Anledning att ändra på fungerande koncept?

Mina föräldrar hade samma attityd till mig som till alla människor, respekt för den enskilde och kunskap om att man lär sig det viktgaste innan tre års ålder. Innan sju kommer resten, sen är grunden lagd. Det gör att relationen blir jättebra i tonåren. Det var INTE en aukoritär uppfostran, mera lära genom exempel. Man vill faktiskt göra son snälla vuxna när man är liten.

Konsekvens i lagom doser. Jag tror att det är viktigt att barn vet var gränsen går, att gränsen inte flyttar sig beroende på vilket humör föräldrarna är på. Men att rista allt i sten och inte kunna rucka på ett beslut bara för att man ska framstå som konsekvent, blir också fel. Det är mänskligt att fela. Ibland gör även vuxna fel och det är inte farligt att barn ser och lär sig detta.

Jag tycker jag fick en bra uppfostran. Och just därför försöker jag medvetet göra ungefär likadant med mitt (snart en till) barn. Min mammas filosofi (för det var främst hon som fostrade) var bra redan då (början av 70talet) och jag tycker den kan fungera idag med.

Det finns egentligen bara två små detaljer som jag aktivt försöker ändra på. Dels att det ibland sades "men då blir ju mamma/pappa ledsen" under min uppväxt; som en slags indirekt "hotelse" eller någon slags övertalning till t ex kram eller att städa eller annat. Jag gillar inte riktigt det. Men det skedde inte så ofta. Och sen är det också "vad säger man?" när barnet får en present - och den använder jag själv alldeles för ofta. Jag försöker och vill hitta en annan formulering på det där, att lära barnet tacka utan att säga det som någon slags "kommando".

I övrigt är min mamma min stora föräldraförebild! Och när jag läser Juul (har läst en av hans böcker) känner jag snarast "ja, just det, precis!" och tycker det mesta stämmer med hur min mamma fostrade oss. Med kärlek, förtroende, tillit och ändå med auktoritet och tydlig föräldraroll. Hon sa aldrig Nej bara för att; det fanns alltid ett bemötande av oss som människor, respektfullhet. En respektfullhet som liksom per automatik gjorde att jag/vi också kände respekt för våra föräldrar. Ett naturligt sätt att möta medmänniskor; även när de är små.

Jag fick också en mycket bra självkänsla och ett gott självförtroende med mig hemifrån. Har aldrig någonsin tvivlat på mina föräldrars absoluta villkorslösa kärlek för mig/oss.

Ungefär så som jag känner. Uppfostran var en slags naturligt förhållningssätt i familjen. "Såhär beter man sig mot sina medmänniskor" var väl ungefär vad det hela gick ut på.

Är det du som är mitt syskon?? ;)

Om du är en 38-årig man som bor i Kalifornien, så kanske...

Nej, jag har inte haft någon anledning att ändra på mina föräldrars fungerande koncept. Ungefär som Kazeer beskrev det, så hade de några tydliga gränser, och utöver dem så respekterade de oss, lyssnade och uppmuntrade oss också att ifrågasätta saker. "Lyssna och lyda" var det aldrig tal om annat än i akuta och potentiellt farliga situationer.

Det som jag gör annorlunda med mina barn har mer att göra med rent praktiska detaljer. Vi var trångbodda när jag var liten, och vi hade sura grannar i lägenheten under, så mina föräldrar var tvungna att införa vissa regler som inte alls är nödvändiga i vår familj nu - som bor i ett 7-rumshus ...

Jag känner igen mig i det du skriver att "lyssna och lyda" bara var aktuellt i akuta och potentiellt farliga situationer. I sådana situationer kunde jag höra på mina föräldrars tonfall att det inte fanns utrymme för ifrågasättande. I de allra flesta fall fanns det utrymmet och vi barn kunde få en förklaring till varför det skulle vara på ett visst sätt.

Men ibland, mycket sällan, så kunde vi också få svaret "Därför att jag säger det", när vi frågade varför vi skulle göra en viss sak eller varför vi inte fick göra något annat. Även om man är en förälder som respekterar och lyssnar på sitt barn så är man just en förälder, en vuxen i barnets närhet. Man har inte abdikerat från sitt föräldraansvar bara för att man inte kör med en "sträng uppfostran".

Nä, jag tänkte att du var en man på snart 40...

Mina föräldrar var inte överdrift stränga men de ansåg absolut att vuxna bestämmer över barn.
Dessutom fick det alltid konsekvenser när jag gjorde något fel.

Jag vill att min dotter ska veta att hon alltid kan prata med mig och att jag inte kommer utdela straff av ren princip. Dessutom har jag aldrig förstått varför barn inte får vara med och bestämma, min dotter som är fyra får redan vara med och ta mindre beslut.
Man anpassar det såklart till åldern och pratar igenom besluten så det handlar ju inte om att barn alltid ska få göra som de vill.

Men jag tycker att det är knäppt att anse att barn inte ska få vara med och ta beslut i en familj, alla är väl lila mycket värda och har olika kunskaper och erfarenheter att tillföra.

Mina föräldrar hade nog en rätt 'slapp' inställning till uppfostran men det blev människor av mig och min bror också jag har nog tagit efter lite och tycker inte om skrik, bråk och auktoritet. Jag har väl inte direkt satt ut någon speciell taktik med mina barn men det verkar ha funkat detta med att inte skrika och bråka för de kan direkt höra på mitt tonfall och se på mig när jag menar allvar om något.

När det gäller alla 'svenska' regler (sorry det känns bara som att det finns så otroligt mycket regler om allt i Sverige, boende utomlands själv) så har vi inte särskilt många. Vi kan tex äta godis mitt i veckan, barnen kan få somna i soffan även om det är skoldag mm mm

Däremot vill jag verkligen försöka lära dem att vara artig, säga tack, förlåt mm men utan att tvinga dem

Jag tycker jag blivit en bra vuxen, ungefär 90% av mina föräldrars uppfostran sög getballe hårt och brutalt, jag har tagit fasta på de 10% som var bra. Sen är jag dessutom inte ensam om att uppfostra mina barn, jag har en make också som är far till dessa barn. Alltså uppfostrar vi gemensamt och diskuterar gemensamt. Vissa saker jag faktiskt tycker mina föräldrar gjorde bra håller han inte alls med om och då gör vi nått mittemellan, så i slutändan gör jag kanske hälften av det jag tycker mina föräldrar gjorde bra med mig....

Har bara läst ts så detta är ett direkt svar på den.

Jag tycker att mina föräldrar gjorde ett bra jobb med mig och är till viss del inspirerad av deras sätt att uppfostra barn på. Däremot fick jag en "aha-upplevelse" när jag läste om just Jesper Juuls syn på barn. Jag insåg plötsligt varför jag befann mig i "duktig flicka-träsket". Jag insåg varför jag är så dålig på att sätta gränser runt mig själv och säga nej för min egen skull. För att hjälpa mina döttrar att undvika detsamma så vill jag inte göra allt likadant som mina föräldrar. Jag vill "boosta" deras självkänsla redan från början så att de kan sätta sina egna gränser och respektera andras. Där anser jag att Juul har en viktig poäng.

Jag fick delvis en bra uppfostran. Jag fick mycket, mycket kärlek men lite för lite krav kan jag själv tycka. Jag behövde sällan städa, så gott som aldrig vara delaktig i hushållssysslor osv. Jag tror mamma ville "skona" oss för att hon tyckte det var så vansinnigt tråkigt... Jag hade mest ja-sägare runt mig, vilket ledde till att jag under många år var skiträdd för att hamna i konflikter. Och jag blev mest uppmuntrad när jag var duktig.

Mina barn kommer ha större krav på att vara delaktiga generellt och lära sig att vi samarbetar i familjen och i samhället och ska absolut inte bara uppmuntras för att de gjort något duktigt. I övrigt får de mycket kärlek, det var det bästa mina föräldrar gav mig