Inte kär i min man

(me) Jag har också varit utsatt för otrohet och jag känner igen allt du skriver om lögner, svek och farser. Det har varit en ganska intressant upplevelse att ha varit med om saken från "andra sidan", en ödmjukande sådan där man inser att allt inte är så svart eller vitt som det är lätt att tro. 

Det är väl det otrohet är i grund och botten , egoism , man ser bara till sina egna behov och känslor och struntar i vad det får för konsekvenser , hur det kommer påverka ens partbners känslor. 
Ja, precis så är det. Jag kan säga att man kan bete sig på exakt det sättet även utan att vara otrogen och det är det som min man har ägnat sig åt de senaste åren och ignorerat mina försök att ändra på saker eller vilja lyssna på hur jag mår. 

I det här fallet kommer min man aldrig få reda på min otrohet och jag håller på att låta min relation med min älskare rinna ut i sanden. Jag vill bli fri och oberoende, inte trassla in mig med en ny människa igen. Men kontakten med älskaren var en väldigt bra ögonöppnare för hur jag mått, hur mitt äktenskap varit och att jag faktiskt inte behöver nöja mig med det här. 

Min upplevelse i vår gör att jag inte tycker att otrohet är ett värre svek än många andra saker man kan göra i ett förhållande. Jag har fått en väldigt annan inställning till monogami överhuvudtaget. 

Du behöver inte tycka synd om mig, jag mår inte dåligt över vad jag gjort, även om du gärna vill få det till det.
Det är det som är lite synd med otrohetsdebatterna, människor som varit drabbade lägger sina egna erfarenheter och värderingar över andras val. Då blir det väl egentligen inte så mycket kvar att diskutera? Du tycker si, jag tycker så, det är okej och vi kommer inte längre. Hoppas att du är i en bra relation nu i alla fall! 

Återigen: det är så lätt att kasta första stenen på den som tar steget och faktiskt är otrogen. Hur resten av förhållandet ser ut eller hur man behandlar varandra hemma är tydligen egalt. Det är faktiskt inte det minsta synd om min man, tro mig. Jag vill inte dra hela min historia här men... ja. Jag har som sagt även varit på din sida av en otrohetsaffär.  

Hur har ni andra haft det i midsommar? Här vet jag inte vad som hänt. Maken som har visat noll intresse för mig senaste åren har bara senaste två veckorna blivit jätteangelägen om att tillbringa tid med mig, är intresserad, förekommande, trevlig och anstränger sig för att göra hushållsarbete här hemma. 
Jag fattar inte vad som händer men misstänker nästan att han är ute och är otrogen. Eller så märker han att jag inte bryr mig om "oss" längre utan kör mitt eget race och mår bra av det. 
Något har hänt i alla fall och jag vet inte vad, men det är en helt annan dynamik här hemma. Vad tror ni andra?  

Jag: Jag känner absolut ingenting när han försöker. Jag är bara... tom. Jag har försökt få det här förhållandet att fungera och bli bra i mer än två år, föreslagit saker, curlat min man, ordnat och fixat och blivit ignorerad tillbaka. Nu orkar jag inte det längre och har slutat med det sedan några månader. Jag gör som Barbapappa har skrivit om så bra i den här tråden och funderar över vad jag vill, vad jag gillar och blir glad av och satsar på det. Jag inser att jag tappat bort mig själv under de här åren. 
För första gången på många år är jag faktiskt glad nu och ser en framtid igen. I min bild av den har hittills inte min man med eftersom jag inte behöver människor som inte vill umgås med mig i mitt liv.

Jag inser att jag måste sätta mig ner och ha ett sånt där Viktigt Samtal med min man igen. Problemet är att när jag har det så brukar det alltid leda till en lång period med uppslitande gräl, iskall tystnad, tomma hot om att göra slut och jag brukar vara helt golvad efteråt. Länge.
Jag orkar inte med det just nu. Jag mår bra och är glad för första gången på gud vet hur länge och jag vill stanna i den känslan tills vidare och få luft under vingarna och se framåt.

Min man och jag är väldigt sammanflätade rent professionellt då vi äger företag tillsammans och även fastigheter och det kommer att bli trixigt att börja dela upp allt. 
Den dagen jag sätter mig ner och har Samtalet måste jag vara beredd på att vi går åt var sitt håll, omedelbart. Då vill jag vara stark och ha en uttänkt strategi för hur vi kan göra det så att jag ändå landar på fötterna och har någonstans att ta vägen . Jag vill inte hamna i en kaossituation där det är fritt fall. Orkar inte det utan jag vill kunna gå vidare på ett sansat sätt om det är där vi hamnar. Därför får Samtalet vänta och under tiden satsar jag på mig själv.

Nu när min man är väldigt uppvaktande och omtänksam känner jag bara "jaha. men var det då. dra lasset ett tag du, som jag har gjort utan respons, så kan jag sitta här och glida och satsa på mig själv, jag bryr mig inte". Det är en väldigt märklig dynamik här hemma just nu. Inte på något dåligt sätt, bara annorlunda. Vi har dock inte sex och det är skönt för det vill jag inte just nu. 
Jag vet inte vad jag vill egentligen. Jag har så innerligt gärna velat få vårt förhållande att fungera och har jobbat så hårt på det och inget har hänt. Nu har jag slutat med det och rent mentalt redan gått vidare så det här är en väldigt märklig situation. Vi kanske hittar tillbaka till varandra, jag vet inte. Jag vet bara att jag alltid kommer att sätta mig själv först i fortsättningen och inte lägga energi på saker eller människor när det inte ger något tillbaka. Inklusive min man.  

Jo, jag borde kanske göra det. Är bara rädd för att jag kommer att stirra uttryckslöst som en död fisk på min man om han nu skulle ge mig en kärleksförklaring. Mest av allt struntar jag nog i vad han håller på med så länge jag slipper engagera mig.