Inlägg från: Anonym (Osäker) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Osäker)

    Inte kär i min man

    Milk and Coffee, MammaMu01 och barbapappa01: här är en till som är i den situationen ni (och frun) varit/är i. Just nu vet jag varken ut eller in och jag har nog inte ens satt ord på vad jag känner än. Jag ville bara säga att jag läst den här tråden med stort intresse och jag vill tacka er för att ni delar med er av era liv och erfarenheter.
    Jag kommer fortsätta läsa tråden och kanske skriva mer också. Just nu är det bara tungt.
    Ni har en intresserad "tjuvläsare" i mig i alla fall. Önskar er alla allt gott i era fortsätta resor, hur de än kommer att sluta!

  • Anonym (Osäker)
    MammaMu01 skrev 2011-06-08 13:07:09 följande:
    Välkommen till tråden. Jag förstår att det är tungt. Men du kommer igenom det. Så småningom.

    Skriv gärna.
    Tack MammaMu!

    Jag förstår helt att man gärna vill ha ett "snyggt" avslut. Alla som är otrogna är inte hemska människor som inte kan bete sig normalt. Om det ändå vore så enkelt och livet vore så svart-vitt.
    Har man delat så starka känslor att man varit beredd att lämna sitt eget liv för personen så är väl det minsta man kan förvänta sig att h*n ger något slags erkännande för tiden man tillbringat ihop.
  • Anonym (Osäker)
    barbapappa01 skrev 2011-06-08 19:13:28 följande:
    Vill också hälsa dig välkommen! Vill egentligen inte börja "bråka" med dig direkt men måste ändå fråga:
    - Varför skulle man behöva något särskilt "erkännande"...?
    Räcker det inte med att man vet själv vad man känner?

    Ett "erkännande" som du efterfrågar/talar om handlar faktiskt bara om att förlänga relationen (i det egna medvetandet). Om du vet vad du upplevt (lycka) och vet vad du vill (avsluta), vad finns det mer att göra tillsammans...? Fundera ett par varv runt detta så blir det tydligt att det här "erkännandet" egentligen (längst inne) handlar om att streta emot uppbrottet..
    - Gör upp med dig själv och gå vidare, låt den andre göra det samma och återgå sedan till era egna "riktiga" liv.
    Tack Barbapappa! Min åsikt är nog inte så filosofisk eller märkvärdig som i dina resonemang, utan att det är trevligt med snygga avslut, oavsett om det är med en vän, en arbetsgivare eller en älskare. Just nu har jag för övrigt inga planer på att göra ett uppbrott med min vän, bara för att förtydliga var i processen jag befinner mig.
  • Anonym (Osäker)

    Hej Barbamamma och välkommen!
    Din historia är väldigt lik min. Min man har ändrats de senaste åren, blivit mer "bossig" och tyckt att han måste "styra" mig. Det har skett på många olika plan och så långsamt att det är svårt att säga när det hände eller gick för långt. Men senaste året har jag känt mig mer som en "vd-assistent" till min man, än en älskad och uppskattad partner.
    Jag var någon som han talade om för vad jag skulle göra, recenserade det jag gjorde ("men idag har du ju tvättat, det var ju duktigt av dig") och skrev listor på saker jag skulle göra. Jag har många gånger sagt ifrån att han ska sluta, jag är en vuxen människa och kan ta ansvar för saker utan att han lägger sig i. Vi har grälat om det ett antal gånger också.
    Det har inte hjälpt. I våras kände jag mig så nerbruten och värdelös, som en trasa som man har hemma som bara ska stå till pass för alla andra och som man inte behöver visa någon respekt eller uppskattning. Min mans version av sitt beteende är att han "peppar mig". Jag har känt mig förminskad och förnedrad.

    Jag träffade också en gammal bekant på nätet, vi började chatta och jag upptäckte helt plötsligt att jag kunde ha kul i livet igen. Det fanns människor där ute som såg mig som en vuxen, intelligent, självständigt, rolig, tänkande, sexig kvinna och inte bara som en "funktion" hemma som man kan köra med, men inte "ser".  
    Jag var förstås ett "lätt byte" men har hela tiden kallt kalkylerat innan jag tagit nästa steg. Jag är inget "offer för mina känslor", utan har noga tänkt igenom vad jag gör.
    Jag bestämde mig i alla fall för att träffa min nygamla vän, vi hade mitt livs absolut bästa sex, kan nog beskriva det som ett sexuellt uppvaknande för min del, och har sedan dess fortsatt ha kontakt. Det handlar inte bara om sex, utan han är en väldigt fin person som är rolig att umgås med också.

    Där står jag nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har inga planer på att bryta med min nya vän i det här skedet. Efter några rejäla gräl i vår har min man äntligen fattat att hans sätt att styra mig inte är okej och han har backat helt. Tyvärr känns det som om det är för sent. Det är så många broar som han bränt att jag inte vet om vi kommer hitta tillbaka till varandra. Jag vet inte ens om jag vill det. Just nu avvaktar jag och funderar över vad jag ska göra och försöker må så bra jag kan under tiden.
    Jag är förälskad i min vän, men vill inte skilja mig för hans skull, eller för någon annans skull. Om jag skiljer mig så ska det vara för att jag inte vill vara med min man längre, inte för att jag träffat någon annan som verkar "bättre". (Det gör ju alla i nyförälskelsefasen.)


    Ojdå. Där fick ni min historia också.
    Barbamamma, jag känner så igen mig i det du skriver och jag förstår att det måste vara jättejobbigt att bryta med din vän. Önskar dig styrka under den här processen!

  • Anonym (Osäker)

    Jag står helt för vad jag gjort, det valet och ansvaret är mitt.
    Mitt val att vara otrogen är dock en konsekvens av min mans agerande och ovilja att diskutera vår situation hemma eller respektera mig.

    Vänd på saken. Är det rimligt att man kan tro att man kan behandla sin partner hur som helst och tro att det inte kommer att komma några konsekvenser av det? Knappast.
    Jag förstår heller inte varför en hemlig otrohet är värre än att komma hem och meddela att man ska skilja sig egentligen. Nu funderar jag i alla fall över att ge vårt förhållande en chans till. Det är mer än om jag redan lämnat in skilsmässopapper.
    I mitt fall är det inte känslorna för min älskare som är det viktiga utan vad jag känner för mig själv egentligen. Min älskare har mest av allt fungerat som en väckarklocka för hur långt mitt förhållade är från det jag vill ha i ett förhållande. Jag har varit väldigt förälskad i min man, trots att vårt förhållande varit ganska destruktivt för mig senaste året. Jag är glad att jag har fått något att jämföra med så att jag orkar ta tag i situationen för att ändra på den, vare sig det blir med min man eller utan honom.

  • Anonym (Osäker)

    Jag kan inte riktigt se var jag lägger skulden på min partner för att jag är otrogen?
    Jag tror att det finns lika många orsaker till otrohet som det finns förhållanden. I mitt fall är dock min mans ohörsamhet för att jag är olycklig och vill arbeta på vårt förhållande, vilket jag talat om ett antal gånger, anledningen till att jag valde att ha gå vidare och träffa den här mannen. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig förut och om jag hade ett bra förhållande eller en man som verkade benägen att jobba på det hade jag inte träffat någon annan just nu utan hållig mig på ett helt platoniskt stadium med min nygamla vän.

    Varför jag valde att vara otrogen istället för att låta bli har jag nog inte ens formulerat för mig själv än. Kombination av att sätta mig själv före oss och få konstgjord andning för att ta mig samman och börja leva igen och orka se framåt är det jag lutar åt just nu. Oavsett vad som händer så tror jag att min affär kommer att leda till ett bättre liv, antingen för min man och mig tillsammans om han är villig att sätta sig ner och diskutera saken, eller för mig ensam. Att fortsätta som vi har haft det hade varit förödande för mig. Och en sak har jag lärt mig i den här soppan: jag står mig själv allra närmast och jag är ansvarig för min egen lycka. Jag är viktigare än "vi "eller min man.

  • Anonym (Osäker)
    barbapappa01 skrev 2011-06-09 11:50:38 följande:

    Nu är ju folk fria att tycka, tänka och  (framför allt) skriva vad de vill - men jag skulle vilja vädja till er att växla om inriktning på diskussionen och tråden.
    Det har varit så många intressanta, öppna och självutlämnande inlägg, Berättelser som skapat förståelse och möjlighet för flera att tänka till och gå vidare med sina problem, gå vidare och söka en positiv väg.

    Nu börjar det delvis kännas som vilken "otrohetstråd" som helst där det ska moraliseras och skuldbeläggas. Kan vi inte snälla lämna den frågan därhän...?

    Jag är ganska så övertygad (rätta mig om jag har fel) att i princip alla här är mer intresserade av att förstå hur olika personer tänker och känner - utifrån sina upplevelser - snarare än att det ska bli en domstol där man ska få stå tillsvars för sina handlingar. Eller?


    Du har helt rätt Barbapappa! Jag tycker också att det vore trist om tråden utvecklades till det och jag har egentligen inga behov av att "rättfärdiga" det jag har gjort inför andra, utan vill ventilera lite. Jag ska avstå från att svara på "attacker" i fortsättningen och fortsätta snacka med de skribenter som vill ventilera sin situation, inte fördöma oss som valt att vara otrogna. Att det är fel tror jag vi alla är överens om egentligen.
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (mamma) skrev 2011-06-09 12:39:49 följande:
    Iom otrohet har man tagit kål på det gamla förhållandet så som det såg ut. Det är lögnen, det stora bedrägeriet som orsakar detta, inte själva handlingen att förälska sig/ha sex etc med någon annan.
    Min erfarenhet är att relationen inte kan lagas, men den kan återuppstå i lite annan form – rent av bättre.
    Det krävs att bägge verkligen vill. Rätt ofta krävs en rejäl time out först, en separation under en längre tid, så pass att bägge hinner komma tillrätta i sig själva.

    Ibland är insikten så stor att detta inte behövs, man kan hålla ihop relationen under omskapandet. MEN om man känner och agerar som TS funkar det inte. Du vill inte. Du fortsätter att gå bakom ryggen på din man och du manipulerar din exälskare för att få bekräftelse. (Vad i hela friden är den värd?! Han borde väl vara lättad om hans förhatliga, trista fru ville lämna honom? Vem ljuger han för?)

    Kanske måste du sitta något år eller så i den trista trean och ha barnen varannan vecka. Kanske måste din man bli djupt förälskad i och åtrådd av en annan kvinna innan du verkligen har facit och vet vad du vill?
    Oj, så klokt sagt! Det där har jag också tänkt mycket på. Jag vill inte ha tillbaka mitt "gamla" förhållande med min man. Om vi ska fortsätta tillsammans så vill jag att vi sätter oss ner som två vuxna människor och diskuterar den andres behov, önskningar och låter den prata till punkt utan att komma till skyttegravskrig eller pajkastning. Om vi gör det och båda vill och är beredda att lägga sina egon åt sidan så skulle vi kunna bygga ett nytt förhållande därifrån, med andra förutsättningar. Om min man överhuvudtaget skulle vara beredd på att sätta sig ner och ha det samtalet, som jag bett om i närmare två års tid nu, utan resultat, så skulle jag helt klart ta en paus från min vän för att ge oss en chans. Helst av allt skulle jag vilja leva lycklig med min man i alla mina dagar tills vi dör.

    Nu är vi inte där. Vi är ganska långt därifrån och jag tvivlar på att han kommer att vilja arbeta på det här förhållandet med djup, ärlig och säkert ganska smärtsam kommunikation. Och i så fall finns det väl bara en sak för mig att göra... ta mig vidare. Men jag är inte riktigt där än, varken att jag vill göra det där "sista försöket" just idag, eller att jag är beredd på att gå vidare. Men det kommer helt klart närmare och egentligen sörjer jag över det väldigt mycket. Det var inte så här det skulle bli och var tog vi vägen egentligen?
  • Anonym (Osäker)
    Anonym (me) skrev 2011-06-09 12:54:49 följande:
    Moralgubbe skulle nog passa bättre i mitt fall Flört

    Visst kan jag reagera starkt på otrohet eftersom jag själv varit utsatt för det och hört alla ursäkter och vinklingar i alla dess former.... ber om ursäkt om mina inlägg känns som påhopp , vilket inte var meningen , detta blir mitt sista inlägg i denna tråd.

    Min poäng i det hela är att det är väldigt väldigt viktigt att ha det fullständigt klart för sig vems ansvar själva otroheten ligger på. Det är ett måste om man nu har för avsikt att reapera sitt förhållande. Även inom familjerådgivningen poängterar man detta väldigt tydligt... först reder man ut själva otroheten och försonas kring den. Sedan går man över till att diskutera problemen i förhållandet , det som öppnade dörren för en otrohet.

    Att säga att jag var otrogen FÖR att min man var si och så eller , gjorde si eller så är inte att ta ansvar för sina handlingar , det är ett sätt att försöka kringå sitt ansvar både för otroheten och för hur man kanske själv bidragit till att relationen gick fel. Det kommer garanterat försvåra läkeprocessen.

    Dessutom tror jag att det kanske är hälsosamt att få höra andra synpunkter än bara medhåll ibland , iof kanske i en konstrutivare form än mina förra inlägg , sant. Är inte det som är poängen med öppna forum ? Att få en bredare och nyanserad bild där bägge "lägren" uttrycker sina synpunkter ? Det tror jag är klart mer intressant än att alla sitter och klappar varandra på axeln och håller med... det är nog säkert jättetrevligt men hjälper nog inte en att inse sina egna misstag.
    Men vad gör man om man har en partner som inte vill kommunicera? Som inte tar ens önskningar på allvar eller är beredd på att lyssna utan att hamna i försvarsställning och absolut inte kan tänka sig att ta hjälp? Jag vill egentligen bara vara lycklig ihop med min man, men det är väldigt svårt och jag har nog kanske kämpat för länge för vårt förhållande. När vet man att det är dags att gå vidare? 

    Jag tar ansvar för halva förhållandet och min otrohetsaffär, som fick mig att vakna ur koman och inse att det som är "normalt" hemma tusan inte är "bra". Men min man verkar inte ha något intresse av att ta sin halva av ansvaret för vårt förhållande. Jag önskar att han gjorde det.
  • Anonym (Osäker)
    de Robespierre skrev 2011-06-09 13:40:07 följande:
    Du kan inte få tillbaka ert gamla förhållande. Det är borta. Dött. Tillintetgjort. Om ni försöker återskapa just detta så är det att återvända till det som ledde fram till otroheten.

    Om man skall lyckas kunna fortsätta tillsammans så krävs det att man tillsammans skapar ett nytt förhållande. Bränn alla gamla mönster och vanor. Nu är det dags att tänka om och att komma på vad det är i förhållandet som fattades. och vad som kan göras bättre. Se det som att starta om helt från början. Och inget  hindrar att man gör det ordagrant och börjar dejta igen.

    Men glöm inte bort att det ytterst sällan går att återskapa den där förälskelsen man känner i början. Däremot så kan man känna en stor kärlek och det är ju dit alla kommer att hamna (om de har tur) för eller senare.

    Om man lyckas gå vidare så är det viktigt att den som har bedragit inte tar på sig skuldrollen hela tiden. Att man känner sig skyldig och "måste" en massa saker eller får finna sig i en underkastad roll pga det som har skett. Båda båda ta sin plats i förhållandet annars riskerar den ena att tillsist känna sig kvävd, nedtryckt och inlåst vilket kan leda till återfall eller ett totalt uppbrott.
    Väldigt klokt inlägg de Robespierre! Det är just det här jag skulle vilja göra, men jag tvivlar på att min man kommer att vilja "ändra" på något här hemma eller "prata om det". Han är som sagt ganska nöjd, trots att jag med jämna mellanrum fört fram att det är saker jag vill ändra på och få mer av i vårt förhållande. (Samarbete, tid tillsammans, glädje, umgänge, fysisk närhet, sex.) 
    De gånger som vi pratat så har det slutat bra i vissa fall och vi har ändå någon "gemensam överenskommelse" som låter bra. Min man är väldigt bra på att prata... och sedan så går det två dagar eller två veckor och så är vi tillbaka på exakt samma plats igen. När jag försöker prata om det så är jag "jobbig" eller "förstör nu inte den här helgen också".
    Det är inte lätt. Jag älskar nog min man egentligen, men just nu är jag varken kär i honom eller tycker särskilt mycket om honom. Usch vad allt ser sorgligt och krasst och konkret ut när man fäster ner det på pränt.
Svar på tråden Inte kär i min man