Inlägg från: barbapappa01 |Visa alla inlägg
  • barbapappa01

    Inte kär i min man

    Milk and Coffee skrev 2011-06-08 11:10:52 följande:
    Barbapappa01: hur små är era barn? Vet de ännu? Har ni testat familjerådgivning? För en neutral part kan ge en annan vinkel i alltihop något som din fru verkar vara i behov av, hon kanske lyssnar mer på en neutral part det kanske ändå inte blir ni men ni kanske kan hitta ett avslut som är på en bra nivå. Vi har varit på rådgivning och det har fått oss att kunna prata mer och bättre.
    Barnen är i 10-årsåldern och de vet lite men inte allt. Dvs. de har förstått/anat att allt inte står rätt till, det har vi märkt på deras reaktioner (viss oro, stress mm). Vi har då pratat (lite) med dem och förklarat att vi inte mår så bra just nu, att vi ibland tänker på jobbiga saker (det förstår de) - men att det inte har med dem att göra.
    Vi älskar dem och de behöver inte oroa sig. Detta har de förstått bra och tagit till sig, blivit lugnare.

    Idag hade frun haft ytterligare ett sånt (bra) samtal då de undrade vart jag var (jag stack innan de vaknade). Då hade hon kort förklarat att vi behöver vara "i olika rum" ibland, precis som pojkarna när de är lite osams.. Detta hade de också uppfattat och reagerat bra på.

    Vi provade FR en gång (precis i början av krisen) men kände inget större förtroende för rådgivaren, kanske var vi inte heller mogna för att prata (särskilt inte frun). Det är möjligt att vi hamnar i ett läge där det känns meningsfullt för oss båda att återuppta ett sånt samtal, det beror på hur allt utvecklar sig.
    Idag känns det inte som att vi gemensamt behöver prata med någon tredje part - utifrån vår relation och våra beslut. Det funkar bra om vi har samtalsstöd på varsitt håll, tror jag (även om hon inte har det).

    Kommer vi i ett läge där vi helt och hållet beslutar om skilsmässa kanske det vore bra ändå, men det beror på hur vi känner då.
  • barbapappa01
    Milk and Coffee skrev 2011-06-08 11:45:25 följande:
    Synd att din fru är så blind i sin förälskelse och att hon inte vill prata med en terapeut. Hade varit mycket intressant att höra hennes sida av historien.
    Vet inte hur hon känner just nu ang. att prata med någon, kanske har hon ändrat sig. Samtidigt måste man ju känna sig trygg med den man träffar, känna förtroende. Det kan jag förstå särskilt i hennes (er) situation.

    För övrigt skulle jag också det vore intressant om hon själv kunde beskriva sin sida av saken här i tråden. Ska tipsa henne om det.. Är inte överdrivet optimistisk till att hon vill/orkar dock. Glad
  • barbapappa01
    Anonym skrev 2011-06-08 11:58:47 följande:
    Frun här...vill du verkligen att jag ska "kuppa" tråden...har ju följt den hela tiden men tänkt att detta är ditt andningshål...
    Hej "barbamamma"! Glad  Ja, kan situationen bli så mycket mer bisarr egentligen?
    Tycker inte det är mer än rätt att du får vara med, kanske kan det också hjälpa någon annan här.

    Tror verkligen att de andra kvinnorna här är nyfikna vad du tänker och känner just nu (och jag också).
    Kanske kan du också hjälpa till att nyansera bilden lite av mig som en fantastiskt förstående och empatisk man.. Flört
  • barbapappa01

    Jag tror, ärligt talat, att ni kvinnor (flera av er) är besatta av tanken på ett "fint och vackert" avslut på ett sätt som inte hjälper varken er eller den ni avslutar med.

    Långt innan den här historien för mig träffade i samband med en utbildning jag en otroligt vis man (zen-buddist/guru, psykoterapeut mm. mm) som tog mig ur samma villfarelse. Någon i gruppen ställde frågan om just den typen av avslut.
    Han menade (övertygande) att det alltid finns en underliggande "utsträckt hand" i ett sånt avslut, ett sätt att lämna en dörr öppen, försöka få en försäkran och - ytterst - ett sätt att förlänga relationen trots att den fysiska/reella kontakten upphör.
    Ett riktigt rejält och fungerande avslut (i en sån situation) gör man - för sig själv, med sig själv. Kanske på ett symboliskt sätt men utan att ta kontakt.

    På många sätt tycker jag detta rimmar helt rätt, egentligen. Fundera på följande; vad är det egentligen du förväntar dig då du kontaktar din förälskelse "en sista gång" för att berätta hur fint ni haft det, hur mycket du skulle vilja ha honom/henne - men hur  jobbigt det nu blir att avsluta. (etc.)...? Vad vill du med detta? Vad förväntar du dig att detta ska ge?
    OM du verkligen menar allvar med att du inte öppnar dörren - och (undermedvetet) hoppas på någon form av svar - så kan du lika gärna skriva exakt samma brev, ord för ord. och sedan aldrig skicka det. Bränna det i brasan.

    Reflektera lite över detta, alla ni som tror det är så "viktigt" med ett fint, romantiskt "hollywood-avslut"...
    Jag tycker det är mycket tänkvärt och bland det klokaste jag hört i sammanhanget...

  • barbapappa01
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-08 18:59:16 följande:
    Har man delat så starka känslor att man varit beredd att lämna sitt eget liv för personen så är väl det minsta man kan förvänta sig att h*n ger något slags erkännande för tiden man tillbringat ihop.
    Vill också hälsa dig välkommen! Vill egentligen inte börja "bråka" med dig direkt men måste ändå fråga:
    - Varför skulle man behöva något särskilt "erkännande"...?
    Räcker det inte med att man vet själv vad man känner?

    Ett "erkännande" som du efterfrågar/talar om handlar faktiskt bara om att förlänga relationen (i det egna medvetandet). Om du vet vad du upplevt (lycka) och vet vad du vill (avsluta), vad finns det mer att göra tillsammans...? Fundera ett par varv runt detta så blir det tydligt att det här "erkännandet" egentligen (längst inne) handlar om att streta emot uppbrottet..
    - Gör upp med dig själv och gå vidare, låt den andre göra det samma och återgå sedan till era egna "riktiga" liv.
  • barbapappa01
    Anonym (Osäker) skrev 2011-06-08 19:23:00 följande:
    Tack Barbapappa! Min åsikt är nog inte så filosofisk eller märkvärdig som i dina resonemang, utan att det är trevligt med snygga avslut, oavsett om det är med en vän, en arbetsgivare eller en älskare. Just nu har jag för övrigt inga planer på att göra ett uppbrott med min vän, bara för att förtydliga var i processen jag befinner mig.
    Ok Glad
  • barbapappa01
    Anonym (Jag) skrev 2011-06-08 20:58:33 följande:
    Barbapappa- har ni pratat något eller har du funderat på att uppvakta henne när ni nu finns på vars ett håll? Fast egentligen kan jag inte förstå, allt det du säger att ni har, hade jag gett min högra arm för! Nu har jag bott tre nätter i min första egna lägenhet, kändes vuxet att vara 35 år och betala sin egna hyra  nu kommer dock nästa stora prövning för mig, vänta tålmodigt på min kärlek som är på väg men i lite lugnare tempo.
    Vi har inte delat på oss än utan planerar lite just nu. Det är inte så att vi inte klarar att vistas under samma tak utan handlar mer om ett bra upplägg utifrån jobb, barnen etc.

    Någon uppvaktning kommer det dock inte att bli tal om utan så lite kontakt som möjligt. Jag har inget intresse av att uppvakta henne och hon har definitivt inget intresse av att bli uppvaktad av mig just nu. Vi behöver distans båda två för att fundera över oss själva, vilka vi är och vad vi vill med våra (egna) liv.
    Detta kommer ta mer än några veckor men vi får helt enkelt ta en bit i taget. Jag är just nu mer fokuserad på att hitta en bra strategi och  bra målbilder för att förändra mig själv och utveckla min tillvaro. Inser att det har blivit lite slentrian inte bara här hemma utan även (i högsta grad) för mig själv.
    Jag har tidigare skrivit mycket (komedi, sångtexter och teater) men det var ett tag sedna. Nu har det bubblat upp en filmidé som jag verkligen är sugen på att utveckla. Dessutom gillar jag att spela golf men har inte gjort det sedan förra årtusendet.. Jag hinner kanske inte göra så mycket på kort tid men jag tänker börja, och planera. Detta blir pusselbitar i mitt nya liv oavsett om det blir tillsammans med henne eller inte.

    Vad hon har för planer har jag ingen aning om men jag antar att hon hittar på något också. Glad
  • barbapappa01

    Nu är ju folk fria att tycka, tänka och  (framför allt) skriva vad de vill - men jag skulle vilja vädja till er att växla om inriktning på diskussionen och tråden.
    Det har varit så många intressanta, öppna och självutlämnande inlägg, Berättelser som skapat förståelse och möjlighet för flera att tänka till och gå vidare med sina problem, gå vidare och söka en positiv väg.

    Nu börjar det delvis kännas som vilken "otrohetstråd" som helst där det ska moraliseras och skuldbeläggas. Kan vi inte snälla lämna den frågan därhän...?

    Jag är ganska så övertygad (rätta mig om jag har fel) att i princip alla här är mer intresserade av att förstå hur olika personer tänker och känner - utifrån sina upplevelser - snarare än att det ska bli en domstol där man ska få stå tillsvars för sina handlingar. Eller?

  • barbapappa01

    Hej!

    Det här blir mitt sista inlägg här och jag vill tacka av hela mitt hjärta för alla goda inlägg, för er öppenhet och generositet. Tråden har hjälpt mig att bättre förstå vad min fru går igenom samt gett mig en massa nya perspektiv.
    Ni har också bidragit lite till att stärka min egen självkänsla, känna att jag faktiskt duger och är en bra man.
    Vårt nuvarande läge är alltså att frun, efter ett lite dramatiskt dygn (häromdagen), har beslutat att ge sig själv en gnutta tid till eftertanke - i enskildhet och utan kontakter med mannen hon blivit förälskad i.

    Varken hon eller jag tror väl att dessa veckor ska förändra jättemycket i grunden men det är alltid något. Ur hennes perspektiv (just nu) så ställer hon upp för min skull, kanske även för att döva sitt dåliga samvete lite. Ur mitt perspektiv så får hon en lite avgiftning (iofs väldigt kort) för att kanske kunna värdera sina val på ett lite mer realistiskt sätt.
    Hur det går för henne och det är inte heller något jag har något större intresse av att grubbla över. Hon får använda några veckor på bästa sätt utifrån sina känslor för att komma fram till något hon kan leva med.

    Under tiden så har jag själv påbörjat min resa. Jag planerar för fullt hur min framtid ska se ut, hur jag vill leva, hur jag vill att mitt hem ska se ut, mina relationer. På vilket sätt jag vill inspirera/inspireras och väcka nyfikenhet (min och omgivningens). När nu frun gör ett ärligt försök (vilket jag verkligen applåderar) att bryta och komma till ett klokt beslut så vill jag inte vara sämre.
    I min planering just nu tänker jag mig två olika (men nya) spår. Ett där det finns utrymme för henne, om hon väljer att åka med - och ett där hon har valt en annan "researrangör". Det finns gott om planeringsarbete att göra och jag kan gott vänta in hennes beslut några veckor till, eller längre om hon behöver mer tid för sig själv.

    I denna process, att fatta beslut som jag mår bra av, har jag konstaterat att jag inte alltid mår bra av att komma in här på familjeliv. Det är för mycket elände och "slagsida" i diskussionerna som delvis förvränger världsbilden (iaf min) och skapar mer oro/ångest än klarhet.

    Under en period kommer jag därför att hålla mig borta härifrån.
    Hoppas ni får ett fortsatt bra samtal.

    Lycka till med era relationer och era liv! Tack. Glad

    Glada hälsningar
    Stefan

    ps.
    Hänger kvar nån dag till för att "runda av". Om det därefter är någon som vill ha en fortsatt kontakt får ni gärna maila: [email protected]

  • barbapappa01

    litet tillägg:


    Jag spekulerar givetvis i hur motiverad, engagerad frun är men ser (när jag läser igen) att det låter mer negativt än jag upplever det. Helt klart är att hon också verkligen vill försöka och göra vad hon kan. Hade hon verkligen gett upp tror jag hon hade sagt detta redan.

    Rätt ska vara rätt.. Glad

Svar på tråden Inte kär i min man