Inte kär i min man

Hej! Tillbaka och hälsar på lite här..  (sitter i tfn-kö och har inget bättre för mig..) 

Är det inte lite "som man ropar får man svar"..? Dvs. om man får för sig att nästan alla är olyckliga och lever torftiga liv med "ouppfyllda" drömmar - ja då är det precis dem man hittar? Min bild när jag ser mig om i min omgivning är att väldigt många (nästan alla) är lyckliga i tillvaron, med sin partner och familjen.
De enstaka undantag som har en kris eller inte trivs med sig själva hörs dock väldigt mycket högre..

Att relationer periodvis utsätts för prövningar/kriser tycks (utifrån min subjektiva erfarenhet) iofs vara ganska klart. Flertalet (alla jag talat med i samband med min pågående kris) tar sig dock igenom de flesta kriser och hittar lycka i sitt liv, inte bara "lär sig att uthärda". Vi har fått flera goda exempel på det här i tråden också.

Är man olycklig så  söker man stöd, börjar gå in på såna här forum/trådar - och skapar sig lätt en bild av att detta är "normalläget", att människor lever i själslig missär och detta är något som drabbar alla förr eller senare.
Kanske är det normalt att utgå från sig själv men visst är det på sin plats med en viss nyansering också..? Alla som ifrågasätter sin tillvaro och sin relation gör det inte utifrån samma utgångspunkt; dvs. kärleken är slut, jag har inga känslor längre men stannar pga. ekonomi, status och nätverk.

Jag tror det är bra att kunna dela med sig av sina erfarenheter på det här sättet men att man samtidigt är tydlig med att detta gäller mig - inte nödvändigtvis alla andra.

I grunden handlar det om, tror jag, hur man vill leva. Vilken typ av relation man söker, vilket djup. Att man skulle träffa någon, bli blixtförälskad och nå en djup relation på ett ögonblick tror jag inte en sekund på. Relationen fördjupas och mognar genom prövningar, genom kriser och försoning. Genom att man själv som individ växer och utvecklas.

Visst kan man välja att lämna så fort det tar emot, en slags "snabbmats-relationer" men jag är inte så säker att det innebär att man dör lyckligare på sin ålders höst. I alla fall är det inte så för mig.

Tillbaka och  hälsar på..

Jag blir så ledsen för din skull när jag läser hur du har det i ditt liv. I min egen situation - där alltså min fru är i motsvarande läge som du - vill jag gärna se att det inte är riktigt lika "dött", vi har ju faktiskt tills precis nyligen hafte ett väldigt väl fungerande samliv (milt uttryckt) inklusive pussar/kyssar och mycket intimitet på alla sätt.

Så som du beskriver ditt liv känns det dock som en mycket lång uppförsbacke, tufft att hitta tillbaka.

Om min fru känner likadant (jag vet inte var hon är just nu, vi pratar inte om henne och hennes känslor) så hoppas jag att hon tar steget och lämnar mig - eller tala om hur hon känner så jag kan gå. I alla fall om hon inte känner en uppriktig och stark vilja att försöka hitta tillbaka med allt vad det innebär av öppenhet, samtal och "nybyggaranda".
Jag vill inte leva med någon som är så komplett otillfredställd i relationen och stannar av någon annan anledning än äkta kärlek. Som det är precis nu (rätt kärvt) så är jag inte ens säker på att hon ser mig som en nära vän med tanke på att hon inte släpper in mig i sina tankar/känslor.

Vet din man om exakt hur du känner?
Om ja, hur vill han gå vidare?

Tillbaka en stund med perspektiv från "andra sidan", dvs. mannen till frun som upptäckt en saknad, en längtan. De senaste veckorna har jag lärt mig mycket om mig själv men också en del om min fru och den kris både hon och jag hamnat i.

Från första stund har jag känt att detta inte (för mig) är en moralisk fråga, inte i grunden. Inte när det gäller de känslor och processer som väcker frågorna, väcker passionen, väcker en längtan efter något nytt och spännande. I en relation så är man lika delaktig och ansvarig, båda två, för att få den att blomstra och fungera.
En del anser kanske att jag är för vek som inte blir förbannad men jag håller inte med, jag har varit både öppen, förstående och förlåtande - men även mycket rak och tydlig med mina behov. Och satt gränser. Det går att göra både och.

Jag har förstått att det går så snabbt ibland (ofta) innan man fördjupat en liten flirt, utforskat sin nyfikenhet och sedan PANG. Sen sitter man med såå starka känslor, skuld och skam i relation till någon därhemma. Man har ingen aning om hur det var möjligt, vad hände, varför hamnade jag här. Men det känns fantastiskt och underbart på samma gång. Förvirrande.
Hur skulle man kunna förklara det här för sin partner, när man knappt ens begriper själv.. När man inte ens är riktigt säker på vad man vill, hur man vill gå vidare..
***
För mig är det i detta skede som det börjar. I detta skede står man faktiskt inför ett val, vare sig man inser det eller ej. Hittills så har nästan allting skett på en primitiv nivå, det är nästan omöjligt att "ställas tillsvars" för sina handlingar eftersom man varit "tillfälligt sinnessjuk".
- Så är inte längre fallet i nästa fas.
I den fas som nu tar vid börjar man fatta fler medvetna beslut, visserligen styrda av en massa känslor men ändå. Man börjar (i värsta fall) mer rationellt och metodiskt att planera sina lögner, sin otrohet och bygga upp argument för att rättfärdiga alltihop.
Det är nu man börjar få höra (inte tidigare) att "partnern minsann inte ser mig, jag är så ensam, han/hon får skylla sig själv om han/hon inte gör si eller så...".
***
Låt mig få säga att du (som känner igen dig) har ett val. Du kan faktiskt välja vem DU vill vara, vilket liv du vill leva och hur du vill behandla dina närmaste (dina barn och deras pappa/mamma). I detta skede har du ett val att dra i "nödbromsen", stanna upp i ditt liv och försöka förstå dig själv - och det som händer.

Om din nyupptäckta förälskelse verkligen är så viktig, verkligen är början på ett nytt, långt och lyckligt liv - ja då bör ni väl kunna ta en paus några månader för att "ordna upp papprena"..? Om detta så oerhört stora och viktiga inte klarar ett break, hur mycket kan det då egentligen vara värt?
- Du har enormt mycket att vinna i form av självrespekt och framtida relation med ditt "eventuellt blivande" ex. om du väljer att göra det på rätt sätt, gå av rätt anledningar och på ett sätt som innebär att du kan se dig själv i spegeln efteråt.
***
Hur många miljoner människor i historien, tror du, har rusat in i en förälskelse/otrohet och verkligen trott att de skulle kunna hålla det hemligt..? "Han/hon får ändå inte reda på något, jag vill bara testa och känna efter. Det är inte på allvar.. Om det inte blir något med den nya så kan jag gå tillbaka... Varför avsluta innan jag vet om det kan bli något med den nya..."

Om man har minsta gnutta förmåga till rationellt tänkande bör man alltså vara fullständigt medveten om att sannolikheten för upptäckt är överhängande, hur "försiktig" man än tror man är. Utgå ifrån att du kommer att bli upptäckt och reflektera över de konsekvenserna. Om du inte är helt säker på att du kan ta de eventuella konsekvenserna (ev. en totalt död relation med barnens pappa/mamma och livslång bitterhet) - då bör du faktiskt välja att avstå. Risken är så oerhört mycket större än du tror, det finns så många faktorer du inte kan påverka (älskaren/älskarinnan kan bli avslöjad - pang, ett "anonymt" samtal till din man/fru..).
***
Personligen tycker jag det går en knivskarp gräns när man har barn. Jag har själv en erfarenhet från min uppväxt där pappa var otrogen och det blev ett jävla liv hemma. De fortsatte visserligen tillsammans men min uppväxt är präglad av en relativt eländig relation mellan mamma och pappa. Hade de gått isär skulle det troligen inte varit mindre frostigt.
- Nu har jag överlevt men deras (hans) egoistiska beteende, och oförmåga att hantera sina känslor ansvarsfullt, har påverkat och drabbat mig, och gör det än idag trots att jag nu är över 40.

Jag tycker det ingår i föräldraskapet att göra allt man kan för att bibehålla en respekt, en god relation till varandra - för att barnen ska få möjlighet att utveckla ett bra känsloliv själva samt få en vettig bild av hur man hanterar relationer, konflikter och gemensamma barn.
Detta innebär inte (tycker jag) att man till varje pris ska hålla ihop - men man behöver ta ansvar för sina handlingar, försöka kontrollera sina mest primitiva lustar och sköta en separation med respekt och ärlighet.
***
För egen del är jag oerhört tacksam för att min fru kommit till insikt om detta och nu väljer att ta itu med sig själv, sin längtan och sina behov - först i relation till mig/oss. Har ingen aning om var vi hamnar men om jag/vi inte lyckas finna vägen till hennes längtan inom vårt äktenskap så behöver inte vår relation raseras.
Hon kommer alltid att ha min kärlek och respekt för att hon valt att reda ut vår relation - innan hon gick vidare och utforskade något nytt. Om det är så det blir, vi håller på precis nu.. :)

Jag har ju varit med ganska intensivt under en period i tråden och tänker bara kort rapportera att vi hittade till en ganska bra kommunikation till slut, tillvaron blev något mer harmonisk och vi hade en rätt bra sommar efter omständigheterna.
Efter rådgivning och en del goda perioder kom vi fram till att försöka och ge oss själva, varandra och äktenskapet en chans under hösten men det höll inte så länge tyvärr. Idag brakade det ihop och vi är nu på väg isär..

Det med både sorg och total skräck som jag inser att vi inte längre ser någon väg igenom, tillsammans. De bitar som behöver finnas på plats för ett fungerande äktenskap finns inte. Visserligen finns det kärlek från båda håll men den är kanske inte tillräckligt stark och utan respekt och lojalitet så går det inte att ta sig vidare.
Tänkte bara om det är någon (av er som följt tråden länge) som undrar hur det gick. Nu vet ni..
Hoppas det går bättre för er andra.

Tack, ja det är oerhört tråkigt och tungt. Nu är förvisso den allra sista spiken ännu inte slagen i kistan men det ser onekligen mörkt ut. Vi har nog båda börjat inrikta oss mentalt på allt det svåra och "overkliga" som ligger framför oss..

Kanske lurar jag mig själv men när jag lyssnar intensivt på mitt hjärta - så hör jag ännu inte "den feta ladyn" sjunga.. Någon liten gnutta hopp kan det ännu finnas alltså. Vi har väl ett par samtal framför oss innan vi verkligen vet.

Det gick inte.. Kort samtal (via mail/chatt) och allt är över..
Nej, jag kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu.

Lite kort; Egentligen är det inget speciellt som ar "lösts ut" nu utan kanske snarare att vi nått vägs ände efter nästan fyra månaders kamp. Det har varit hemligheter och lögner varvat med perioder av stor närhet och goda samtal.. Sista månaden har vi fått bra hjälp av rådgivningen och bestämde oss för att försöka kämpa ett halvår för att hitta tillbaka.
Hon ville dock inte släppa kontakten med mannen hon var/är förälskad i och då fanns/finns inte längre förutsättningarna för att komma vidare tillsammans. Visserligen tar vi inget definitivt beslut förrän imorgon men jag tror inte att någon av oss egentligen har någon större förväntan att ska lyckas "trolla fram" en anledning för oss att fortsätta kämpa tillsammans ett tag till..

Hon väljer att lämna mig och vårt gemensamma liv med pojkarna - för att bo själv och försöka "hitta sig själv", något lite svårdefinierat som innebär att hon ev. får möjlighet att fritt kunna ha kontakt med din vän och fortsätta/fördjupa den relationen (lite beroende på andra omständigheter iofs.)

I nuläget känner jag en förtvivlan och kanske även en viss bitterhet över att jag - efter alla dessa månader - fortfarande inte förstår hennes känslor och tankar i allt detta. Jag har försökt att definiera det som en slags livskris och även erbjudit mitt stöd i detta. Vill inte lämna henne i sticket av fel anledningar.. Tyvärr kan jag inte längre göra något för henne. It's out of my hands..  (bra låt förresten av Milow, som jag lyssnar mycket på)

Tack, jag tror du har rätt. Min bitterhet är egentligen inte särskilt djup eller riktad åt något särskilt håll (känner ingen bitterhet gentemot henne, eller några andra negativa känslor heller).
Det är nog bara svårt att förlika sig med tanken att hela ens livsdröm tycks gå upp i rök, bilden av den underbara kvinna som jag ville dela (hela) mitt liv med, bli gammal tillsammans med och uppleva barnens alla milstolpar tillsammans med.
Inser att jag kommer över detta (har man något val?) och blir lycklig på något annat sätt, själv eller tillsammans med någon annan.. :)  Man kan ju hoppas i alla fall.

tack för de uppmuntrande orden!

(In)ser att detta kan misstolkas; Hon lämnar alltså inte barnen utan vi kommer givetvis att ha gemensam vårdnad och leva ett vv-liv.. Dessutom är inte allt helt och fullständigt bestämt än.
- Rätt ska vara rätt..

Ojdå, låter hemskt. Hoppas du reder ut det hela..
Min fru kommer alltså inte att lämna mig med barnen (om det blir så till slut) utan det blir en helt "normal" skilsmässa där vi båda kommer att ta ansvar för barnen etc. Väldigt jobbigt men inte så dramatiskt alltså..

Jag har inte tänkt att prata så mycket mer om vår relation här, eller i alla fall inte utifrån mina känslor och behov av att lufta - på det sätt jag gjort tidigare. Vill någon veta något om mina innersta tankar och känslor så får ni kontakta mig privat så ska jag gärna svara.

Efter den senaste tiden så har jag dels ett mindre behov av att lufta mina känslor på det här sättet - men jag har också insett att det (faktiskt) blir lite jobbigt för min fru eftersom jag vet att hon läser här.
Det handlar nu inte om vem som gjort vad, vem som varit dum och felat - utan om respekt för att man har olika behov och sätt att bearbeta krisen i relationen.

I mitt/vårt fall så är det nog så att vi "använder" forum på lite olika sätt och har delvis olika syn på kommunikationen här. För mig har forum (och denna tråd) varit en bra plattform och möjlighet att lufta mina känslor - ibland väldigt dramatiskt (ja) utifrån väldigt akuta/primitiva känslor.. I en kris så svänger detta givetvis fram och tillbaka, något som blir stressande för henne att läsa om (kan jag förstå).
Även om vi är anonyma så blir det jobbigt för henne att läsa beskrivningar som inte är särskilt "objektiva" (vilket de ju inte heller varit, och inte heller varit syftet - för mig).

För att svara "för henne" så kan jag alltså ärligt säga att hennes reaktion inte på något sätt handlar om att ursäkta sina egna val eller handlingar, detta har vi själva pratat om och rett ut. Hon tycker bara (fullt förståeligt) att det blir stressande att läsa att "vi ska skiljas" när hon själv inte upplever att beslutet är taget..
Att jag visserligen skrivit/antytt att det inte var helt bestämt - väger ganska lätt i sammanhanget..

Sista uppdateringen här - angående mina känslor och vår relation;
När det kom till kritan så bestämde hon sig för att faktiskt bryta med sin vän, hon förstod (tror jag) äntligen att det inte funkar att hon har en relation med honom (även om det inte handlat om någon romantik de senaste tiden). För att det ska vara möjligt att ens försöka hitta tillbaka till vår kärlek, känslor och tillit så är det bara att välja.. Det har hittills varit förtvivlat svårt för henne att nå fram till detta beslut (och tro/känna själv att det måste bli så fullt ut), hon har lovat men brutit sina löften gång på gång på gång..

Nu, inför ett fullständigt skarpt läge så trillade alltså poletten ner och jag litar på att hon kommer att stanna "hos mig" fullt ut tills vi får en känsla för vartåt det lutar.. Enkelt är/blir det inte, det finns en hel del oro och frustration både här och där.. Men hon har lovat mig att själv, aktivt och ärligt berätta om hon vill avsluta vårt och flytta till sin egen frihet.
Känslomässigt innebär detta att jag får möjlighet att bli av med mitt kontrollbehov och min ständiga oro att bli sviken, bedragen med allt vad det innebär med nya kontakter och lögner. Jag mår mycket bättre redan. Det som hänt har jag i stort sett redan lagt bakom mig, förlåtit och försonats med.

Däremot är vårt äktenskap långtifrån "räddat". Jag känner mig visserligen "hyffsat" älskad men kärleken och tilliten är givetvis rejält stukad - och jag vet att det inte är känslor för mig som fyller hennes hjärta just nu. Det kräver en hel del mod, självkänsla och "mindfulness" att hantera..
Jag kan bara hoppas att jag själv orkar hålla i min egen kärlek och längtan till henne trots att jag inte känner mig helt unik, utvald och älskad - så som jag egentligen behöver för att vara helt trygg i relationen..

Härmed önskar jag er alla innerligt lycka till med allt i era liv, tackar för alla glada tillrop och den uppriktiga värme jag upplevt från er. Undrar ni något speciellt så får ni kontakta mig privat så ska jag svara efter förmåga.

kram
Barbapappa 

förstår din reaktion och tanken med ditt inlägg men kan försäkra att det inte finns/fanns någon sån grund i min frus reaktion. Hon har mått så dåligt över allt som hänt och kämpar (tror jag) ännu med att förlåta sig själv och försonas - kanske än mer än vad jag gör..
Hon reagerade, som sagt, på att det fanns en slags oemotsagd "verklighetsbeskrivning" som sa att vi skulle skiljas trots att detta inte var sant. Jag hade inte uppdaterat sedan mitt senaste "utspel".. Det var inte mer än så, i vårt fall.

Jag tror inte heller att det är någon generell sanning/upplevelse att man (om jag uppfattar dig rätt) "hånar" oss svagsinta äkta män som inte tål mer... I alla fall inte från de kvinnor som uppriktigt kämpar med sig själva, sina känslor och sin vacklande kärlek. De vill ju försöka hitta tillbaka, eller få hjälp att avsluta på ett bra sätt.. De kvinnor som verkligen är så känslokalla att de inte bryr sig - har nog redan lämnat tidigt i processen utan större tanke på konsekvenserna.
De är nog inte i den här tråden och läser/skriver. Det är i alla fall min bild..

*tillbaka på besök*

Länge sen jag var här nu men det gör mig ont att höra din berättelse Milk and Coffee.. Förstår din/er situation ganska väl tror jag utifrån mina egna erfarenheter då jag befinner mig i din mans situation sedan en längre tid.

Efter ett omtumlande och uppslitande halvår, drygt, så känns det lite lugnare här hemma. Vi går stilla mot en separation och ytterst sannolik skilsmässa även om vi ännu är goda vänner och lever relativt harmoniskt sida vid sida. Vi har goda samtal och ställer upp för varandra på olika sätt, får vardagen att funka med allt runt barn, praktiskt.. skrattar en del och har också haft en hel del närhet.
Så sent som igår reflekterade jag (igen) över hur bra vi har det egentligen..  och ändå går vi isär.
Läser om många som har det så mycket värre men som ändå hänger ihop, tror det finns många som upplever sin relation som bra - men som ändå saknar mycket av det vi har till sammans, jag och min fru.

Eftersom jag ännu är mitt i min kris (en lugnare fas iofs) så är det svårt att utvärdera och dra några slutsatser men när jag hör dig, Milk and Coffee, så slås jag av min egen känsla för en tid sedan;
- Jag hade nog önskat att min fru tagit ett större/tydligare ansvar för sina känslor, den dagen hon insåg att de inte skulle gå över.. Visserligen var hon öppen med detta, sa att det nog blir svårt att släppa tankarna/känslorna för den andre. Hon sa även att hon inte ens vill det..
Man kan tycka att det då är upp till mig att bestämma, avgöra, agera - men det är varken lätt eller rättvist tycker jag. Det tog mig ytterligare nån dryg månads lidande att inse detta men det är inte säkert att alla kommer till den insikten alls.
Jag hade alltså önskat att hon själv tog ansvar för sina känslor och lämnade mig mer tydligt. Även om hon inte var helt klar själv med sina känslor och sin vilja för framtiden (tror inte hon är det än) så önskar jag att hon visat mig den respekten - insett att jag aldrig kommer att bli lycklig med henne så länge hon har kontakt med en annan man som hon känner attraktion och längtan för.

Det är nu inte så att jag dömer henne, inte alls. Förstår hennes dilemma fullt ut, hur svårt det varit för henne att släppa taget om en lycklig och harmonisk, stabil familjesituation - samt även relationen med mig. Hon känner ju fortfarande kärlek för mig, det vet jag..
Men jag säger det som vägledning till andra som går i samma tankar - om ni bryr er om er själva och er partner så är det bästa ni kan göra; visa mod och våga satsa på en häst fullt ut..

Nu tycker jag det är imponerande av er som lyckas kapa relationen med den ni förälskat er i, för vissa har ju detta visat sig funka och man klarar över tid att hitta tillbaka i sin relation hemma.. Min fru klarade aldrig att släppa kontakten med den andre, trots att hon gjorde vissa försök. I ett sånt läge är det bäst att inse slaget förlorat tror jag.

Nåja, det var bara lite kort uppdatering.
Hoppas nu det går bra för er alla!

Nu är det inte min sak att tycka, det måste man ju få känna själv. I princip kan jag bara utgå ifrån min egen situation och mina egna erfarenheter - som ju skiljer sig lite från dina/era...

Om jag hade fått önska en enda sak vore det att hon verkligen hade ansträngt sig hårdare för att försöka bryta kontakten med sin vän. Jag vet att hon själv tycker att hon kämpade och försökte men uppehållen varade inte särskilt länge, nån vecka som mest mellan kontakterna (och nya lögner till mig). Inte en enda gång kom hon heller till mig och sa/erkände att hon misslyckats, att hon halkat tillbaka - utan det fick (tvingades) jag varje gång ta reda på själv och "dra" ur henne..
Min bild är att hon egentligen aldrig gjorde sina försök utifrån sina egna önskemål, hon ville egentligen aldrig bryta kontakten utan det blev mer efter påtryckningar från mig. Hon hade däför ingen direkt plan/strategi för att bryta relationen utan det kan mest liknas vid att hon försökte "hålla andan"... Dvs. inget annat som ersatte behovet, ingen annan att prata med (istället), inga kontakter med kurator/psykolog etc. Bara "försöka låta bli"...

Kanske bäst jag lägger till att detta är MIN bild av det som hände, hon själv har troligen en delvis annan upplevelse. Vi har lite olika bild/tolkning av vad som är kärlek/förälskelse, behov/beroende av bekräftelse.. Var och en får själv avgöra hur man upplever sin egen relation - givetvis - men ur min kunskap/erfarenhet och synvikel så är en förälskelse fullt jämförbar med vilket "beroende" som helst och därmed även de "verktyg"/metoder som krävs för att ta sig ur och bli "fri" från beroendet...
När hon säger till mig att hon "skulle kunna sluta - men bara inte vill" så hör jag vilken alkis som helst säga exakt samma sak om sitt beroende.. Inga jämförelser i övrigt..   (hennes "beroende" kan mycket väl visa sig vara det bästa/viktigaste som hänt henne.. under lång tid var hon ju "beroende" av mig på samma sätt och då klagade jag minsann inte... )

I princip önskar jag att hon hade älskat mig tillräckligt och värderat det vi har tillräckligt högt för att orka bryta - på det sätt du lyckades med M.a.C.. Tycker det var starkt och modigt gjort, att våga bryta en så viktig relation och kämpa för det du hade/har hemma.

Att du fortsätter nu har jag egentligen inga synpunkter på eftersom det beror på hur du bedömer dina känslor och en möjlig utveckling.. Om din prognos är att det aldrig kommer att bli bättre så är jag tveksam (utifrån vad jag vet)... Även om din man själv säger att han inte vill "slippa" dig så är han troligen inte i stånd att förstå vad som är bäst för honom själv ur ett livsperspektiv.. OM det verkligen är så att han ska "tvingas" leva resten av sitt liv med en kvinna som inte känner någon särskild passion eller längtan till honom..

För min del så skulle jag inte vilja att hon stannade hos mig om hon inte älskade mig fullt ut, inte i längden. Däremot skulle jag nog kunna ge det ganska mycket tid åt att försöka, testa och se vad som hände - förutsatt (givetvis) att det var helhjärtat och att hon lyckats avsluta sin andra relation...

Sen blir frågan alltid hur lång tid man ska ge det.. När är det kört? För sent?
Har hört/läst om folk som hittar tillbaka efter två år eller mer.. och då får en riktigt rejäl passion.. och som aldrig trodde det skulle vara möjligt.

I vårt fall hemma så har vi hela tiden känt en stark attraktion till varandra och även stor närhet, något som jag upplever lite märkligt och svårt att få ihop med att man samtidigt inte känner så stark "förälskelse"... men jag har slutat att spekulera i detta och försöker nu arbeta med mig själv istället, acceptera hennes beslut och gå vidare.

Efter att ha hängt har i ett drygt halvår nu så har jag förstått att det tar lång tid att bryta upp ordentligt från en djup och nära relation.. Längre än jag på förhand hade trott. Har också förstått (via andras erfarenheter) att det finns alla möjligheter att hitta tillbaka - om man verkligen kämpar och vill - även efter ganska lång tid..
Kanske är det så att man till slut helt enkelt känner när det är klart, när det är slutåkt...? Jag själv har inget svar på det.
För mig var det alldeles nyss jag kom fram till, i alla fall, att jag inte kan fortsätta leva utifrån de förutsättningar som rått en längre tid nu. Att leva i en relation där man inte är nummer ett, inte älskad fullt ut - och ständigt/regelbundet blir undanskuffad är såpass tärande på självkänslan och det var här jag fick nog, för min egen del. Det är säkert olika.
Jag tröttnade alltså inte på henne (det har jag nog inte gjort än, riktigt) men på mig själv och det självförakt jag utvecklat då jag hela tiden fortsatt att hoppas trots att hon så tydligt misslyckats med att skapa förutsättningar för oss och en gemensam framtid.

Har sagt många gånger till henne att jag hade kunnat tänka mig ett enormt tålamod (kan alltså förstå Milk and Coffees man) även om hon inte känner att alla känslorna fanns på plats. Jag både hoppades och trodde att vi verkligen hade möjligheter att hitta tillbaka - men då hade det behövts finnas en (verklig) vilja och beslutsamhet att kämpa. Eftsom denna vilja aldrig fanns, eller var tillräckligt stark, så blev det dock en akademisk fråga..
Tidsfaktorn blir dock en kombination av olika faktorer; med full satsning och kämpaglöd kanske man orkar länge - i alla fall så länge tillvaron är relativt harmonisk och fungerande.. Finns inte viljan att kämpa så är det rimligt (och klokast) att ge upp snarast möjligt..

Innan jag svarar vill jag säga några ord om själva tråden - och den diskussion som utvecklats här över tid..

Ett par gånger har någon kommit in och (försökt) gjort diskussionen till en fråga om moral, rätt eller fel. I stort tycker jag dock att det har varit ett väldigt bra samtal och en god ton.. bättre än i många andra trådar där det mest tycks handla om att definiera "färgerna" svart - eller vitt...
För min del och utifrån mitt perspektiv har det varit både intressant, lärorikt och skönt att få möjlighet att prata med kvinnor som beskriver sina känslor, sina liv, sina relationer och den bild de fått av tillvaron när allting brakar ihop.

Jag har själv inget som helst behov av att driva igenom en slags gemensam "moraldeklaration" som innebär att vi fördömer otrohet.. I den här tråden har jag inte upplevt att någon direkt försökt försvara sina handlingar eller dåliga beslut.
Frågorna har varit nyansera(n)de och strävat efter att förstå sina egna känslor - och partnerns.. Söka goda vägar vidare i livet, antingen ensam eller tillsammans. Kanske är det olika hur man är och fungerar.. Jag har verkligen blivit sviken och bedragen på många sätt men tidigt valt att försöka förstå, förlåta, försonas och gå vidare.. Min tydliga och bestämda uppfattning har varit (från början och under hela resan) att min fru aldrig medvetet velat skada mig, inte vill mig något ont utan - tvärtom - känner stor omtanke, ömhet och (även) en viss kärlek för mig. Denna visshet har hjälpt mig att överleva och må efter omständigheterna väl.
***
I nuläget bor vi i alla fall ännu ihop men jag söker nytt boende, det är svårt att hitta något (som funkar tillräckligt bra) och tiden går. Under tiden har vi en relativt behaglig och harmonisk tillvaro hemma, det funkar jättebra praktiskt och med barnen - men även relationen är mycket god. Vi skrattar och har mycket närhet tillsammans, det finns omtanke och stöd på alla sätt..
Rent konkret så sover vi nu i olika rum (sedan helgen) och håller en viss hälsosam (tror jag) distans för att underlätta separationen som pågår/väntar.
Något som till viss del är lite komplicerat är att vi har lite olika bilder av processen, något vi pratat om och klarar att "förhålla" oss till;
- Hon har ännu svårt att se hur det faktiskt blir att flytta isär, svårt att kunna tänka sig hur det kommer att kännas.. Tillåter sig nog tanken att hon kanske kommer att ångra sig och eventuellt (i så fall) tror/hoppas det kan finnas en väg tillbaka - på sikt.
- Jag har förvisso slutat att vara helt kategorisk (som jag varit tidigare) och utesluter inte längre något här i livet men i grunden är min utgångspunkt helt annorlunda.. Det är nu jag på allvar "separerar" från henne, bryter och skapar nya bilder för min framtid. Min känsla/bild är att jag hinner rätt långt under de månader (gissar på 3-5) som går tills vi är skrivna på olika adresser..
Skillnaden i processen är att hon (kanske) mer låter tiden gå och känslorna landa på olika sätt.. Slappna av och hitta sig själv.. - väldigt klokt, tror jag, utifrån hennes behov att må bra.
I mitt fall handlar det om ett mycket mer aktivt arbete att glömma henne, lyfta fram negativa bilder/sidor och betona de möjligheter som väntar i ett nytt liv för mig, ett annat liv, frihet och nya spännande äventyr..

Om vi har vuxit isär lite de senaste åren är det inget mot vad som kommer att hända de närmaste månaderna, tror jag.
Skulle vara intressant att höra någon berätta om sina erfarenheter runt detta. Kanske tänker/känner/gör jag helt fel.. Kanske blir det tvärtom..? Vem vet.. Just nu känns det rätt i alla fall. Tror det blir bra i alla fall för mig, hoppas även hon hittar det hon söker.

Oj, långt upp ställde du, anonym (me), en fråga tror jag.. Minns inte exakt orden/frågan men tror det (ungefär) handlade om vad jag har vunnit på att förlåta, försonas och försöka förstå...
- Kan inte helt svara på det faktiskt..

För mig handlade det aldrig om att "vinna" utan om att försöka bli så lycklig som möjligt, försöka förändra det jag kan/kunde och hitta ett sätt att förhålla mig till (uthärda) det som ligger bakom mig/oss, det jag inte längre kan påverka.
Jag har fått en del hjälp av både litteratur, vänner och rådgivare för att komma dit och även om jag är långt ifrån harmonisk i alla delar så är jag (faktiskt) lycklig över att ha försonats med det svek jag upplevde tidigare. Att förlåta och försonas handlar faktiskt inte alls om henne - utan om mig..

Hittade en väldigt bra text om "förlåtelse" som jag tagit till mig ända in i själen (sorg.se - fakta om sorg - när brustna hjärtan läker). Klipper in en liten del här:

"Förlåtelse är nämligen ett av våra mest missförstådda begrepp. De flesta verkar tolka begreppet förlåtelse som att man ska tycka om den man förlåter, att man ska vilja träffa personen igen, att man ska tycka att det som hände inte var så farligt, eller att man ska förlåta för den andres skull. Utifrån den uppfattningen är det naturligt att inte vilja förlåta någon.
Som tur är kräver verklig förlåtelse ingenting av detta. Förlåtelse handlar istället enbart om dig, om dina tankar och dina känslor kring det du har varit med om. Förlåtelse innebär att du ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Det handl­ar om ett accepterande av det som skett, vilket ger frid i sinnet."

Här hittar du möjligen svaret på det jag funnit (hittills) i mina försök att gå vidare. Jag är ännu inte klar, har jobbiga dagar och brottas med svåra tankar.. Inte på något sätt försvarar jag svekfullhet eller önskar att jag någonsin får uppleva något liknande.
MEN - jag kan inte längre förändra det som faktiskt har hänt, jag kan bara välja mellan att gå vidare eller stanna kvar i min ångest och bitterhet..
***
När det gäller själva diskussionen så vill jag (fortfarande) hävda att man kan ha ett bra samtal runt så här svåra frågor utan att ständigt blanda in moraliska aspekter - utan att ständigt behöva hävda vad som är rätt eller fel.
Om man vill komma vidare, förstå hur människor fungerar, förstå hur man själv fungerar så är det nödvändigt att inte gå in i en diskussion och ständigt fördöma och hävda sin rätt. För mig handlar det inte om att jag accepterar eller gillar otrohet - men jag vill ha en nyanserad och kvalitativ diskussion om hur kvinnor faktiskt tänker.
Det ger mig förhoppningsvis en liten chans att förstå min fru och (framför allt) kvinnor i framtiden.. Någonting annat än ren och skär ondska och svaghet gjorde att hon hamnade i ett svårt läge - jag är övertygad om att jag hade en del i detta och skulle kunna upptäcka signaler tidigare i framtiden (med henne eller någon annan). Kunskap om detta ger mig en chans att bli lycklig igen.

Visst har jag haft behov av att spy galla och vara primitiv (fråga min fru, den som inte tror mig.. :)) men var sak har sin tid och plats.
Denna tråd och diskussion har varit långt mycket mer givande än en begränsad fråga om rätt eller fel. Tycker jag.

Jag har brottats (och brottas) med samma frågor som du, tyngdlös, och för min del kom jag till slut (tog rätt lång tid) fram till att jag själv måste ta ställning till vad som är ok för mig - och agera efter detta..
Ägnade ca. ett halvår åt att försöka hoppas, påverka och även försöka manipulera min fru till "rätt" beteende utifrån den bild jag upplevde var rätt och riktig.
I nuläget har jag insett att det finns ett slags "beroendeliknande" tillstånd och jag har inte förtroende nog att påverka henne att bryta sig ur det beroendet. Hon vill inte sluta med sin "drog" utan den är (så att säga) viktigare för henne än mig och familjen. Väl jämförbart med någon som missbrukar droger (även om det givetvis inte är destruktivt för henne på samma sätt - kanske är det både rätt och underbart...).
***
Min slutsats nu är att jag måste acceptera ett tillstånd där hon söker någonting (oklart vad), vill fortsätta med detta och även har tagit beslutet att det är värt att lämna sitt äktenskap.
Utifrån denna situation måste jag ta beslut om hur jag vill/orkar agera.

Tror du är i en liknande situation...
Jag har haft en massa kontrollbehov (och får fortfarande återfall) där jag undrar vad hon håller på med etc. men det blir fel fokus. Det hjälper inte henne till "rätt" val/beteende och det hjälper inte heller mig att uthärda på något bra sätt. Tyvärr..
Gilla läget, acceptera och gå vidare - eller (om man orkar); låt henne hålla på med allt hon behöver, testa andra och leva livet medan du troget väntar, om du orkar och mår bra av det.. (jag klarar inte den vägen, tyvärr, men det finns de som gör..)

Jag är glad om jag kan bidra till förståelse men för mig har det nog mest funkat som en slags terapi, att få skriva av sig.. Det kanske framgår också om man följt utvecklingen och ser att det böljat fram och tillbaka - så som det ju gör när man befinner sig i kris.
I ärlighetens namn ska väl kanske också nämnas att det blir en väldigt subjektiv och starkt vinklad bild som framträder så jag skriver här i forum.. Främst beror det på att man (jag) är i ett speciellt sinnestillstånd då jag sätter mig vid datorn, då jag känner behov att dela med mig av tankar och känslor här.
Vid dessa tillfällen så är tanken kanske relativt klar, jag har haft en förmåga att nyansera och vara öppen, generös och förstående..
Det är ganska många som hört av sig till mig privat med uppmuntrande och smickrande ord - och jag har fått en del nya vänner som jag är evigt tacksam för.
**
När allt kommer omkring är jag dock en vanlig enkel man som kämpar för överlevnad, mentalt och själsligen.. Min fallenhet för att skriva har nog inte alltid varit gynnsam för vårt förhållande då min fru blivit utsatt för så ofantligt många brev/mail och även samtal.. Under perioder har hon varit fullständigt dränkt i alla mina tankar, känslor, sorg, oro och ångest...
I mina mörka stunder har jag också burit mig illa åt, varit mer eller mindre kontrollerande och provocerat henne på sätt som jag inte är stolt över. Jag har snoka i hennes dator, telefon och kollat mailen, historiken och även haft koll på hennes olika chatt-alias för att försöka kontrollera vad hon har för sig...
***
för mig själv var det nog bra, viktigt och avgörande att tidigt hitta en försoning med det jag utsatts för - men jag hade (med facit i hand) behövt dra gränsen tydligt tidigare.. Hon har nog inte haft en riktigt ärlig chans att förstå riktigt hur dåligt jag har mått - och mår - inte bara av att bli känslomässigt övergiven utan också av att stå vid sidan och se henne fortsätta en relation med en annan.

Så här i efterhand vill jag gärna tänka mig att hon hade lyckats kapa/pausa helt och hållet om hon verkligen insett hur dåligt det fått mig att må - ända in i märgen av självkänslan. Jag vill inte tro att hon verkligen förstått hur dåligt jag mår av detta - men ändå valt att fortsätta..
**
Om det är något man skulle kunna bidra med (i form av förståelse) - i alla fall utifrån min erfarenhet så är det nog just den detaljen.. Till er kvinnor;
- Om ni verkligen hamnar (eller befinner er) i den situationen så är det en milsvid skillnad mellan att känna känslor för någon annan och att på något sätt agera utifrån dessa.. Ibland i våra samtal har det tyckts mig som att hon inte riktigt förstod detta.. Ung; men om man ändå tänker på en annan - nästan hela tiden - är det inte detta som är problemet, i grunden..!? Är det inte det som till slut kommer att få vår relation att dö?

Ja, visst är det så - men det är ändå en astronomisk skillnad i att fortsätta med kontakten samtidigt som man bor ihop och håller på att avsluta ett äktenskap, en långvarig relation där det ännu finns mängder med ouppklarade känslor och minnen. Barn etc.

- Är det en enda sak som jag skulle vilja råda er till, om ni verkligen vill hitta en positiv väg ut så är det detta;
Visst, ta beslutet om separation/skilsmässa och kör det fullt ut - men kapa relationen med er nya kärlek under hela den här processen.. Kapa helt.. Du kanske tror att det inte spelar så stor roll med ett sms här och där, ett mail då och då.. chatta lite.. ett samtal, någon liten träff..
Man försvarar detta (inför sig själv och partnern) med; "vi har ju inte gjort något.."...

Jag vet nu (och förstår) att många tycker detta är så svårt.. hur ska jag kunna avsluta mitt äktenskap innan jag vet om den nya verkligen är något för mig, att vi passar ihop långsiktigt, sexuellt, praktiskt etc. Tänk om jag skiljer mig "av misstag" och ångrar mig..!?
Ja, detta är faktiskt priset du får betala - precis detta är det exakta "mått" på den omtänksamhet som du är beredd att visa din partner. Du kan givetvis välja att vara egoistisk och tänka på dig själv.. Min lycka är så oerhört mycket viktigare och då kan det inte hjälpas att jag drar honom/henne genom ett hav av ångest tills jag kommit till ett beslut.
- Väljer man att ändå göra det på detta sätt så tycker jag man i alla fall ska vara medveten om vad kostnaden är, och vem som betalar.
***
I mitt fall så känner jag en delskuld i hela processen och lastar inte frun för allt. Jag borde varit ännu tydligare, ännu tidigare, dragit en gräns och sagt stopp - samt (viktigast) varit konsekvent i detta. Då hade hon kanske haft en möjlighet att verkligen förstå mina känslor. Det tror jag inte hon fick, inte fullt ut.
Efter alla våra år tillsammans tror jag inte hon (i så fall) agerat riktigt som hon valde att göra hela vägen.

Du som läser detta kanske har ett val.
Jag har sagt tidigt och flera gånger till olika personer i min frus situation (ung.);
- Om den nya relationen är såå fantastisk, om det nu verkligen handlar om en tvillingsjäl och det är "meningen" att ni ska leva resten av ert liv tillsammans..

Ska då denna relation inte kunna överleva några månaders total radiotystnad? Uppehåll? Paus?
Om den dör efter detta, var det då verkligen så viktigt att det var värt att vända omkull hela sin tillvaro och livet för en hel familj...?

Rensar bland trådar, ska stänga mitt konto här för gott. Börja leva. Snart ett år sedn senaste uppdateringen här.. För er som minns mig så vill jag bara säga att vi inte lyckades hitta tillbaka men har skiljts som vänner. Relationen är väldigt bra men separerade sen i våras. Skilsmässan klar strax och livet går vidare. Sörjer lite över att det blev som det blev men man får försöka skapa sig ett bra liv ändå.