Fyra korta timmar....
Efter ännu en enkel graviditet, helt problemfri, med en bebis i magen som var frisk och stark åkte vi in till förlossningen, äntligen skulle vi få träffa den som bott i mig och sparkat och levt runt.
Förlossningen gick fort, visserligen sprack jag rejält, men det var glömt när jag fick upp honom på bröstet. En till underbar liten kille, en lillebror!
Men hans färg blev inte bättre och han kom inte riktigt igång, så pappa fick följa med lillebror ut med läkarna medan jag blev kvar, väntande på operation. Jag oroade mig inte speciellt, han var ju så kraftfull och fin. Inte ens när de ville att även jag skulle komma ner till akutrummet där han var blev jag orolig. Inte förrän läkaren mötte mig med maken och förklarade att lillebror med stor sannolikhet hade ett allvarligt hjärtfel.
Han förklarade att de skulle försöka göra en temporär lösning så att de skulle kunna hinna ta lillebror till Göteborg där fler möjligheter finns för operation.
Två barnspecialister och två vuxen-hjärtläkare och ett antal sköterskor gjorde allt för honom i tre timmar men lyckades inte och tog till slut beslutet att plugga ur honom eftersom vid det laget skulle det innebära grava hjärnskador, även om de lyckades...
Vi fick ett rum bredvid att vara i med lillebror under hans sista stund. De hade ringt svärföräldrarna som också kommit dit med storebror. Storebror fick klappa bebis och konstaterade att bebisen sov, men efter en stund gick de ut då storebror så klart blev stirrig och stökig av den konstiga miljön och alla känslor i rummet.
Fyra timmar efter att lillebror föddes konstaterades han död, han somnade in så lugnt i vår famn.
Vi blev kvar med lillebror och personalen kom in och frågade om vi ville ha hand- och fotavtryck och hjälpte oss med det. Sedan fick vi ett rum på förlossningen där vi fick vara med lillebror så länge vi ville. En jätteduktig fotograf kom och tog jättefina bilder på lillebror, så vi har verkligen vackra bilder av honom. Han var så fin, lillebror, världens mest perfekta bebis. På utsidan i alla fall....
Vi åkte hem på kvällen. Jag kände bara så starkt att jag var tvungen att åka hem till storebror, till min fina stora kille hemma och få krama honom och tala om att jag älskar honom. Så vi lämnade lillebror på sjukhuset. Det var nog det svåraste jag någonsin gjort, att gå därifrån. Förutom att gå därifrån nästa dag när vi var där på eftermiddagen för att träffa lillebror igen och verkligen säga hejdå. Det var värre.
Visst får vi träffa honom igen på sjukhuset om vi vill, men jag tror att man lätt blir beroende. Och jag känner att om jag träffar honom igen vore det för att få känna honom, inte bara se på honom, för ser honom gör jag ju i minnet, och på bilderna. Men känna honom nu.... det är ju inte denna lillebroren jag vill känna. Utan den varma, mjuka lillebroren. Och så är han ju inte nu. Så vi träffar honom inte mer. Det gör så ont.
Det är så tomt. I min mage, i mina bröst, i min famn..... Tystnad där det borde vara bebisskrik. Eller små snusande andetag.
Vi går vidare. Dagarna går. Storebror håller oss uppe, han behöver oss, och det funkar. Men när han sover, då kraschar vi.
Folk som undrar, alla vill väl. Vi pratar ju gärna om lillebror, även om det är fruktansvärt jobbigt så vill vi ju prata om honom. VI är ju så stolta, han var ju så fin, lång och kraftfull.
Men vad gör man nu? Hur går man vidare utan att glömma? Utan att svika lillebror. Utan att svika storebror?
Hur kan man redan nu börja fundera på en ny graviditet, det känns också som ett svek mot lillebror. Hur ska man någonsin våga sig på ett nytt försök? Hur länge "får" man sörja? Hur ska man klara av att gå tillbaka till jobbet nån gång, och känna att det är meningsfullt?
Livet är tungt just nu, jag vet att det lättar, men just nu vill jag inte det. Jag vill ju inte glömma....
massor med kramar!!