Gör man inte slut för lätt/fort nu mera?

Men tanke på vad statistiken visar om hur många som delar på sig när de har småbarn har ju antingen väldigt många skaffat barn för lätt (dvs innan de faktiskt är säkra på sitt förhållande) eller separerar för snabbt bara för att livet blir annorlunda och tyngre under småbarnsåren. Vi (jag och maken) sa redan innan vi fick barn att vi absolut inte skulle få fatta några beslut om vårt förhållande under småbarnsåren OM det skulle bli jobbigt, då jag tror att man inte kan se objektivt på sitt förhållande just då, med trötthet och det liv man ofta har just då.

Och nu menar jag vanliga förhållanden, inte sådana där det förekommer misshandel, missbruk osv, de är inte relevanta i den här typen av diskussion tycker jag.

Läste du vad jag skrev angående misshandel mm, det var inte sådana förhållande jag avsåg och jag tror inte det förekommer i var och varannat förhållande som spricker tidigt.

Jag tycker att man separerar för snabbt om man gör det med småbarn, då var det ju uppenbarligen fel person att skaffa barn med. För barn vill ju i 99 % av fallen bo ihop med båda sina föräldrar.

Och ja, man får räkna med att allt inte är på topp varje dag när man har småbarn, man kanske är trött, lite tid för att hinna prata och göra saker osv och då ska man vänta ett tag innan man beslutar sig för att skiljas. Man vet ju kanske inte vad som beror på tröttheten och vad som beror på förhållandet.

Klart att jag utgår från vad JAG tycker, detta är ju ett diskussionsforum.

Och separerar man med småbarn så kan man inte haft det jättedåligt i flera år för då borde man inte skaffat barn ihop.

Med tanke på att tom barn som omhändertas ofta är väldigt lojala mot föräldern och vill vara kvar med den så tror jag nog de allra flesta små barn vill bo med båda föräldrarna.

Men lägger sig i har jag väl aldrig sagt något om, jag tycker bara.

Men om man mår väldigt dåligt plötsligt så borde det ju finnas något att hitta tillbaka till, som tex familjerådgivning kan hjälpa till med. Det tycker jag man är skyldig sina barn, att försöka. 

Precis, man får liksom ställa in sig på att det kan vara skitjobbigt med småbarn och att det inte behöver betyda att det är förhållandet det är fel på. Jag tror som sagt att man inte kan se helt objektivt på sitt förhållande i det läget.

Dessutom, kan inte tänka mig att det blir så värst mycket lättare att bli ensamstående med allt vad det innebär av sämre ekonomi och att dra hela lasset själv (kanske på heltid eller varannan vecka) konstant. 

Öh, det tycker faktiskt inte jag. Att jag i mitt huvud tycker något, som jag max säger till min man, då har inte jag lagt mig i.

Vill också säga att jag tror vare sig jag eller andra i den här tråden diskuterar förhållanden där det förekommer verbalt eller fysiskt våld. Jag/vi diskuterar om vanliga förhållanden där ena parten bara ledsnat, tror att allt ska vara underbart varje dag eller så är det något fel, vill leva ut en dröm om ständig passion och rosa moln eller att grästet är grönare någon annanstans. 

Ja och om folk uppfattar det som att lägga sig i så står jag för det.

Men jag tror att de flesta vanliga människor inte är idioter utan helt vanliga män och kvinnor. Som respekterar varandra, inte misshandlar verbalt eller fysiskt, inte missbrukar någonting osv. Och det är enbart sådana människor i sådana vanliga förhållanden jag pratar om. Punkt.
Vi drabbas inte av om folk bryter men vi diskuterar ju just nu den frågan här, om vi anser att folk bryter för snabbt. Och ja, det är vi flera som tycker. Om du eller någon du känner haft världens fog för att bryta upp och du vet att det var bättre för dig och dina barn, då så, men det har ingenting med den här tråden att göra.

Det pratas ju ofta om en orsak till varför så många unga är sjukskriva pga psykiska besvär jämfört med förr och en teori handlar om vad man förväntar sig av livet, att många unga idag förväntar sig att livet alltid ska vara roligt, att arbetet ska vara roligt varje dag osv och när de upplever att det inte är så blir en del deprimerade mm. Det är väl då samma sak med förhållanden, att om man förväntar sig att man alltid ska vara glad, lycklig, passionerad och nykär och kanske alltid ha sex lika ofta som i början av förhållandet, då blir det tufft när man går in i småbarnslivet med sömnbrist, en bebis som är totalt beroende av en och därmed små möjligheter att styra sin dag osv och sen det inrutade livet med förskola, jobb, sjukdomar och allt annat.

Orsakas låga hormonhalter av otrygg anknytning och kan i sin tur leda till depression? Hur är det möjligt?

Ja, alltså kopplingen anknytning psykisk ohälsa förstår jag ju, det var just kopplingen otrygg anknytning - hormonhalter jag blev intresserad av, hur går det till? Dvs kan man alltså få en konkret fysisk påverkan av anknytningsproblem?

Sen kan man ju i detta fundera även på medias roll. Tex kring detta med sex, hur mycket sex folk har och förväntas vilja ha. Där tror jag det kan vara risk att ett par problematiserar sitt förhållande pga hur sexlivet ser ut även om de kanske egentligen är ok med att det är så. Eller vad tror ni?

Det visste jag inte om statistiken, det var ju intressant. Och tråkigt. Eftersom det då blir ännu fler ensamstående föräldrar med urdålig ekonomi.
Men jag skulle nog tro på teorin om att de skaffat barn mer ogenomtänkt/mer unga.

Apropå det här med småbarnsföräldrar och sex så har DN en artikel idag om just detta, baserad på "undersökningar" från just familjeliv. Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet så jag kan inte länka.

Nej, skulle heller aldrig ha sex med vakna barn, skulle bara vara tokstressande.

Det blev jag också nyfiken på, och funderade lite på. Jag funderar på om det är det där med ekonomi men också kanske att låginkomsttagare har skaffat barn tidigare (innan utbildning mm) och därför mer oplanerat??? Spånar bara...