Hur går man vidare?

Mitt pojke är död. Han ligger i ett kylskåp på patologen. Ensam, kall. Jag sitter hemma. Helt tom inombords. Jag är här - men ändå inte. Jag lever - men jag är död.
Hur kunde det gå så här?  Han var ju så frisk och stark...skulle klara sig trots att han var född i v 28. Han skulle flyttas till ett annat sjukhus närmare oss för han var så stabil. De hade kopplat bort alla slangar och dropp. Han åt så duktigt - mer för varje dag....
Hur kommer man över ett barns död? Det enorma tomhet som finns.....instinkten att pressa sitt barn till sitt bröst. Jag slits sönder, det känns som om någon har rivit upp min bröstkorg och slitit ut allt. Det värsta av allt är känslan av skuld. Om jag inte hade varit så stressad, om jag hade bara lugnat ner mig och accepterat att vara inlagd på sjukhus. Men jag kunde inte sova, saknade min man och mitt hem. Jag tiggde och bad att de skulle låta mig gå hem och mäta mitt blodtryck själv. Jag behövde få vara hemma i lugn och ro. Om jag ändå stått på mig. Min pojke hade fortfarande varit kvar inne i mig - under mitt hjärta.
Jag älskar honom med en kärlek som överstiger förnuftet. Jag vill vara med honom, hos honom hålla om honom.
Kanske var jag en dålig människa. Kanske förtjänar jag inte att vara hans mamma. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Kan man bli galen av sorg?
Han var så efterlängad och önskad. Så älskad. Med honom dog våra drömmar. Vi ville så gärna bli en familj. Jag ville så gärna vara hans mamma.

Vila i frid vår älskade Dan, vår älskade känguru Dani. 110428-110507. Mamma och pappa bär dig i sina hjärtan och kommer aldig att glömma dig, alltid att älska dig. Mer än kan uttryckas med ord.