Januaribebis 2012

19 Januari, så den får nog gärna börja komma sig ut nu. Med första barnet gick jag över tiden med 1 vecka, och det vill jag verkligen inte göra denna gång. Orkar bara inte med det.

Jaa, det verkar nog så, bara att sitta och vänta tills de bestämmer själva att "nu är jag färdig bakad, nu knallar jag iväg ut"
BM har ju redan sagt till mig också att det är ingen större ide att jag försöker få ut den lilla med kroppsjobb, eftersom jag har hållit på med det genom hela graviditeten vareviga dag. Kroppen är så van så det spelar ingen roll. Men....man kan ju alltid försöka och hoppas
Jag skulle vara frustrerad om jag skulle ha BF imorgon och inget hade hänt. Kommer ihåg hur otroligt frustrerad jag var med första barnet då dagarna bara gick och gick och BF blev längre och längre bakom mig. Jag är extremt otålig och har svårt att kunna vänta på något överhuvudtaget
Har du haft några större känningar ännu? Eller har det varit bara små saker än så länge?

Varför tar ingen detta på allvar?! Jag har så ont i mina revben både baktill och framtill så jag kan inte andas längre, jag får andas stötvis, kan knappt röra mig, kan inte lyfta en kaffekopp med handen, kan inte ens skära en ostskiva!! Och det enda man får till svar av både BM och läkare är "det går över efter förlossningen".
Hur i hel**te ska jag kunna ta mig igenom en förlossning med den här smärtan, då jag inte ens kan andas normalt??!!
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv haft en sådan här skärande och huggande smärta i kroppen! Inte ens mitt förra barns förlossning gjorde så här ont! Bara för att jag skriver på datorn så hugger det och skär och har sig och jag får stanna upp hela tiden och vill bara skrika rakt ut!! Något är fel, jag vet det, något har hänt med revbenen, men ingen bryr sig, och smärtan bara ökar för varje dag som går! Jag har ätit smärtstillande vareviga dag nu hur länge som helst, tycker dom det är bättre att jag knölar i mig sådant vareviga dag och är gravid, bara för att ta mig igenom en normal dag? Nu hjälper inte ens de tabletterna längre heller! Varför tas det ingen som helst hänsyn till mamman då man är gravid, utan det är bara barnet som spelar roll?! Och så länge det mår bra så är "allt bara bra"!!

Nu orkar jag inte mer. Idag är precis likadant som igår: knivskarp smärta vid revbenen på vänster sida. Kommer från baktill vid revbenen och strålar framåt. Det har nu också börjat stråla mot magen, och en punkt ungefär mitt på magen på vänster sida om naveln gör ont.  Kan knappt dra luft ordentligt och så fort jag rör mig så hugger det till så jag måste stanna upp och vill bara gråta. Igår skulle jag sätta mig i soffan för att ta det lite lugnt. Jag kan nog säga att så där rädd har jag inte sett min man tidigare. Direkt min rygg tog i ryggstödet, bara nuddade alltså, så skrek jag totalt rakt ut! Jag har aldrig känt en sådan smärta tidigare!! Det går inte ens att dra med fingrarna över revbenen utan att det gör fruktansvärt ont!
Igår klarade jag inte av att göra någonting alls på grund av smärtan. Det konstiga var att så fort jag satte mig så blev jag konstigt illamående och fick yrsel, så jag fick försöka stå så länge jag orkade och sen försöka lägga mig ner. Något som var ett rent h-vete! Först slapp jag inte ner i sängen, sen kunde jag inte röra mig en millimeter då jag äntligen låg där, och då jag skulle upp igen så fick gubben försöka hjälpa så gott det gick medan jag grät och skrek om vartannat.
Jag får röra mig i slowmotion, ta jättesmå steg för att det gör ont. Och då jag gick ut på gården med hundarna igår så de skulle få röra sig lite så fick jag lixom vrida kroppen mot vänster samtidigt som jag fick hålla vänster arm i 90 graders vinkel och lixom "kura ihop" överkroppen för att kunna gå och vrida huvudet mot höger för att se vart jag gick. Gubben skämtade lite och sade att jag såg ut som något ur en skräckfilm.
Min största skräck just nu är att förlossningen ska börja. Jag vet inte hur jag ska kunna gå igenom det med den här smärtan. Jag klarar inte ens av att krysta vid nummer två på toaletten (ursäkta infon) hur ska jag då klarar av att krysta ut ett barn? Och på tal om toaletten, jag får snart ropa "färdig" då jag är där inne, så får min man komma in, för jag får mig knappt "ordnad" efter avslutat projekt där inne  Gör så ont för minsta lilla rörelse.

Jag har försökt att "bota" mig med allt jag har hittat: smärtstillande, liniment, värmedyna, tagit tabletter mot halsbränna m.m. men inget har hjälpt överhuvudtaget.
Nu sitter jag seriöst och funderar på om jag ska ringa någonstans och fråga vad jag ska ta mig till. Men vart ska man ringa? Vanlig läkare? Ringa till förlossningen och prata med någon där? Eller ska man bara försöka stå ut tills nästa besök hos BM? Det är ju dessutom söndag idag också så det försvårar ju saken lite också vart och till vem man kan ringa.
Känner mig samtidigt lite "dum"... Jag är en sån person som aldrig klagar och alltid klarar mig själv, oavsett vad, så nu då man ska ringa någonstans så känns det som om man skulle vara till besvär och bara ta upp deras dyrbara tid som de skulle kunna lägga på någon annan som verkligen har det akut istället...
Vet inte riktigt hur jag ska göra... Vad skulle du/ni ha gjort?

Äntligen har jag fått svar på vad det är som gör ont! Eller svar och svar, det är antagligen det som gör ont, men de har tittat på saken nu i alla fall och inte bara avfärdat det hela som typiska "graviditets-saker". Jag har antagligen sträckt en muskel, och den har antagligen typ blivit inflammerad. Det är den som gör så förbaskat ont ibland så jag vill bara dö! Tyvärr går det inte att göra något åt saken eftersom jag inte får medicineras eller något sådant, och eftersom man har magen på framsidan som "hänger" i muskeln så kommer den förmodligen inte att bli bra heller förrän man slipper magen. Jaja, det är ju bara sååå typiskt! Bara att försöka bita ihop de sista veckorna och ta sig igenom skiten. Men nu vet dom om det i alla fall, så man känner sig lite säkrare inför förlossningen nu, och vet att man får hjälp då/om man behöver det på grund av smärtan i muskeln också.
Annars var allt annat bra med oss båda. Bebis har äntligen fixerat sig helt och hållet och nu är det bara att vänta tills det händer något. Vikten hade dock gått ner igen (-600g) precis som förra gången. Nåja, bara bra att tappa bort lite, har gått upp massor sen jag blev gravid i alla fall så

Jaa, det är precis så det har varit nu: jag har gått och spänt mig och varit livrädd att något ska vara allvarligt fel. Känns sååå mycket lättare nu då jag vet att det "bara" är en muskel som är lite illa tilltygad, och inget allvarligare.
Idag är vi i 38+4, och BM tyckte att det var dags för den lilla att komma ut nu, så vi sade båda två att nästa vecka ses vi inte Får bara hoppas att den i magen håller med om det också

Varning: gnäll....

AAAAVUNDSJUUK jag är så AAAAAVUNDSJUUUUK!!!!! På alla er som har förvärkar och annat förlossningsont Här händer det absolut ingenting! Har haft en enda förvärk och en gång som "mensvärk", annars totalt dött. Sammandragningar har jag dragits med i flera månader nu redan, men inget annat. Suck! Får se om det blir som med förra graviditeten: inte minsta lilla känning förrän på morgonen då jag åkte in till förlossningen. Jobbigt. Vill ju känna av att något är på gång NU, och inte bara känna samma dag att "nu är det dags". Blir så lång väntan då man absolut ingenting vet.
Är så trött på att ingenting händer!

Idag känner jag mig.... unken... Vet inte hur jag ska förklara det. Ni vet hur det brukar lukta i gamla hus? Så känner jag mig. Helknasigt, jag vet Bebis bökar på som aldrig förr och jag har konstant tryck nertill. Så fort jag kliver upp så känns det som om allt där inne skulle vara på väg ut. Och toa får jag springa på jämt och ständigt. Dessutom har jag ont i min svanskota då jag sitter. Urk!
Nu vill jag verkligen få tillbaka min kropp. Jag vill leva ensam i min kropp, utan något litet "monster" där inne som inte ens har förstånd att vara snäll, utan bara ska sparkas och ha sig. Kom ut nu och titta på din familj istället, vi alla bara väntar på dig 

Känner igen mig allt för väl i det du skriver. Jag var väldigt ung då jag fick mitt första barn och "vågade" inte riktigt säga ifrån till amningen. Min dåvarande BM sade samma sak till mig då jag tog upp om amningen, och då jag låg på BB så var det amning, amning och åter amning. Jag sade till den ena sköterskan en gång att jag inte riktigt tyckte om hela saken med att amma. Då fick jag en blick av henne som sa mer än tusen ord om hennes åsikt, och så fick jag till svar att "alla mammor ska amma sitt barn!"
Sköterskor kom in i rummet med jämna mellanrum och krånglade på med mina bröst hit och dit, dag ut och dag in, och jag vågade inte säga ifrån någon fler gång, trots att det var bland det värsta jag hade varit med om. Jag mådde verkligen illa åt alltihopa! Till saken hör också att mitt barn hade svårt för att ta bröstet och det ville inte alls fungera. Då en av sköterskorna började prata om att det skulle sättas amningsnapp på mina bröst också så började jag att  mata ur flaska "i smyg", och då de kom in för att krångla på så sade jag att jag redan hade ammat.
Nu den här gången så kommer jag inte ens att försöka amma. Har satt ner min fot direkt med det! Känner mig illamående bara jag tänker på det, och jag har också meddelat att jag inte tänker amma. Sen får de tycka och tänka precis vad f*n de vill om mig där på sjukhuset, hos BM osv. Man är inte en sämre mamma bara för att man inte ammar!
Jag tänker ha gosiga matstunder med mitt barn, inte stressande och irriterande matstunder där både jag och barnet bara blir frustrerade!
Skulle jag vara du så skulle jag säga precis vad jag tycker och tänker, och rent ut sagt skita i vad BM, sjukhuspersonal m.m. säger till dig. Matstunderna ska vara något härligt mellan förälder och barn, och det blir det inte om mamman ska utsättas för sådant som hon inte tycker känns bra! Sådant känner även barnet av!

Jaha. Vecka 39+0 idag nu då och inte en enda känning att något skulle vara på gång. Suck... Får väl nog ställa mig in på att gå över tiden. Usch! Orkar inte med det här längre! Vill få ut bebis nu genast! Är så trött på att vara stor och gravid! Finns inte ord längre som kan beskriva hur trött jag är på detta!