Sambon surar jämt

är ni vuxna eller unga (eller du förstår) har ni varit ihop sen tonåren? låter som att du här *vuxen* och han *tonåring ,festa ,ballt,gör vad man själv vill, coolt typ,*

ja jag känner inga behov av å fara ut. de enda han skyller på om han ska med jobbet är att chefen bjuder. de är gratis. annars om de gäller oss är han så seg att han knappt orkar fara å fika med oss...de hände sist...ja de va i snabbköpets kafé.
stan hatar han...där kostar de en massa...
igår bjöd han faktiskt på en pizza.... men de va för att vi hade ett ärende i centrum å han va hungrig efter jobbet.

jag är den som slösar en massa å han är snålaren. han tycker att jag inte behöver nya kläder. sist köpte han en ny tröja våren 03...

jag e så less. t.om då vårt barn fyllde år å hade kalas var han orakad .

jag va 19 då vi träffades. gick ur mitt första samboförhållande på 4 år till honom. å de är snart 7 år sen. han fyller 29. jag är 26

börjar närma sig 30 års krisen eller så blev han gubbe snabbt

Men alltså...bara det att han åker till sin mamma jämt! Vem gör det som har egen familj?? Det låter ju inte så sunt, om hans mamma var riktigt normal borde hon ju säga åt honom; "hör du x, nu ska väl du vara med din familj/fru/sambo, inte sitta här o hänga hos mamma varje kväll!"
Hos mödrabarnhälsovården kan man få träffa en psykolog för att prata om familjeproblem och de kan hjälpa en att se det man själv inte ser. Jag tror du kanske har blivit lite "hemmablind", men för oss andra låter det här helt hemskt och uppenbart ohållbart .
Vad har du/ni för umgänge? Umgås ni med andra familjer något?

Du måste ställa dig frågan hur du vill att din och ditt barns framtid skall se ut...och om han kan passa in i den...om han inte kan leva upp till dina krav(som säkert inte är överdrivna) så är det väl ändå bättre för er att leva på var sitt håll...om du är lycklig mår ditt barn bra, med eller utan pappa hemma!

njah...vi har ej så många andra som har barn. de som har barn föredrar att inte träffas så mycket med oss. om de är hans sällskap eller mitt eller vrt allihop vet jag inte ( sen har han sina vänner då.
själv har jag aldrig haft så mycket vänner sen jag va barn själv...bara nån bekant som man fikar med...
å så nätet då... annars är jag en person som är väldigt öppensinnad å gärna träffar folk.

han har alla år velat träffa mamma ofta. annars ringer hon eller kommer hit...
själv så kommer inte min mamma så mycket då hon inte har så mkt övers mer för min sambo å är väldigt sjuk just nu i cancer. å jag har bara henne...

jag är kanske hemmablind... men men...

jag har inga speciella krav. bara att han skulle gärna få vara mera öppensinnad...å lyssna. å inte bli sur hela tiden å skylla på att det är jag som är det.
att han inte bytt på barnet gör mej mindre ont än hans sätt att vara

det verkar som om det är mycket som är jobbigt för dig just nu, och att du behöver extra mycket stöd. Eftersom att du inte verkar få det stöd du behöver av din sambo, så skulle det kanske vara en bra ide att utnyttja vårdcentralens kurator.

om han får reda på att jag pratar med en skrynklare eller nåt skulle han få spel å tycka att jag var mer körd än han trodde typ de är hans åsikt om såna kan jag tänka. han är väldigt fördomsfull mot allt.

jag har kämpat länge som ensam är stark nu...
då barnet föddes hade jag en depression i 3 måander. innan jag kände att jag avgudade barnet....å tog den till mej. den höll på dog under förlossningen. å svärmor hade såna krav på allt,å klagade å nedvärderade mej en massa. men idag så funkar de bättre mellan oss. nästans bättre mellan henne å mej än mellan sambon å mej....