Kan inte komma över tokig förlossning och orolig för framtida.

Som rubriken lyder så kan jag inte komma över min förlossning och mår så overhört dåligt över det. Blev inte alls så som jag hade tänkt mig och nu i efterhand så har jag försökt få någon att prata med utan större resultat. Hoppas ni orkar läsa allt.

Allt startade på onsdagen den 2:e februari, då slemproppen gick på kvällen. Inte haft några känningar innan överhuvud taget och efter att slemmisen gick så började värkarna sätta fart. Tog det lilla lugna och kollade på tv för att sedan gå och lägga mig. Har bara legat en liten stund när jag känner att ja behöver gå på toa och när jag sitter där i godan ro så går vattnet. Ringer in till förlossningen och de tycker att vi skall åka in, sagt och gjort.

Kommer in på förlossningen och de konstaterar att det är vattnet som gått, som att jag inte redan fattat detta, och känner om jag öppnat mig något. Är öppen 1 cm och värkarna blir bara mer och mer intensiva samtidigt som de fortsätter att forsa ut vatten med jämna mellanrum. BM tycker att jag skall få stanna kvar och jag får ett rum samt en injektion morfin, sömntablett och en panodil, så jag kan vila, behöver vara utvilad nästa dag säger de. Hade inte så fruktansvärt ont av värkarna men man lyssnar ju på vad personalen säger så jag tog tabletterna och somnade. Min sambo åkte hem och skulle återkomma när de ringde honom eller annars nästkommande dag.

Nästa dag (torsdag 3/2) vaknar jag på morgonen och känner mig fortfarande groggy efter tabletterna. Värkarna har försvunnit nästan helt och hållet, kommer någon enstaka då och då men inte speciellt ofta. Personalen kommer in efter att jag ringt och säger att de skall göra ny ctg-mätning där de visar att jag har lite samandragningar och "småvärkar" men inget mer än så. Får order om att jag skall upp och röra på mig och det är nu som det eviga vankandet fram och tillbaks börjar.

Min sambo kommer tillbaks på förmiddagen och möter mig i korridoren på förlossningen där jag gått fram och tillbaks i flera timmar med korta avbrott för ctg-mätning. På eftermiddagen säger personalen att om det inte hänt något tills imorgon så kommer vi sätta igång dig och det är bara till att fortsätta att röra på dig.

På fredag den 4/2 har det fortfarande inte hänt något och jag har knappt öppnat mig nått mer än den ynka centimeter som när jag kom in. Personalen säger att du kommer bli igångsatt idag och att efter frukosten så skall du få dropp med antibiotika och sedan värkstimulerande. Sagt och gjort, jag får mina dropp och förflyttas in i ett förlossningsrum. Varje gång de skall känna efter hur mycket öppen jag är så gör det jätteont och de har jättesvårt för att känna på mig för de tycker att det lutar så och det har jag fått höra sedan jag kom in. Ändå har jag haft flera olika barnmorskor och de har varit erfarna.

Timmarna går och de vrider på med mer och mer värkstimulerande och jag får mer och kraftigare värkar ju längre tiden går. De känner med jämna mellanrum men ja öppnar mig knappt någonting och de hjäper till att töja med fingrarna (gjorde helt sjukt ont). På eftermiddagen så är jag öppen 6 cm och har haft lustgasen ett bra tag då jag knappt hinner andas mellan värkarna, mer värkstimulerande kan jag inte få än det jag har och då har jag ändå så fått mycket mer än de flesta brukar få.

Går ytterligare någon timma och de skall känna igen, då visar det sig att jag bara är öppen 5 cm, så jag har gått tillbaks istället. Läkaren kommer in och skall ta något prov på bebisen, som jag inte ens fatta vad det var för prov. Medans de tar provet så gör de helt galet ont för att de pressar in massa saker att ta provet med, har sjuka värkar och får ingen luft för att bebisen trycker så fruktansvärt upp mot lungorna. Visade sig att hon var ganska stor 4300 g och 55 cm, själv är jag ganska så liten. Medans jag ligger där och har asont och inte får någon luft så får jag panik och börjar storböla. Då tycker personalen att jag skall ha ryggbedövning, sagt och gjort. Får ryggbedövningen trots att jag inte ens ville ha någon sådan, men i allt kaoset så får jag inte fram min vilja och ger lite halvt upp.

Efter bedövningen, som de hade svårt att sätta pga att jag inte kunde kuta så mycket med ryggen för att magen var så stor, så går det några timmar till och de konstaterar att jag fortfarande bara är öppen 5 cm. Då tycker läkaren att de får bli akut snitt istället, för så här händer det ingenting. Jag blir jätteledsen och får en ny dos bedövning så jag tappar känseln totalt inför snittet.

Rullas in i operationsrummet och de sätter fart, tar några minuter så är min lilla prinsessa ute och jag får se henne och hålla lite snabbt innan de går iväg med henne. Visade sig när de plockade ut henne att hon låg med ansiktet åt fel håll (uppåt mot taket) och att hon inte hade trängt ned ordentligt.

Fick ligga på intensiven några timmar efteråt och sedan fick vi komma upp till BB avdelningen, där vi fick vara några dagar.

Detta var mitt första barn och nu undrar jag lite om det är någon som varit med om liknande senario och sedan kunnat få en vanlig vaginal förlossning med andra barnet? Är så himla orolig att behöva snittas igen och hoppas verkligen inte att jag behöver det.

Hade ni problem med ryggen efter ryggbedövningen och hur länge i så fall? Har fått jätteproblem med värk och hugg i ryggen där bedövningen sattes och de började för ca två veckor sedan och blir bara värre känns det som. Borde jag söka för det?

Tacksam för alla svar