• Anonym

    Inte kär i min man

    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-13 18:48:27 följande:
    Vad uppmuntrande att läsa ditt inlägg! Vad var det som höll dig tillbaka innan du väl tog steget?

    I mitt fall är det nog så krasst att det är de praktiska och materiella sakerna som håller mig kvar och jag måste skaffa en strategi för hur jag kan ta mig ur det här och ändå landa på fötterna.
    Är det inte nästan alltid så att man håller ihop för att det är praktiskt o för att man är ängslig för ekonomin? Vill man ha det så är det väl gott o väl då,men vill man ha nåt mer av livet får man nog tänka till rejält.
    Det som gjorde att jag tog steget var en serie av händelser som inte lämnade något val. Han fick reda på att jag var less. Jag hade inte sagt det på alla år, men till slut sa jag det. Han fick panik. Jag träffade en man (så klart) som fick mej att ana att jag inte var död, vilket jag trott. Det hände inget visserligen, men mannen väckte en björn som sov i mej. Han som jag var gift med träffade en ny dam men ville nog mest skrämma mej. 
    När jag fick reda på att den nya damen varit o bott i vårt gemenamma hem i 10 dagar (jag var bortrest) så var det inget annat att göra än att packa hans saker o ställa på trappen. Jag fick min chans att bli av med honom utan att få hela världens all skuld i knät, o jag tog den. Han var/är nämligen en respekterad, snygg, trevlig, perfekt man. Om jag "utan anledning" hade bara lämnat honom hade jag blivit idiotförklarad. Men i o med att han träffat en ny o gått bakom min rygg fick jag al sympati, vilket jag faktiskt varit hemsk nog att utnyttja. Allt skedde på bara några månader. 
    Men under tiden som han friade med sin nya dam (till en början trodde han att han skötte det snyggt) gjorde jag mängder av åtgärder som han aldrig kommer att få reda på. Så när brytet verkligen kom var jag väl förberedd o hade papperen klara för påskrifter o min strategi var klar redan. JAg visste exakt mina rättigheter o skyldigheter. HAn visste ingenting o bara gapade över alla fakta som jag serverade. Det gav en enorm kick faktiskt!  
    Det blev en förhållandevis städada o enkel skilsmässa. Jag hade redan fixat allt så som jag ville ha det.
    Under de år jag var less hade jag utbildat mej massor o hunnit skaffa ett riktigt bra jobb så jag var högre avlönad än han.
  • Anonym
    45 Ã¥r skrev 2011-06-14 00:10:05 följande:
    Precis så var det för mig! Den här andre mannen väckte något i mig som jag trodde var dött! Och nu vill jag inte vara utan det! Jag vet att jag har gjort helt fel genom att träffa den här mannen under våren, men jag har inte kunnat tänka klart. En del av mig ville träffa honom för att jag blev förälskad (det var så härligt att få känna så igen!), och en del av mig för att se om jag kunde bli "avgiftad". Fruktansvärt egoistiskt och idiotiskt, jag vet. Inte har jag blivit avgiftad heller... Min man kommer däremot inte att hämnas genom att dejta någon annan. Han går helt upp i barnen och engagerar sig nu mer än vanligt i dem. Och jag är i min bubbla och drar mig undan allt istället. Det är helt förödande och all energi går åt till det här grubblandet... För även fast jag är förälskad så är jag ändå förnuftig nog att inse att en förälskelse håller inte i sig forever, och är det värt att splittra kärnfamiljen för det? När det övriga i "paketet" är bra. Men å andra sidan kan det ju den här förälskelsen leda till nåt som är helt rätt för mig framöver.
    Hur egoistiskt är det att stanna fast man inte vill då? För pengar, hus, social status..... Vilken bild av kärlek ger man sina barn då? Vad lär sej barnen om sina föräldrar då? Hur bra mamma är man? Hur snäll är man mot sej själv o hur länge håller såna bubblor innan de spricker o vad händer då? Sjukskriven p.g.a. utbrändhet?  
    Är det inte också orättvis mot din man att inte släppa honom fri att få upptäcka sej? Män har ofta oförmåga att lämna. De är så nöjda många ggr, men rågan är om många av dem ens tänkt alls?
    Förälskelse är en underbar sak. Även om det inte utvecklas. Den kan väcka döda dinosaurier till  liv igen.
    Ska man bara få chansen en enda gång i livet?  Är det verkligen meningen? Jag kan bara inte tro det. JAg tror inte ens att det monogama livslånga förhållandet är nyttigt för folk. Det är bara att se sej om runt omkring på folk i vår ålder o äldre. Det är ju verkligen inte gott om lyckliga, kärleksfulla, sprakande förhållanden. Men se på alla som startat på nytt. Där fyrverkeri pågår. Vilken skillnad på folk!
  • Anonym
    Anonym (me) skrev 2011-06-14 10:45:19 följande:
    Kan det vara så att vi under flera decennier har blivit överösta med att den enda sanna kärleken är förälskelsen att vi har tappat insikten om att ALLA förhållande går igenom samma faser där förälskelsen endast är den första av dem. Man har helt enkelt skapat en falsk bild av verkligheten.  
    Skulle nog snarare säga att man i decennier har förmörkat o blundat för passion, sexualitet, jämnställdhet o det som hör det till. Läste nyss en bokfrån 50-talet om kärlek o familj. Fruktansvärt intresant! Många lever kvar i det som beskrevs i den boken.
    På 60-70-talet var skilsmässa fortfarande många gånger otänkbart o ovanligt.
    Det kanske är dags att vakna upp o sparka ut 50-tals idealet eftersom det uppenbarligen inte fungerar. Om det fungerade skulle ju fler klara av att hålla sej inom den ramen.
    Sen finns detförståss alltid undantag i de som lyckas hålla liv i lågan ett helt liv. Eller som väljer att blunda o titta bort när verkligeheten tränger på. Man väljer den praktiska vägen o finner sej i det. O är kanske t.o.m. lycklig i det?
  • Anonym
    de Robespierre skrev 2011-06-15 11:56:14 följande:
    Om vi skall vara lite rättvisa i jämförelsen och inte dra förhastade slutsatser så var det ett antal faktorer som gjorde att man såg annorlunda på skilsmässa då. Och jag pratar om 50-60-talet
    Precis! Du är mycket klok o insiktsfull.

  • Anonym
    Anonym (40-åring) skrev 2011-06-14 17:23:11 följande:
    Ska man berätta för sina barn hur kåt man är på sin partner, eller att man bara stannar för "statusen"??
    kåt är ett ord som betyder levnadsglad. Hur man väljer att visa sin levnadsglädje för barnen är nog upp till var o en, men visst märks det om man är levnadsglad eller inte.
  • Anonym
    Anonym (40-åring) skrev 2011-06-15 16:38:52 följande:
    Säger du till dina föräldrar, dina barn, din partner eller dina arbetskamrater att du är kåt, så tror jag inte att platonisk levnadsglädje är det de associerar till.
    Ord har en förmåga att ändra betydelse i vardagligt språk över åren. Jag är säker på att du känner till det också så vi behöver inte ta den diskussionen här.
    vem pratade om platonisk levnadsglädje? Så klart att ett så basalt behov som det sexuella gör att det spiller över på övriga livet om det funkar/inte funkar. God sexuell hälsa är en hörnsten till att livet ska fungera. Sexuell glädje ger annan glädje.
  • Anonym
    joppe79 skrev 2011-06-19 01:07:37 följande:
    Milk & Coffe, jag känner precis igen mig i din beskrivning. Jag har det exakt likadant. Nu har vi visserligen fått det något bättre de senaste 2 åren efter att jag mycket motvilligt avslutat kontakten med tjejen som jag verkligen var förälskad i. Men det känns ändå som det mest för min del handlar om att hålla skenet uppe för barnens skull och visst sambon är en bra person och allt det där men så värst mycket kärlek finns det inte. Varken från henne eller mig. Något av det som stör mig mest är att när man har varit med någon annan så syn ens "ordinare" partners brister så tydligt, de bara strålar emot en och går inte att undvika. De senaste 2 åren har jag aldrig heller kunnat njuta av sex med sambon. Vi har bra sex rent fysiskt (de få gånger det blir något)  men psykiskt är jag alltid någon annanstans. Eftersom jag blivit tvungen att klippa banden med älskarinnan så är valmöjligheten att gå tillbaka till henne troligtvis obefintlig så här efter snart 3 år. Men jag tänker fortfarande dagligen på henne, det har nog inte gått en dag sedan jag träffade henne första gången som jag inte tänkt på henne.
    Är du min vän tro? Isåfall har jag tänkt på dej varje dag o varje stund. Du finns med mej alltid. ingen kan komma emellan oss. Jag har försökt gå vidare, men det går bara inte. Jag lever hellre som singel än med någon som inte är du. Jag väntar o väntar o väntar...... VAd jag aldrig någonsin kommer att förstå är varför du väljer som du gör. Vem blir lycklig? Ingen. Nåja, denna diskussion vet jag att inte leder någonstans när bekvämligheten finns där. Och trygghetsnarkomanen i dej tar över.
    Vet inte vad du heter eller vart du finns, men om du är min vän så kommer jag alltid att vända mej om så fort det prasslar i en buske, ifall det är du som kommer efter mej äntligen........
  • Anonym

    kom till mig , jag ger dig en riktig knull

  • Anonym

    Så länge du särar, vad är problemet?

  • Anonym

    Hej på er!

    Jag har läst en del av era kommentarer och känner igen mig i en del.
    Jag har ett Okej förhållande till min sambo sedan 11 år. Vi har två barn som fortfarande är
    små och kräver mycket men jag tror inte det är det som gjort att jag hamnat i denna sits.
    När jag kom tillbaka från min senaste föräldraledighet kom jag att få en kollega som jag sedan dess
    har utvecklat en stark förälskelse (läs kärlek) inför. Eftersom han verkade tycka om mig också så
    hamnade jag i en för mig helt underbar situation på jobbet- Besvarad kärlek. Denna man visade
    sig också ha en så stark attraktionskraft på mig som jag aldrig tidigare upplevt och inte trodde fanns!!!
    Så underbart det var att stå nära honom, känna hans doft, hans manlighet och blickar. Vi försjönk i varandras
    blickar och jag saknade honom oerhört redan på fredag och fick vänta på måndag när vid sågs igen.
    Jag tror att han från början var attraherad av mig och beundrade mig, vi hade många samtalsämnen
    som var djupa och det fördjupade känslorna, det fanns saker vi båda saknade i våra relationer men hans
    känslor för sin fru verkade starkare än mina. Nu, ca 1 1/2 år senare så har vår relation förstärkts ytterligare,vi
    talar öppet om att vi saknat varandra och jag tror han älskar mig också eller är väldigt förälskad.
    Men det kan aldrig bli vi, det vill nog inte han och inte jag heller då våra familjer kommer främst. Men nog
    känns det märkligt att vara svartsjuk på hans fru (fast jag tycker synd om henne samtidigt) och ibland
    får jag en så oerhörd tomhet inom mig, särskilt på fredagarna när jag känner hur mycket jag saknar
    hos min man som jag aldrig varit så här intresserad av.
    Kanske blir det jag och min kärlek senare i livet men mest troligt inte och då är vi ju också kanske förändrade...
    Jag tycker nog inte att kärlek är fult när den kommer i den här formen, många kanske tycker synd om hans fru men vi är ju inte fysiskt otrogna bara psykiskt och har aldrig närmnt de tre orden jag älskar dig....
    Jag tycker mest synd om mig själv som aldrig får uppleva dessa känslor i mitt liv "på riktigt" jag är glad att
    han finns och att jag känner om jag gör men är det inte orättvist att hans fru får ha honom för sig själv?
    Kommentera gärna

Svar på tråden Inte kär i min man