Januaribebis 2012

Hej hej! Tänkte jag skulle hoppa in här... lite sent eftersom graviditeten snart är över, men hittade denna sida nu först och kände att det skulle vara roligt att få prata med någon annan som också är lika långt i graviditeten. Går inte riktigt att prata med sambon då han inte upplever saker och ting på samma sätt :D
Är som sagt gravid och väntas föda 19 Januari (men hoppas verkligen att det blir tidigare, gärna redan imorgon får bebis komma ut :D ) Just nu känns allt bara jobbigt om jag ska vara ärlig, och jag njuter inte det minsta av att vara gravid: har värk från bröstkorgen ända ner i fötterna, restless legs varje dag, sendrag i vaderna jämt och ständigt, kan inte ens dra av mig skorna utan att få sendrag. Jag har svårt att andas, får inte sova, värk i vänstra sidans revben så jag kan knappt röra mig/hosta/nysa/ligga på vänstra sidan, fruktansvärt ont på en punkt i magen så fort jag rör på mig, mår illa titt som tätt... Jaaa, som sagt, jag njuter inte alls just nu... :/
Hur är det med alla er andra? Hur mår ni nu så här mot slutet?

Har nyss varit ute och gett hästarna lunchmat och ordnat stallet. Är nu totalt slut i kroppen och knoppen och värken är näst intill outhärdlig. Skulle helst av allt bara gå och sova, men nu fortsätter jobbet här inne med tvätt och städning samt att äldsta barnet har kompis här så det är full rulle  Åhh, det ska bli så härligt då man får tillbaka den kropp man är van vid, och då man får börja vakna på nätterna av barnet istället för av värken
Skulle behöva äta något också, men då jag blir så illamående av bara tanken på att stoppa i mig något. Blää! Vill inte alls ha

Hade likadant som dig. Först var mitt sf-mått lååångt över högsta kurvan, för att sen nästa gång ramla långt ner under sista kurvan. Sen stannade det av och till sist började det gå uppåt. Då det damp ner under normalt blev BM orolig och skickade iväg mig på ultra, men där visade det sig att bebis växte helt enligt kurvorna, och det fanns inget att oroa sig för

Förlåt, men nu kommer jag att klaga, och enbart klaga

Ännu en natt där man har fått sitta i soffan och ha ont: värk i revbenen, svårt att andas, foglossning, värk på en punkt i magen så fort man har försökt röra sig, restless legs och sendrag i vaderna. Det går inte att ligga på rygg eller på högra sidan, då börjar jag må fruktansvärt illa, och det går inte att ligga på vänster sida på grund av mina revben. Ännu till så har man nu blivit förkyld och är helt slut på grund av det också: halsont, helt täppt i näsan och känns som att jag har feber. Har dock inte vågat mäta eventuell feber ännu, för då lämnar man väl bara att ligga om det visar sig att man verkligen har feber också  Och då man äntligen fick lite sömn framåt morgonen då var det dags att stiga upp, bara för att konstatera att vi har endast 17 grader i huset. Sambon var ju tvungen att åka till jobbet så det är jag som får gå och försöka komma på vad pannan har fått för fel då det inte kommer någon värme. Hundarna + alla andra djur ska ha sin frukost och ska ut i hagarna. Orkar verkligen inte ha det så här i flera veckor till! Mår verkligen totalt
Nu får den lilla komma UUUUUUUTTT!!! Härmed vräker jag nu dig från din lilla 1:a!!

Paet

Tycker inte du behöver vara orolig. Med min första graviditet så gick jag upp 25kg. Nu med min andra graviditet så har jag gått upp 17kg och jag misstänker att jag kommer att öka ganska rejält ännu de sista veckorna. Tilläggas ska också att jag är, och har alltid varit, en aktiv människa som aldrig sitter stilla på dagarna, och ändå går jag upp så här mycket. Äter inte heller speciellt mycket onödigheter. Speciella sug jag har fått är frukt och grönsaker, inte chips och godis som många får sug efter, så något sådant finns inte heller på mitt "matschema".
Med min förra graviditet så klagade BM hela tiden på min vikt, sade att jag inte får gå upp mera och så vidare. Ända tills den dagen jag blev förbannad och röt tillbaka till henne med orden: "Vad ska jag göra då menar du? Börja banta kanske?! Är det bra så?"
Efter den dagen sades det inget mer om min vikt. Alla är vi olika, alla går upp mer eller mindre.
Min ursprungliga vikt fick jag tillbaka i ett nafs. Efter bara några månader så trodde ingen på att jag nyligen hade fött barn överhuvudtaget. Så joo, man slipper nog vikten igen, förr eller senare.

Natten från helvetet (igen) är nyss avklarad. Tittade på klockan sista gången halv 5, då hade jag inte sovit överhuvudtaget ännu på grund av mina smärtor. Lyckades äntligen slumra till, men uppstigning halv 6. Är nu så totalt trött och slut så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har dessutom ont i halsen och svårigheter med att andas. Satt hela kvällen igår med hjärtklappning och andnöd. Kändes som om jag inte fick tillräckligt med luft, fick dra djupa andetag genom munnen emellanåt för att "överleva". Åtminstone kändes det så. Nu tar det jätteont baktilll på ryggen, där lungorna sitter, då jag andas. Början till lunginflammation eller bara vanlig influenssa? Ska till läkaren idag för en vanlig graviditetskoll, ska då ta upp hjärtklappningen och lungorna med henne tänkte jag.
Usch å tvi! Jag börjar vara så psykiskt slut på grund av det här så det känns som jag ska krascha när som helst. Orkar inte längre...

Nu är humöret totalt i botten! Hos läkaren idag så fick jag veta att jag har gått upp 2 kg på 1 vecka! Hur är det möjligt?! Jag ska ju egentligen inte få gå upp mer än bara ett par gram per vecka nu i slutet av graviditeten! Nu får jag inte äta mat som innehåller salt överhuvudtaget (fast jag inte är svullen eller liknande) Så vad ska man leva av nu då? Allt innehåller ju salt!
Dessutom så har ingenting börjat hända heller, hon kände inuti och konstaterade att inget mjukt någonstans. Jag som verkligen hade hoppats på att det kunde ha börjat lite grann iallafall... Nu känner man sig totalt nere och vill bara
De hemska smärtorna får jag dras med resterande tiden av graviditeten också fick jag veta. Går inte att göra något åt dem. "De går över av sig självt efter förlossningen" sade hon.
Hur ska jag orka? Jag är så psykiskt nere redan så jag förstår inte hur jag ska orka!

Gott nytt år till er alla!
Åhh så härligt det låter för alla er som är på G! LYCKA TILL!!
Önskar sååå att det skulle vilja starta något här också. Idag då klockan ringde 07.00 så hann jag bara stänga av den och så fick jag en rätt så stark förvärk. Sen var det dött igen
Lite senare idag då jag satt och körde så fick jag kraftig "mensvärk" i hela bäckenet och upp i ryggen. Höll i sig i ca 30 minuter. Sen helt dött igen. Sen dess har jag inte känt något alls. Inte har man fått sova något heller då man har legat med dessa smärtor, och vaknat vareviga gång man ska vända sig. Fick väcka gubben 2 gånger inatt på grund av att jag inte kunde röra mig överhuvudtaget i sängen på grund av smärtan. Vill så gärna att bebis skulle bestämma sig för att komma ut nu så man skulle kunna få leva "normalt" igen.

En annan lite otrevlig fråga: har hört av många att de har fått som typ diarré före förlossningen. Hur länge på förhand har ni fått det? Jag har haft så nu i snart 1 & ½ vecka. Varje morgon är det jätteknas i magen, för att sedan bli bättre och bättre allt eftersom dagen går.

BM och läkaren sade ju till mig i torsdags att jag skulle ställa in mig på att gå över tiden, eftersom ingenting hade hänt där inne ännu och eftersom jag gick en hel vecka över tiden med mitt förra barn också. Blää! Det vill jag verkligen inte göra

Blev helt förvånad idag då jag vaknade. Har endast varit vaken 1 gång på hela natten! Klockan halv 4 vaknade jag av smärtan då jag skulle svänga på mig. Kämpade en stund med svängandet och sen slocknade jag igen. Vaknade nästa gång klockan 6 då väckarklockan ringde Kommer inte ihåg när jag fick sova "en hel natt" senast! Men känner mig ändå rätt så trött, tror bristen på sömn har börjat hinna ifatt mig nu.

Hade också en väldigt lugn bebis igår hela dagen. Normalt så är det full fart i magen från morgon till kväll, för att sen sova en stund och börja igen klockan 2 på natten. Till och med BM säger varje gång jag är dit att det är en väldigt aktiv liten sak  Har väldiga problem emellanåt då hon ska lyssna på hjärtljud och känna hur den ligger. Men igår kände jag nästan aldrig av den. Enbart på kvällen då jag tittade lite tv, så kände jag att bebben sparkade 3-4 gånger, det var i princip allt. Hmm, ska man bli orolig?

Hur kan ni färdknäppa? Jag och min man har inte haft sex på evigheter, säkert 3 månader om inte mer Det är "mitt fel" eftersom jag har haft smärtor nu non-stop i flera månader. Men häromdagen skulle vi mysa lite, men det hela slutade med att vi fick avbryta. Jag njöt ingenting och dessutom så gjorde det ont i sl**an. Det kändes som om "den" inte hade rum, utan det bara tryckte och gjorde ont varje gång han förde den fram och tillbaka. Vet inte om jag "vågar" försöka någon fler gång. Kändes så surt att behöva göra honom besviken, han som verkligen har sett fram emot lite skoj Visst, finns ju andra saker man kan göra, men det är inte samma sak varken för honom eller mig. Just nu känns det bara för mig att jag vill han ska hålla sig på avstånd. Kramas och pussas, visst, men annat... nej... Han säger ju att det inte gör något, att han förstår osv. men ändå känns det så j**ligt att inte kunna/inte vilja göra något.

Nej, nu ger jag upp. Bara att inse att vårt barn kommer aldrig att komma ut. Den har bosatt sig i magen för gott
Igår var jag ute heeela dagen, från morgonen till kvällen. Jag sågade, skruvade, spikade, bar bräder och annat träverk för att sen fortsätta med att rulla 300kg's rundbalar för hand in i ladan, bära in 25kg's fyrkantsbalar, lyfta och flytta 80kg havre, skotta snö, leka med hundarna, städa och fixa i stallet, springa på dyngstacken, kämpa med skottkärran full med hö till hagarna i högsnön som klibbade fast på hjulet *morr* bära 70 liter vatten, städa inomhus..... och inte en enda liten känning!!
Ingenting igår då jag höll på, ingenting inatt och ingenting nu på morgonen. Jag blir snart seriöst galen!
Kom UUUUUUUUUUTTTT!!!!!