Milk and Coffee skrev 2011-05-31 08:48:47 följande:
de Robespierre: ja precis så är det vi har allt det där du beskriver men det känns som att jag försöker bli kär i en kompis, jag vill ju så gärna känna mer för denna fantastiska man men varje dag går jag och längtar så hjärtat håller på att brista efter den andre (som inte är lika bra person egentligen men kärleken är inte logisk), jag hoppas att det ska lägga sig och att jag ska få tillbaka mer känslor för min man annars är det verkligen inte rättvist att stanna kvar. Jag har liksom allt så det är ju fan att jag inte kan få mer känslor för jag vill verkligen.
barbapapa01: ja jag lider med dig och hoppas hon kan få mer känslor, du kan inte vara för klängig men heller inte för distanserad för då är det lätt att hon tittar bort från er ännu mer, men hon måste vilja också och hon måste kämpa för att vilja connecta med dig, jag försöker så gott jag kan och just nu sasar jag allt vad jag kan och hoppas det kommer tillbaka, synd bara man inte kunde ta en tablett så var den andre borta
...var din fru också otrogen? Har ni testat parterapi? Kan ni prata med varandra? Det är viktigt att prata det har vi gjort och ajg har varit ärlig i allt oavsett hur ont det gjort och det har ändå gjort det bättre.
Tyvärr är (nog) läget för min fru
snarlikt det du upplever - en insikt som slog ut i full blom igår/natt.
Efter en del turer igår runt min misstänksamhet (jag försökte kolla hennes dator, hon upptäckte detta, blev sur etc.) så satte jag mig ner och tänkte igenom vad som drev mig
så hårt att få svar. Hennes humör, undflyende, plötsliga bubbliga glädje och mängder med små detaljer sedan tidigare byggde upp bilden där min magkänsla till sist skrek åt mig att hon inte brutit kontakten med sin vän, att de planerar att träffas och att de rent av fantiserar om en framtid tillsammans.
Efter ett mycket intensivt samtal bekräftade hon
äntligen sina heta känslor och sin förälskelse, hon bekräftade också att hon troligen inte kommer att kunna hålla sig borta från honom - eftersom hon inte vill.
Efter tre veckors berg- och dalbana insåg jag att någonstans här har vi nått vägs ände. Jag älskar henne så att det gör ont och är beredd att gå genom eld för henne och vår familj - men hon
vill inte, hon är färdig med mig och har dessvärre (till skillnad från dig, TS) gett upp tanken att ens försöka.
Nej, hon har inte varit otrogen, inte rent fysiskt - bara i tanken..
Hon har inte heller sökt den här förälskelsen och inte sårat mig medvetet. Den här uppfattningen har inte ändrats hos mig, jag förstår hur och varför hon hamnde i de här situationerna och har fortfarande inget som helst behov att döma eller moralisera.
Problemet är "bara" att hon inte längre vill vara med mig. Ridå.
Att känslorna finns kvar hade jag kunna klara, jag vet att det tar tid att komma över en förälskelse, men efter 3 veckor har hon fortfarande inte kunna kläcka ur sig att hon väljer mig och vill försöka hitta tillbaka.
Det var jag som sa orden - men det är hon som har valt genom att inte ta strid för mig och vårt liv.
Nu är vi förvisso fortfarande i en slags chockfas och vi har inte pratat sedan imorse då jag berättade + skickade ett brev till henne med samma innehåll. Det kan ju fortfarande hända att hon "nyktrar till" och inser att hon är på väg att förlora en man som älskar henne - utan att ens försöka ta strid.
Tyvärr tror jag dock att mitt besked kommer som en stor lättnad för henne, nu är hon äntligen fri och kan leva det liv hon drömt om i ett par veckor/månader (eller längre).
Hon behöver dock lite tid på sig att smälta det hela och återkomma med en bekräftelse.
Innan dess håller jag fortfarande min dörr på glänt, det är något jag tycker att jag måste kosta på mig - om inte annat så för barnens skull. Inte för jag kan/vill leva tillsammans utan hennes kärlek men utifrån tanken att man kanske borde ge kärleken en
ärlig chans, om det nu kan finnas en sån.
Denna känsla är sista halmstået men det är inget som har med mig att göra.
Usch, barnen...
