Anonym (me)

Äldre 23 May 10:14

592 svar

Inte kär i min man

Jag tror väldigt få klarar av att se objektivt på sitt förhållande när man är förälskad och idealiserar den man är förälskad i.

Den nye står för allt det roliga , en flyckt från den tråkiga vardagen , spänning , passion... den gamla står för allt det tråkiga , alla måsten , dessutom står han i vägen för den nye , ett irritationsmoment som honom ännu mer ointressant. Det är mao en snedvriden jämförelse som den gamla mannen inte har en chans att konkurrera med.

Så länge TS är förälskad i den andra mannen så har jag svårt att tro att hon någonsin kommer hitta någon attraktion till sin nuvarande man.... vill inte vara negativ men jag tror att har man väl tagit det steget en gång så är det väldigt svårt att hitta tillbaka och risken är stor att man gör om det. Jag tror nog det bästa du kan göra TS är att lämna din nuvarande man under värdiga former , vara singel ett tag och tänka efter lite vad du vill med ditt liv.

Anonym (me)

Äldre 31 May 09:19

#24

Milk and Coffee skrev 2011-05-31 08:48:47 följande:

de Robespierre: ja precis så är det vi har allt det där du beskriver men det känns som att jag försöker bli kär i en kompis, jag vill ju så gärna känna mer för denna fantastiska man men varje dag går jag och längtar så hjärtat håller på att brista efter den andre (som inte är lika bra person egentligen men kärleken är inte logisk), jag hoppas att det ska lägga sig och att jag ska få tillbaka mer känslor för min man annars är det verkligen inte rättvist att stanna kvar. Jag har liksom allt så det är ju fan att jag inte kan få mer känslor för jag vill verkligen.

barbapapa01: ja jag lider med dig och hoppas hon kan få mer känslor, du kan inte vara för klängig men heller inte för distanserad för då är det lätt att hon tittar bort från er ännu mer, men hon måste vilja också och hon måste kämpa för att vilja connecta med dig, jag försöker så gott jag kan och just nu sasar jag allt vad jag kan och hoppas det kommer tillbaka, synd bara man inte kunde ta en tablett så var den andre borta

...var din fru också otrogen? Har ni testat parterapi? Kan ni prata med varandra? Det är viktigt att prata det har vi gjort och ajg har varit ärlig i allt oavsett hur ont det gjort och det har ändå gjort det bättre.

Kan det inte vara så att du letar efter "fel" känslor så att säga.....

Jag tror att misstaget många gör är att försöka hitta nyförälskelsen i sin gamla partner... och det är nog svårt.
Jag tror att alla förhållanden går igenom samma faser där förälskelsen bara är den första av dem. Meningen är nog att det ska utvecklas till något djupare.... att försöka hitta nyförälskelsen i sin gamla partner är som att försöka backa klockan.

Ditt problem tror jag är att du försöker få samma känslor (nyförälskelsen) för din man som du fick för den andre och det tror jag är omöjligt. Som de Robespierre var inne på tidigare så går det inte att jämföra , din man spelar på helt andra villkor. Det jag tror du hellre ska sikta in dig på är att finna den djupare kärleken som uppstår efter lång tid tillsammans , och mycket av ingredienserna för det verkar ni redan ha , stark gemenskap , ömhet och vänskap.

Anonym (me)

Äldre 31 May 19:00

#40

Anonym skrev 2011-05-31 18:50:39 följande:

Oj vad många som upplever samma sak som jag....
Efter ett mycket långt förhållande träffade jag en man (gift) som det slog gnistor om. Vi kämpade så in i h...e för att dölja o inte låssas om vad som hände i oss. Men väldigt tidigt började vår intensiva dagliga kontakt. Min man märkte det omedelbart o var helt galen. Han krävde av mej att helt bryta med min vän. Jag o vännen hade då aldrig uttalat något om känslor o vi hade inte haft någon fysisk kontakt.
Jag lovade att sluta ha kontakt, men det var helt omöjligt. Vännens fru märkte ingenting.
Det slutade med skilsmässa för min del o mitt ex spred rykten om mej o om min vän. Rykten som inte stämde. Vännens fru fick höra ryktena, men han förnekade allt o hon trodde på honom. Hon ville inte att han skulle hälsa på mej, men det gjorde han ändå o hon valde att tro på honom.
Tiden gick. Vår relation blev allt med intensiv o fysisk. Vi hade sex ett par gånger. Sen bröt jag med honom för jag stog inte ut med att han valde frun. Själv säger han att han valde barnen, inte frun.
Tiden gick. Vi hade ingen som helst kontakt på 6 mån, sen hörde han av sej o så var det klippt igen. Det senaste året har vår kontakt varit avancerad, med sex o massor av kontakt. Men han ska stanna hos frun (eller som han säger barnen). Nu kommer jag att träffa honom för ett avskedssex o sen är det tack o adjö. Han vet inte om än att det blir det sista han får av mej. Men jag kommer att säga att om han ens tar kontakt med mej så kommer jag att kontakta frun. Det kommer att få honom att hålla sej undan.
Relationen har pågått i 3 år nu.
Ibland åker han ensam bort o gråter en dag eller två. Han sörjer sitt liv o sin situation. Och jag min situation. Men han väljer frun (eller barnen då...?)
Jag vill allt med honom, men det kommer aldrig att bli så. Varför kan jag inte bara fatta det?

Eller så vaill han egentligen ha sin fru men säger det som behövs för att få ha sex med dig med ?
Är du fortfarande kvar i din gamla relation ?

Anonym (me)

Äldre 9 Jun 10:48

#160

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-09 09:05:00 följande:

Hej Barbamamma och välkommen!
Din historia är väldigt lik min. Min man har ändrats de senaste åren, blivit mer "bossig" och tyckt att han måste "styra" mig. Det har skett på många olika plan och så långsamt att det är svårt att säga när det hände eller gick för långt. Men senaste året har jag känt mig mer som en "vd-assistent" till min man, än en älskad och uppskattad partner.
Jag var någon som han talade om för vad jag skulle göra, recenserade det jag gjorde ("men idag har du ju tvättat, det var ju duktigt av dig") och skrev listor på saker jag skulle göra. Jag har många gånger sagt ifrån att han ska sluta, jag är en vuxen människa och kan ta ansvar för saker utan att han lägger sig i. Vi har grälat om det ett antal gånger också.
Det har inte hjälpt. I våras kände jag mig så nerbruten och värdelös, som en trasa som man har hemma som bara ska stå till pass för alla andra och som man inte behöver visa någon respekt eller uppskattning. Min mans version av sitt beteende är att han "peppar mig". Jag har känt mig förminskad och förnedrad.

Jag träffade också en gammal bekant på nätet, vi började chatta och jag upptäckte helt plötsligt att jag kunde ha kul i livet igen. Det fanns människor där ute som såg mig som en vuxen, intelligent, självständigt, rolig, tänkande, sexig kvinna och inte bara som en "funktion" hemma som man kan köra med, men inte "ser".
Jag var förstås ett "lätt byte" men har hela tiden kallt kalkylerat innan jag tagit nästa steg. Jag är inget "offer för mina känslor", utan har noga tänkt igenom vad jag gör.
Jag bestämde mig i alla fall för att träffa min nygamla vän, vi hade mitt livs absolut bästa sex, kan nog beskriva det som ett sexuellt uppvaknande för min del, och har sedan dess fortsatt ha kontakt. Det handlar inte bara om sex, utan han är en väldigt fin person som är rolig att umgås med också.

Där står jag nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har inga planer på att bryta med min nya vän i det här skedet. Efter några rejäla gräl i vår har min man äntligen fattat att hans sätt att styra mig inte är okej och han har backat helt. Tyvärr känns det som om det är för sent. Det är så många broar som han bränt att jag inte vet om vi kommer hitta tillbaka till varandra. Jag vet inte ens om jag vill det. Just nu avvaktar jag och funderar över vad jag ska göra och försöker må så bra jag kan under tiden.
Jag är förälskad i min vän, men vill inte skilja mig för hans skull, eller för någon annans skull. Om jag skiljer mig så ska det vara för att jag inte vill vara med min man längre, inte för att jag träffat någon annan som verkar "bättre". (Det gör ju alla i nyförälskelsefasen.)

Ojdå. Där fick ni min historia också.
Barbamamma, jag känner så igen mig i det du skriver och jag förstår att det måste vara jättejobbigt att bryta med din vän. Önskar dig styrka under den här processen!

Låter som flera här försöker med alla medel rättfärdiga sina otroheter...så typiskt....
Om ni var så otroligt missnöja med era partners så hade ni närsomhelst kunnat avsluta era realtioner med dem för att sedan söka den allsmäktiga passionen som tydligen är så otroligt viktig UTAN at behöva såra någon.

Istället VALDE ni medvetet att gå bakom ryggen på era partners , fine... gjort är gjort...men stå för det !!!! istället för att sitta o gnälla över att era partner gjorde si eller så. Jag kan förstå att man får känslor , kåtslag , whatever för någon annan , sånt händer , men att sedan sitta och lägga skulden på den man bedragit är fegt och lågt.

Anonym (me)

Äldre 9 Jun 11:35

#164

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-09 11:02:01 följande:

Jag står helt för vad jag gjort, det valet och ansvaret är mitt.
Mitt val att vara otrogen är dock en konsekvens av min mans agerande och ovilja att diskutera vår situation hemma eller respektera mig.

Vänd på saken. Är det rimligt att man kan tro att man kan behandla sin partner hur som helst och tro att det inte kommer att komma några konsekvenser av det? Knappast.
Jag förstår heller inte varför en hemlig otrohet är värre än att komma hem och meddela att man ska skilja sig egentligen. Nu funderar jag i alla fall över att ge vårt förhållande en chans till. Det är mer än om jag redan lämnat in skilsmässopapper.
I mitt fall är det inte känslorna för min älskare som är det viktiga utan vad jag känner för mig själv egentligen. Min älskare har mest av allt fungerat som en väckarklocka för hur långt mitt förhållade är från det jag vill ha i ett förhållande. Jag har varit väldigt förälskad i min man, trots att vårt förhållande varit ganska destruktivt för mig senaste året. Jag är glad att jag har fått något att jämföra med så att jag orkar ta tag i situationen för att ändra på den, vare sig det blir med min man eller utan honom.

En otrohet är inte en konsekvens av problem i förhållande. Det är ett väldigt vanligt myt , eller passande ursäkt. Problem i ett förhållande öppnar dörren för otrohet JA , men att ta steget genom den dörren är helt och hållet ens eget beslut. Ansvaret för det beslutet kan inte läggas på den man bedrar , punkt slut.....

Alla förhållanden går igenom samma faser , alla par brottas med liknande problem , alla männsikor har känslor , utsätts för frestelser , du och din man är inte unika på något sätt i det avseendet. Men bara vissa väljer att vara otrogna , hur kommer det sig ?

Det är väldigt vanligt att man rättfärdigar sina misstag för sig själv (och andra) och det är inte bra om man har för avsikt att reparera sitt förhållande. Det är något du själv valde och som du bär det fulla ansvaret för , relationsproblemen är något helt annat som ska diskuteras separat , man är alltid två om ett förhållande , där bägge bär ansvaret för hur det formar sig. Genom att lägga skulden för din otrohet på din partner så försöker du även avsäga dig din del i varför det gick snett i ert förhållande.

Anonym (me)

Äldre 9 Jun 12:54

#170

Moralgubbe skulle nog passa bättre i mitt fall

Visst kan jag reagera starkt på otrohet eftersom jag själv varit utsatt för det och hört alla ursäkter och vinklingar i alla dess former.... ber om ursäkt om mina inlägg känns som påhopp , vilket inte var meningen , detta blir mitt sista inlägg i denna tråd.

Min poäng i det hela är att det är väldigt väldigt viktigt att ha det fullständigt klart för sig vems ansvar själva otroheten ligger på. Det är ett måste om man nu har för avsikt att reapera sitt förhållande. Även inom familjerådgivningen poängterar man detta väldigt tydligt... först reder man ut själva otroheten och försonas kring den. Sedan går man över till att diskutera problemen i förhållandet , det som öppnade dörren för en otrohet.

Att säga att jag var otrogen FÖR att min man var si och så eller , gjorde si eller så är inte att ta ansvar för sina handlingar , det är ett sätt att försöka kringå sitt ansvar både för otroheten och för hur man kanske själv bidragit till att relationen gick fel. Det kommer garanterat försvåra läkeprocessen.

Dessutom tror jag att det kanske är hälsosamt att få höra andra synpunkter än bara medhåll ibland , iof kanske i en konstrutivare form än mina förra inlägg , sant. Är inte det som är poängen med öppna forum ? Att få en bredare och nyanserad bild där bägge "lägren" uttrycker sina synpunkter ? Det tror jag är klart mer intressant än att alla sitter och klappar varandra på axeln och håller med... det är nog säkert jättetrevligt men hjälper nog inte en att inse sina egna misstag.

Anonym (me)

Äldre 14 Jun 10:45

#216

Anonym skrev 2011-06-14 07:19:40 följande:

Hur egoistiskt är det att stanna fast man inte vill då? För pengar, hus, social status..... Vilken bild av kärlek ger man sina barn då? Vad lär sej barnen om sina föräldrar då? Hur bra mamma är man? Hur snäll är man mot sej själv o hur länge håller såna bubblor innan de spricker o vad händer då? Sjukskriven p.g.a. utbrändhet?
Är det inte också orättvis mot din man att inte släppa honom fri att få upptäcka sej? Män har ofta oförmåga att lämna. De är så nöjda många ggr, men rågan är om många av dem ens tänkt alls?
Förälskelse är en underbar sak. Även om det inte utvecklas. Den kan väcka döda dinosaurier till liv igen.
Ska man bara få chansen en enda gång i livet? Är det verkligen meningen? Jag kan bara inte tro det. JAg tror inte ens att det monogama livslånga förhållandet är nyttigt för folk. Det är bara att se sej om runt omkring på folk i vår ålder o äldre. Det är ju verkligen inte gott om lyckliga, kärleksfulla, sprakande förhållanden. Men se på alla som startat på nytt. Där fyrverkeri pågår. Vilken skillnad på folk!

Klart man inte ska stanna i ett förhållande om man inte vill , ingen kan väl tvinga någon att leva i ett förhållande.Det är nog de flesta rätt ense om , frågan är bara HUR man avslutar sitt förhållande. Genom att vara ärligt , säga hur man känner och avsluta på ett korrekt sätt eller genom att svika och gå bakom ryggen.

"Män har ofta oförmåga att lämna. De är så nöjda många ggr, men rågan är om många av dem ens tänkt alls? "

Eller så är det så att vi män är mer realistiska och inte är så naiva att tro att ett förhållande ska vara en enda stor förälskelse i all evighet. Det du kallar för "nöja sig" kanske helt enkelt är en insikt om att ett förhållande har både bra och dåliga perioder.....och man har inte ett behov av "fyrverkerier".... man skulle även kunna kalla det att ha bägge fötterna på jorden.

Kan det vara så att vi under flera decennier har blivit överösta med att den enda sanna kärleken är förälskelsen att vi har tappat insikten om att ALLA förhållande går igenom samma faser där förälskelsen endast är den första av dem. Man har helt enkelt skapat en falsk bild av verkligheten. Serier , filmer , sånger handlar alla om förälskelsen , väldigt få handlar om de vanliga grå vardagen (eftersom det är för tråkigt och säljer inte). Skvallerblaskor skriver gärna om hur den ena kändisen efter den andra kändisen byter partners på löpande band och hur superlyckliga de verkar vara.... men de skriver inte gärna om vilka konsekvenser det får tex för barnen som behöver anpassa sig till en ny plastförälder och plastsyskon etc... för det är ju inte lika glammigt och säljer inga lösnummer... folk vill ju inte gärna se verkligheten utan hellre en glammig drömvärld.

Men det är just vad det är , en drömvärld , för det finns alltid en baksida. Jag tror att denna syn på relationer har blivit så vanlig att det nästan blivit norm , vilket skulle kunna vara en förklaring till att folk skiljer sig på löpande band numera....

Visst kan man hoppa från förhållande till fröhållande för att återuppleva förälskelsen om och om igen.... men är det verkligen en bra lösning ? Speciellt om det finns barn med i bilden. DU kanske är kär och lyckligt om och om igen , men vad innebär det för dem ? En ny plastörälder att förhålla sig till , nya platssyskon ? Nytt hem ? Hur mycket har man själv bidragit till att förhållandet sprack ? Det kanske man aldrig får reda på eftersom man hellre hoppar till nästa förhållande , och därmed för man även med sig sina egna brister in i ett nytt förhållande eftersom man aldrig tvingas konfrontera dem.

Anonym (me)

Äldre 14 Jun 13:21

#222

de Robespierre skrev 2011-06-14 10:56:55 följande:

Eller så är det så enkelt att vi män inte är som kvinnor. Genetiskt, nedärvt eller inte.

Så är det nog säkert oxå , det är väl inte helt ovanligt att män och kvinnor tänker lite olika , kan mycket väl vara så att vi oxå har olika behov känslomässigt. Kanske inte helt orimligt att tro att olikheterna är fler än bara fysiska.

Ex. så är kvinnor mycket bättre än oss män på att uppfatta kroppsspråk , läsa mellan raderna etc när de kommunicerar , de kommunicerar på flera nivåer. Vi män är lite trögare på den punkten det måste komma i klartext för att det ska uppfattas.

Jag tror att de råder lite förvirring kring manligt och kvinligt i dagens samhälle där de gamla traditionella rollerna mellan manligt och kvinligt luckrats upp , samtidigt som vi kanske har kvar stora delar av våra omedvetna (instinktiva) förväntningar av en partner. Tror att det är en komplex balans mellan vårat undermedvetna och det medvetna.

Anonym (me)

Äldre 16 Jun 23:39

#243

Anonym skrev 2011-06-15 11:30:02 följande:

Skulle nog snarare säga att man i decennier har förmörkat o blundat för passion, sexualitet, jämnställdhet o det som hör det till. Läste nyss en bokfrån 50-talet om kärlek o familj. Fruktansvärt intresant! Många lever kvar i det som beskrevs i den boken.
På 60-70-talet var skilsmässa fortfarande många gånger otänkbart o ovanligt.
Det kanske är dags att vakna upp o sparka ut 50-tals idealet eftersom det uppenbarligen inte fungerar. Om det fungerade skulle ju fler klara av att hålla sej inom den ramen.
Sen finns detförståss alltid undantag i de som lyckas hålla liv i lågan ett helt liv. Eller som väljer att blunda o titta bort när verkligeheten tränger på. Man väljer den praktiska vägen o finner sej i det. O är kanske t.o.m. lycklig i det?

Tror inte det handlar om bakåtsträvande ideal , det är nog mera att tänka själv och inte bara blint haka på trender.
Eller tror du att det bara är en slump att var och varannan tonårstjej har någon slags ätstörning ?
Så ja... media och trender påverkar oss mcyket mer än vad vi tror.

Dessutom , tycker du själv att det är bra för barn att hela tiden behöva anpassa sig till nya familjekonstellationer med allt vad det innebär , bara för att mamma eller pappa vart kär igen för åttionde gången ?

Anonym (me)

Äldre 19 Jun 15:47

#249

Anonym (Osäker) skrev 2011-06-19 11:14:55 följande:

Jo, de tankarna har börjat dyka upp de senaste månaderna. Har inte ens vågat tänka i de banorna förut, jag ville så gärna att det här äktenskapet skulle fungera.

Och din lösning på att få eäktenskapet att fungera är att träffa någon annan ?

Hmmmm mitt äktenskap känns inte bra , men jaaa , om jag drar in någon annan i mitt liv som som fyller det jag saknar med min partner så kommer mitt äktenskap att bli så mycket bättre ?

Hur tänkte du då ?

Ärligt talat , du fattar väl själv att det är kört mellar dig och din man , en otrohet för INTE ett par närmare , tvärtom den drar isär , det är en cansersvulst som dödar ett förhålande inifrån sakta men säkert. Varför avslutar du inte parodin och ger även din man en ärlig chans att hitta någon som älskar honom på riktigt , så kan du och din älskare leva loppan hur mycket ni vill ?

Varför kan du inte unna din man samma lycka som du tydligen upplever med din älskare ?
Varför ska han behöva nöja sig med rester ?

Inte kär i min man

INNEHÅLL