kan sätta gränser, men att man med jämna mellanrum kan diskutera om det är någon regel/gräns som man kan ta bort, göra om etc tillsammans med barnet.

/T

Ptja... man kan ju ha en "det är vi som är vuxna och vi som bestämmer"-uppfostran utan att för den delen gå till överdrift. Många barn mår nog bra av att inte få löpa fria och göra sina egna dålig genomtänkta val.

Mina föräldrar hade definitivt den inställningen att vuxna bestämmer över barn, men om jag hade fått bestämma själv som litet barn hade jag inte gjort något rätt alls, eftersom jag inte besatt samma kunskap som dem om vad man ska äta/göra/bete sig.

Men det lättades ju på allt eftersom jag blev äldre och jag flyttade hemifrån vid 19 och är extremt självständig.

Så alla påverkas ju inte likadant... en del har helt enkelt problem med att inte få bestämma allt och trivs inte med att bli tillsagda oavsett om det är föräldrar eller andra vuxna 

Ja, och det har nog konstant försämrats hos föräldrar sen 60-talet skulle jag tro.

Många är emot curling fastän de curlar på sitt eget sätt (och inte fattar att det är det dom gör), men rättfärdigar det och har förklaringar till det som låter bra. Resultatet får vi se om 10-15 år, ack ack 

Jag fick, tack och lov, ingen sträng uppfostran men det blev en vettig och välmående individ av mig (om jag får säga det själv) ... och av min bror också. Jag brukar säga att jag inte känner mig "uppfostrad". Mina föräldrar satte tydliga gränser och de lyssnade mycket på oss barn. Vi kände att vi möttes av respekt för de människor vi var. När jag idag läser Jesper Juul och Lars H Gustafsson, känner jag igen många tankegångar och jag skulle nästan kunna tro att mina föräldrar hade läst dessa böcker fastän de inte var skrivna, när jag var liten.

Om jag kan göra mitt jobb som förälder hälften så bra som mina föräldrar gjorde det, så kommer jag att vara glad och nöjd.

Ja, jag flyttade (eller flydde) när jag var 16 år. Flyttade 40 mil för säkerhets skull. Det gjorde vi alla tre syskon vid 16. Det handlade naturligtvis inte alls om att inte få bestämma allt eller att inte tåla tillsägelser. Det är en mycket märklig teori att det var det som var problemet.

Fast nu vet jag ju inte allt om er situation heller, i många fall är det säkert som jag skrev. Att bara ha den inställningen att vuxna bestämmer är i sig inget destruktivt, det är allt annat man gör samtidigt som kan göra att saker går åt helvete...

Fast du lärde dig ändå hur du skulle bemöta andra människor, säga "tack", vara artig och ha respekt och så vidare? För det är ju en form av uppfostran :)

Ja, det lärde jag mig absolut. Och du har alldeles rätt i att det är en form av uppfostran. Det jag menar är att mina föräldrar lärde oss detta på ett sätt som nästan inte märktes. Det fanns avskräckande exempel på uppfostran i kompisars familjer och det är i jämförelse med dessa som jag känner att jag och min bror inte "uppfostrades".

Att säga "tack" och vara artig och visa respekt är lätt att lära sig, när ens närmsta förebilder (=föräldrarna) föregår med gott exempel både i och utanför hemmet, oavsett om de interagerade med vuxna eller med barn.

Om grunden för uppfostran är att vuxna alltid vet vad som är bäst tror jag det är tämligen destruktivt. (Vuxna människor står trots allt för det mesta av allt eländet i världen). Vissa vuxna vet onekligen bättre än vissa andra, olyckligtvis kan vilken stolle som helst bli förälder bara biologin fungerar.

Detta med tack, artighet och respekt lärde jag mig av en moster, hon visade nämligen respekt för andra, inklusive barn, och föregick med eget gott exempel. Just att barn gör som man gör och inte som man säger verkar på något vis många ha glömt bort. De tror att bara de bestämmer och låter bli att ändra sig oavsett hur rimligt det är att erkänna att man tagit ett galet beslut så ska de framkalla respekt i barnet. Vilket de inte gör. Att vara konsekvent verkar ha blivit (som det var under min uppväxt) en ersättning för att vara klok. Inte speciellt lyckat kan jag tycka.