Dominans och Undergivenhet...

Jag har en fråga, men ställer den lite motvilligt eftersom jag troligen kommer få klart för mig att jag missat något... väsentligt...

Alltså, det här med UG, hur ihopblandat är det med smärta egentligen? Jag älskar att vara UG och att bli dominerad, och för mig ingår motvillighet i det, att bli tagen/smiskad med våld t ex. Men om det verkligen gör ont, blir jag avtänd och tycker inte alls om det.

Jag har inte varit medveten om den läggningen förrän jag träffade en man som inte alls behärskade balansgången utan antingen var dominant så att det gjorde ont eller inte lät mig vara UG alls. Det fick mig att fundera på vad jag njuter av och jag känner mig plötsligt väldigt osäker i det. Det känns inte som att jag är på "riktigt" eftersom jag inte kan ta smärtan. Samtidigt tänker jag att man inte bestämmer vad man tänder på, och det är ju inte så att jag direkt rädd för smärta som sådan, jag vill bara inte ha den i sänghalmen.

Finns det något speciellt ord för det här, någon kategori? Känns så fånigt att tända på smärta med inte smärtan. Är det bara en mänsklig paradox, är jag hämmad, eller mesig eller precis som många andra? Det känns som om jag missat något...

Men det här med att smörgåsbord, det är så svårt. Min njutning försvinner om jag måste berätta för min partner att si och så vill jag ha det. Är inte det vanligt?

Det hade varit så mycket lättare att bara säga att man tyckte om att bli smiskad och så blev man det. Men så funkar det ju inte. Ska jag säga att jag gillar att bli smiskad så att det verkar som att det gör ont och han ska göra det för att det ska göra ont, men det får inte göra ont, förvirrar jag bara allihop. Det hade varit skönt med ett ord så att den andre kunde förstå...

Stackars man. Kan se framför mig en tråd där en man har gjort samma sak med en kvinna. Den väntade och inte helt orimliga responsen är då: Hon vill inte!

Din man älskar dig och är troligen villig att försöka gå med på vad som helst för att inte förlora dig. Det du håller på med är en slags känslomässig utpressning. Ska jag vara helt ärlig tycker jag det är förbannat jävla fult.

Vad jag förstår ingick inte D/s i er relation från början. Nu vill du ha det för annars går du. Du får välja att vara trogen den relation du gick in i och dess förutsättningar eller vara trogen den du upplever dig vara nu. Tvinga inte någon annan att dansa efter din pipa nu när du ändrat låt. Inte särskilt ug och väldigt svårt att vara dominant på kommando.

Jag är helt riktigt väldigt upprörd om det var någon som inte har märkt det.

Måste bara fråga RUSI; eftersom jag nu är singel - Kan jag få titta i den där loggboken du har över alla Dominanta män ??
Bara kolla om det finns någon intressant...

För jag visste ju inte innan, att du kände och hade koll på dem Allihop! ;-D ;-D

Jag har ingen aning om deras relation öht. Det har inte du heller antar jag. Jag utgår från vad hon skriver och tycker det är ett dåligt sätt att få någon att hitta sin plats i den ev förändrade relatonen.

"UG: Jag har förklarat, visat, fixat filmer, fixat mentorer, varit på flera bdsm-fester, gett honom manualer osv. Jag har bönat, bett, gråtit, tiggt, vädjat... Och han lovar att det ska bli ändring. Det blir det inte."

Är det här verkligen ett sätt att förändra en relation gemensamt och i samförstånd? Är det här att jämka?

Vi försökte det i ett år. Det funkade, men jag ville ju dela den biten med min make. Och efter ett tag ville inte min make att jag åkte iväg. Han ville satsa igen med bdsm-biten. Och det blev bättre ett tag. Mycket bättre. Men sedan dog det igen.

www.spankingtube.com/user/agoodspankin

För att se hans videos är det under public videos. Är detta kanske opassande material att länka till...? *ser lite oskyldig ut*

Rent allmänt:
Oj så mycket som hänt med min situation... jag fick in chefen på rummet under en tjänsteresa och villig var han också *ajajaj*
Men inget har hänt än...

Vad har hänt... jag la in andra växeln i mailandet (och pratandet) och jag tror att han uppfattade det och gav gensvar med glimten i ögat. Jag gillar rollerna vi har, att han är min chef så jag spelar mycket på det när jag skriver. Men jag sticker även ut hakan och har testat några gånger och jag älskar att han vågar säga ifrån på skarpen, inte många som gör.. Jag blir helt lyrisk över att han klarat mina tester utan att bli stum, för jag kan vara ganska kaxig och obstinat som han kallat mig själv
Kanske uppskattar jag det ännu mer pga min lilla läggning samt att min man är totalt tvärtom: konflikträdd och vågar aldrig ta en fight utan kuvar sig direkt.
Det värsta är att nu sitter jag i en sits där jag börjar gilla den här killen på riktigt och han verkar även gilla mig av vad han säger... Om man ändå vore singel, allt hade varit så mycket lättare och mindre komplicerat då...

Nu har han ju fattat galoppen for sure! Blir nästan lite orolig för vart detta kan leda... Jag som väntade flera år innan jag berättade om detta för min man och så vet min chef om det efter några månader! Men så har han ju såna egenskaper som jag bara tidigare kunnat skapa i fantasin och det är skithäftigt att det är på riktigt! Dock orolig inför vårt nästa möte...

Lara: Jag vet inte... I en perfekt värld kunde jag ha dem båda, de är bra (och dåliga) på olika sätt! Maken får jag ju ingen respons av, han är totalt initiativ fattig när det gäller den här biten och det känns som att trampa i tuggummi! Jag vill ha passion, att han tar commando och är lite spontan. Leker lite i vardagen för att ge en försmak på vad som komma skall. Men spänningen försvinner när man får tjata... Min chef får jag mail och sms av varje dag och jag har svårt att slita mig från jobbet för att det är så spännande och häftigt. Så jag vet inte... Går fram med ögonbindel på just nu och ser vad som händer...

Nyfiken: Nej, det är en känslomässig berg och dalbana verkligen. Ena dagen pratar vi länge om allt möjligt och han är fortfarande spydig och respektlös (det är lite vår jargong har blivit..) men på ett skämtsamt sätt. Andra dagen upplever jag att han är sur och irriterad på mig och om jag inte gör som han vill så är han totalt känslokall och rent elak! Jag tror inte att han vet vart han har mig heller och jag upplever att han tror att jag spelar ett spel med honom men det gör jag inte, jag gillar honom på riktigt. Förut kunde vi göra avbräck i "spelet" och vara allvarliga om något kändes fel men nu känns det som att de öppningarna aldrig kommer med honom... Jag är orolig för att han känner sig så dissad att han vill få mig att sluta! Men jag VET INTE och det gör mig galen att han inte kan lugna mig lite på den fronten... Kan det vara något dominanta kör med, att hota med avslut om man inte gör det de kräver? Någon som har erfarenhet av det?

Har läst de flsta inlägg du skrivit och måste ärligt talat säga att det inte alls låter som en sund relation.
I mina ögon ser en dominant man till mina behov och utgår från dessa. En dominant man måste vara lyhörd, inkännande och få kvinnan att känna sig trygg. Hur annars ska hon våga kapitulera, lämna över kontrollen och underkasta sig?
Att inte få tillstånd till this n that är knappast undergivenhet, snarare överkördhet i detta fall. Ni har ingen etablerad relation så jag förstår inte varför du ger honom den kontrollen. Och detta kommer från en kvinna som mig, som föredrar hård dominans framför annat. Men allt måste förtjänas och avnjutas i samförstånd, respekt, tillit och samspel och det känns inte som det finns här.

  

Varför håller man på med rollspel? För att man inte trivs med den man är?

Ja, jag tror det, att det är såna som tvivlar på sin egen person som ägnar sig åt rollspel, som ju dominans/undergivenhet är.

Sannolikt är det så.
Jag kan inte leva ut hela mitt register i alla sammanhang, det skulle inte tas emot på ett för alla parter positivt sätt.

Jag kan ha fel men när du beskriver dig själv tänker jag att du antingen är en tråkig person eller att du aldrig kan anpassa dig för olika sammanhang och sällskap vilket gör att du i mina ögon skulle kunna vara en väldigt jobbigt person att umgås med, men det är som sagt bara spekulationer.

Själv har jag alltid upplevt det som falskt när en person säger en sak i ett sammanhang men motsatsen i ett annat, och när en person beter sig på ett visst sätt i ett sammanhang, men tvärtom i ett annat.

Om du får uppfattningen att jag verkar tråkig för det så säger det kanske mer om dig än om mig.

Ja, det tycker jag nog. Att man talar om olika saker beoroende på sammanhanget är självklart men att uppträda som en mogen och ansvarsfull person på jobbet och bete sig som en fnittrig och oansvarig tperson på fritiden är inget jag vill efterlikna. Jag har sett sånt runt mig och tycker det är obehagligt, falskt.

Intressant tråd. Har suttit och läst igenom. En grej jag inte riktigt hajar när jag läser som ni kanske kan förklara för mej. Ser att det finns många som är gifta med män som inte är dominanta. Samtidigt säger de flesta UG tjejer att de märker direkt om en man är dom eller ej. Hur fan går det ihop? Varför gå in i en relation med en man som inte är dom om man är ug?

Sen så undrar jag vad de är för låst tråd det snackas om tidigare här. Är det någon medlemsgrupp eller liknande?