• Anonym (Uppgi­ven)
    Äldre 4 apr 09:21
    3216 visningar
    17 svar
    17
    3216

    Dum svärmor, någon mer?

    Vill mest höra om det finns fler med samma problem..
    Min svärmor har varit väldigt elak mot mig under alla år min man och jag känt varandra. t.ex. påminde mig ständigt om "när jag var i din ålder hade jag två barn...." etc etc. Trots att jag berättade att jag inte kan få barn. Hon slutade inte utan fortsatte tjata om barnbarn osv. Gav pikar, men bara när min man inte var i närheten och kunde höra.
    Nu  har vi adopterade barn - är världens lyckligaste föräldrar!
    Men inte svärmor. Hon träffar knappt sina barnbarn. Kanske tre ggr per år. Vi bor inte långt från varandra. Hon ringer aldrig. Kommer aldrig och hälsar på trots att vi får reda på att hon varit i huset mittemot vårt!

    Precis när vårt första barn kom var hon väldigt uppspelt, men inte av lycka över barnet - det nämnde hon knappast. Däremot alla saker hon skulle köpa och inreda (tapetsera också) ett rum i sitt hus. Säng, matstol, blöjor, skötbord osv. Allting märkesgrejor. Vi blev chockade, förstod inte varför hon skulle göra detta. Vi sa ifrån, vi har ett eget hem och barnet ska bo hos oss. Hon blev arg över att inte få köpa allt roligt till barnet, det sa hon rakt ut.

    Vi bad alla att respektera att vi ville vara själva den första veckan då första barnet kom. Och det kunde hon inte acceptera utan bråkade om länge, både min man och jag försökte prata med henne och få henne att förstå vår önskan. Hon var ändå arg. Alla andra respekterade, ingen tyckte det var konstigt att vi ville var ensamma.
    Vi har inte problem med andra familjen, bara hon.

    Vi har på olika sätt efter detta försökt att bjuda in hem till oss, erbjudit oss att åka till henne, frågat kan vi inte kan åka till djurparken / lekparken / simhallen / öppna förskolan/ simskola/ äta mat tillsammans etc etc men alltid får vi nej. Kanske 3-4 ggr per år ses vi och då några timmar. Senast övernattade vi (!) men då fick vi klart på morgonen att vi skulle åka hem, hon hade inte tid.

    Hon har aldrig varit barnvak, vi har aldrig frågat och hon erbjuder sig aldrig.
     
    Nu börjar äldsta barnet bli så gammalt att h*n frågar varför farmor inte träffar oss, om farmor älskar h*n. Jag vet inte vad jag ska svara! min man håller skenet uppe men jag vet inte om det är rätt. Varför ge barnen falska förhoppningar - hon har inte förändrat under senaste åren.

    Finns det andra föräldrar med adoptivbarn som har dålig relation till farmor, mormor, farfar,morfar? hur gör ni för att förbättra situation? vad säger ni till barnen? vi ville att våra barn skulle ha bra relation till äldre, men det verkar omöjligt.

  • Svar på tråden Dum svärmor, någon mer?
  • Anonym
    Äldre 4 apr 09:27
    #1

    Två av mina morbröder är adopterade och deras farmor accepterade tyvärr aldrig dem. Efter en incident när hon var riktigt elak mot dem så struntade de bara i henne. Det finns så många andra som älskar dem.
    Jag tror säkert de blev väldigt ledsna just efter den där incidenten men i dag hör man bara de säga att hon var elak men inte någon sorg.
    Deras farfar däremot var en betydligt trevligare människa och accepterade de fullt ut.
    Adoptioner på den tiden var inte alls lika vanligt och särskilt inte som i mina morföräldrars fall där man adopterade stora barn även då man hade biologiska barn sen innan.

  • Äldre 4 apr 12:36
    #2

    Min svärmor är inte alltid en pärla, men inte riktigt så illa som din...

    Det låter kanske som din hyser agg till err pga det som hände strax innan och strax efter ni fick första barnet, kanske?  Kan det vara så att hon bär ilska fortfarande för att hon inte fick hälsa på barnet i början och köpa en massa saker och göra anspråk för ert barn som hon verkade vilja någon gång i tiden?

    Kanske dags att prata öppet om det, utan att vara konflikträdda, eftersom konflikt lär det bli...

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 4 apr 14:42
    #3
    Sally skrev 2011-04-04 12:36:25 följande:
    Min svärmor är inte alltid en pärla, men inte riktigt så illa som din...

    Det låter kanske som din hyser agg till err pga det som hände strax innan och strax efter ni fick första barnet, kanske?  Kan det vara så att hon bär ilska fortfarande för att hon inte fick hälsa på barnet i början och köpa en massa saker och göra anspråk för ert barn som hon verkade vilja någon gång i tiden?

    Kanske dags att prata öppet om det, utan att vara konflikträdda, eftersom konflikt lär det bli...
    Jo, hon upplever säkert så, att hon inte får göra anspråk. Men samtidigt upplevde vi att det bara var sakerna det handlade om, alla fina märkesgrejor hon skulle köpa och vilken färg hon skulle tapetsera rummet! hon frågade aldrig om barnet! hon frågade aldrig oss om vi ville ha ett rum för vårt barn i hennes hus. Hon bara visade oss en lång lista på allt hon skulle köpa, när vi kom och skulle visa foton på barnet som vi äntligen fått! hon ville prata saker, vi ville beundra korten på vårt barn.

    Att hon blev arg att inte få vara med första veckan...Konstigt för oss. Inte respekt mot oss. Inte skulle hon få vara med på BB om det varit födelse!

    Vi har pratat om situation eftersom hon försökte förstöra ett av barnets dop och då erkände att hon inte tyckte jag ska vara gift med hennes son och hon tycker inte om mig som person. Med detta är inte lätt att få bra relation. Men vi tycker hon kan bry sig om barnbarnen. De har inte gjort fel, även hon inte tcker om mig så är de oskyldiga.

    Ska man hålla skenet uppe eller säga sanningen till barnen?
  • Äldre 4 apr 15:19
    #4

    Hmmm, en riktig pärla, verkar hon som...

    Jag skulle nog hålla skenet uppe medans barnen är små.  De kommer ändå inte att farmor varför farmor verkar inte bry sig om dem förrän de är mycket äldre (alltså, vuxna).  Barn brukar tro att allt är deras fel, så jag skulle inte gå in så mycket på det med dem, utan 'selektiv sanning', dvs hålla skenet uppe....  Säg typ att hon inte mår bra, blah blah

    Jättetråkigt för er alla!

  • Chimam­anda
    Äldre 4 apr 21:51
    #5

    Det låter som om din svärmor inte riktigt klarar av att vara vuxen i förhållande till sin vuxna son och har svårt att acceptera att han nu har en egen familj. Som inkluderar dig och era adopterade barn. Hennes egna behov kommer före. Och nu känner hon sig avvisad i och med att hon inte riktigt klarade av situationen då ni behövde vara ensamma med det nyfådda barnet. Tyvärr finns det nog inte så mycket som ni kan göra angående hennes beteende. Hon kommer inte att ändra sig om hon inte själv vill det. Jag kan inte säga hur ni ska förklara det för barnen... Kanske mörka ett tag, men när barnen själva börjar förstå saker och ting, förklara att farmor inte riktigt klarar av/orkar med. Och att det inte har med barnen att göra. Men barn snappar upp saker snabbt och lägger gärna skulden på sig själva... Svårt. Farmor tänker mest på sig själv och hur hon mår, se till att åtminstone ni tänker först på barnen, vilket det verkar som ni gör. :)

  • Milkin­a cerka
    Äldre 6 apr 11:32
    #6

    Min "mormor" accepterade aldrig att mina föräldrar adopterade mig - något som i längden förstörde relationen mellan min a-mamma och mig.
    Min första spontana tanke är att antingen får ni försöka reda upp detta så som det nämns i #2.. annars mörka så länge o. när barnen blir äldre säga som det är.. en påtvingad relation mår ingen inblandad bra av.
    Håller med om att det viktigaste är barnens mående o. det verkar ni bry er om precis som man ska.


    * Kristen, konservativ, hemmamamma som älskar att vara maka och mor*
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 6 apr 19:50
    #7

    TACK för alla svaren! vi pratar om att avbryta kontakten om situation inte ändras. Barnen kan bestämma när de är stora om de vill ha kontakten med svärmor. Vi vill inte ljuga för barnen. Vi vill inte skydda svärmor som har problem. Vi gör vårt bästa men det fungerar inte nu.

    Vi har olika syn på livet. Bara hon är viktigast i hennes liv. Vår familj är viktigast för alla oss. Hon var välkommen att ta en del av familjen, vi har försökt många många gånger. Det kan vi säga till barnen när de är stora.

  • Anonym (nervi­g)
    Äldre 6 apr 20:00
    #8
    Anonym (Uppgiven) skrev 2011-04-06 19:50:15 följande:
    TACK för alla svaren! vi pratar om att avbryta kontakten om situation inte ändras. Barnen kan bestämma när de är stora om de vill ha kontakten med svärmor. Vi vill inte ljuga för barnen. Vi vill inte skydda svärmor som har problem. Vi gör vårt bästa men det fungerar inte nu.

    Vi har olika syn på livet. Bara hon är viktigast i hennes liv. Vår familj är viktigast för alla oss. Hon var välkommen att ta en del av familjen, vi har försökt många många gånger. Det kan vi säga till barnen när de är stora.
    Hon verkar vara en långsint typ, jag kan känna igen mig lite i det.

    Men har ni satt er ner alla tre vuxna i ett rum bara och talat om detta på ett ärligt sätt? Det är ju svårt med barn runt benen hela tiden, telefonsamtal är inget bra heller och den här typen av konflikter är snudd på så djupa att de kräver medlare eller terapeut närvarande för att man ska hålla sig till saken.

    Vi har faktiskt haft ett par sessioner familjeterapi med svärmor eftersom det var helt dödläge, och där kunde man åtminstone fokusera på rätt saker.

    Sen hann vi inte slutföra det för terapeuten skulle opereras och vara sjukskriven i ett halvår och svärmor smet omedelbart ur vår väl planerade "fälla". Men det blev ändå bättre efter de där samtalen när vi mer utgick från våra känslor och rädslor i livet och hur vi önskade att relationen skulle vara, än vad som faktiskt hade hänt.
  • Anonym (flodh­ästen2­8)
    Äldre 8 apr 04:27
    #9

    jag kände hela tiden att något var väldigt fel
     fick veta saningen när jag var fyra år
    att farmor tycker om mig eftersom jag är inte ett biologiskt barn
    utan adopetat......
     idags lägs så lägger hon på luren om man ringer dit.......
    .....  

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 8 apr 09:57
    #10
    Anonym (flodhästen28) skrev 2011-04-08 04:27:18 följande:
    jag kände hela tiden att något var väldigt fel
     fick veta saningen när jag var fyra år
    att farmor tycker om mig eftersom jag är inte ett biologiskt barn
    utan adopetat......
     idags lägs så lägger hon på luren om man ringer dit.......
    .....  
    Det är vår rädsla, att barnen ska må dåligt!
    Hur har du hanterat situationn när du växte upp? fick du stöd att förstå det inte var ditt fel utan din farmor?
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 8 apr 10:08
    #11
    Anonym (nervig) skrev 2011-04-06 20:00:34 följande:
    Hon verkar vara en långsint typ, jag kan känna igen mig lite i det.

    Men har ni satt er ner alla tre vuxna i ett rum bara och talat om detta på ett ärligt sätt? Det är ju svårt med barn runt benen hela tiden, telefonsamtal är inget bra heller och den här typen av konflikter är snudd på så djupa att de kräver medlare eller terapeut närvarande för att man ska hålla sig till saken.

    Vi har faktiskt haft ett par sessioner familjeterapi med svärmor eftersom det var helt dödläge, och där kunde man åtminstone fokusera på rätt saker.

    Sen hann vi inte slutföra det för terapeuten skulle opereras och vara sjukskriven i ett halvår och svärmor smet omedelbart ur vår väl planerade "fälla". Men det blev ändå bättre efter de där samtalen när vi mer utgick från våra känslor och rädslor i livet och hur vi önskade att relationen skulle vara, än vad som faktiskt hade hänt.
    Ja vi har pratat öppet, utan barnen. Problemet blir att hon inte lyssnar. Vi säger våra känslor och hon tänker på annat, säger "kan jag gå nu" och reser sig upp. Min man säger de har nästan ingen kontakt kvar heller. Man blir trött på alla försöken, hon ändrar sig inte. Hon säger också att hon aldrig har varit elak i hela sitt liv.
  • Anonym (flodh­ästen2­8)
    Äldre 8 apr 13:54
    #12

    jag har inte fått någon hjälp med
    det att förstå att det är inte mitt
    fel.....
    för jag kan ju inte ändra faktat att man är adopterad
    ....hon anser dessutom att jag är köpt...
    ....sen ...fortsäter historen...
    min lillebror är också adopterad...
    och vid 19 års åldern fick han diagnosen adhd
    och det blev droppen för farmor...fullständigt

    och jag har heller inte fått någon hjälpa att hitta nya vägar att
    umgås med min bror ....
    så numera så har det växt fram en enorm spricka inom familjen
     

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 9 apr 08:57
    #13
    Anonym (flodhästen28) skrev 2011-04-08 13:54:48 följande:
    jag har inte fått någon hjälp med
    det att förstå att det är inte mitt
    fel.....
    för jag kan ju inte ändra faktat att man är adopterad
    ....hon anser dessutom att jag är köpt...
    ....sen ...fortsäter historen...
    min lillebror är också adopterad...
    och vid 19 års åldern fick han diagnosen adhd
    och det blev droppen för farmor...fullständigt

    och jag har heller inte fått någon hjälpa att hitta nya vägar att
    umgås med min bror ....
    så numera så har det växt fram en enorm spricka inom familjen
     
    Så svårt, det är tragisk situation när hon gör så. Kan du skaffa hjälp nu, du är vuxen? viktigast att du mår bra själv, sen kanske andra också kan få hjälp.
    I wish I could give you some comfort...She might not accept your adoption, but that has nothing to do with who you are - your personality! All she sees is the adoption, but I doubt that is how you view yourself? I am sure you have so many qualities and talents and it is really her loss - not yours - that she will not even try to be your grandmother and love you for who you are.
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 9 apr 09:00
    #14

    Tack för alla svaren! nu går jag framåt. Lämna tråden.

  • Anonym (Valvi­a)
    Äldre 13 apr 14:31
    #15

    Det låter som hon har borderline.

  • Anonym (jg)
    Tis 22 jun 2021 23:37
    #16
    Anonym (Uppgiven) skrev 2011-04-04 09:21:06 följande:

    Vill mest höra om det finns fler med samma problem..
    Min svärmor har varit väldigt elak mot mig under alla år min man och jag känt varandra. t.ex. påminde mig ständigt om "när jag var i din ålder hade jag två barn...." etc etc. Trots att jag berättade att jag inte kan få barn. Hon slutade inte utan fortsatte tjata om barnbarn osv. Gav pikar, men bara när min man inte var i närheten och kunde höra.
    Nu  har vi adopterade barn - är världens lyckligaste föräldrar!
    Men inte svärmor. Hon träffar knappt sina barnbarn. Kanske tre ggr per år. Vi bor inte långt från varandra. Hon ringer aldrig. Kommer aldrig och hälsar på trots att vi får reda på att hon varit i huset mittemot vårt!

    Precis när vårt första barn kom var hon väldigt uppspelt, men inte av lycka över barnet - det nämnde hon knappast. Däremot alla saker hon skulle köpa och inreda (tapetsera också) ett rum i sitt hus. Säng, matstol, blöjor, skötbord osv. Allting märkesgrejor. Vi blev chockade, förstod inte varför hon skulle göra detta. Vi sa ifrån, vi har ett eget hem och barnet ska bo hos oss. Hon blev arg över att inte få köpa allt roligt till barnet, det sa hon rakt ut.

    Vi bad alla att respektera att vi ville vara själva den första veckan då första barnet kom. Och det kunde hon inte acceptera utan bråkade om länge, både min man och jag försökte prata med henne och få henne att förstå vår önskan. Hon var ändå arg. Alla andra respekterade, ingen tyckte det var konstigt att vi ville var ensamma.
    Vi har inte problem med andra familjen, bara hon.

    Vi har på olika sätt efter detta försökt att bjuda in hem till oss, erbjudit oss att åka till henne, frågat kan vi inte kan åka till djurparken / lekparken / simhallen / öppna förskolan/ simskola/ äta mat tillsammans etc etc men alltid får vi nej. Kanske 3-4 ggr per år ses vi och då några timmar. Senast övernattade vi (!) men då fick vi klart på morgonen att vi skulle åka hem, hon hade inte tid.

    Hon har aldrig varit barnvak, vi har aldrig frågat och hon erbjuder sig aldrig.
     
    Nu börjar äldsta barnet bli så gammalt att h*n frågar varför farmor inte träffar oss, om farmor älskar h*n. Jag vet inte vad jag ska svara! min man håller skenet uppe men jag vet inte om det är rätt. Varför ge barnen falska förhoppningar - hon har inte förändrat under senaste åren.

    Finns det andra föräldrar med adoptivbarn som har dålig relation till farmor, mormor, farfar,morfar? hur gör ni för att förbättra situation? vad säger ni till barnen? vi ville att våra barn skulle ha bra relation till äldre, men det verkar omöjligt.


    Hur gick det med svärmor ts?
  • Anonym (A)
    Sön 4 jul 2021 19:07
    #17
    Anonym (Uppgiven) skrev 2011-04-09 09:00:51 följande:
    Tack för alla svaren! nu går jag framåt. Lämna tråden.
    Hoppas att det går bra
Svar på tråden Dum svärmor, någon mer?
Logga in
Bli medlem