Inte kär i min man

45 år: Jag tror absolut att du gjort rätt, ha inte dåligt samvete inför barnen de klarar sig. Mina föräldrar skilde sig när jag var 14 år och jag hade sett hur olycklig min mamma hade varit i så många år och jag var glad för hennes skull att hon kom bort inte för att pappa var en dålig person men de var mycket bättre när de inte var ihop, visst var själva separationen jobbig men det var härligt att se att min mamma kunde bli människa igen istället för zombie som hon varit innan. Barnen ser mer än vad du tror och jag tror att de kommer bli lyckligare med en lycklig mamma. Du kan inte stanna kvar för barnen då gör du dig och barnen en otjänst.Hur har din man tagit detta?
Ha inte dåligt samvete som du sa själv du har bara ett liv!! Vårda det väl, lycka till!!

Det är alltid hemskt att såra någon så skulle det varit för mig om jag valt att lämna men jag hade trotts allt lite mer känslor än du men visst ibland känns det som jag ändå saknar passionen. Nu hade jag ju inget val med min andre då han valde bort mig och flytta själv när livet hemma ändå känns ok är inget alternativ och jag har ändå fått det bättre än vad jag trodde var möjligt. Du kan inte leva ditt liv för andra och när allt har lagt sig så kommer du nog se tillbaka som att det var det bästa du gjort och din man kommer att komma över det. En separation är alltis svår. Som sagt jag önskar dig all lycka!!

barabapappas fru: vad glad jag blir att ni pratar och försöker lösa, din situation verkar väldigt lik min så jag vet hur du känner. Men har man någon glöd kvar och man kan få det att fungera tror jag det är bäst att kämpa...lycka till båda två

Lycka till Barbapappa och barbamamma. Det har varit en lärdom att läsa alla dina inlägg och tankar och jag tackar dig och jag hoppas allt allt går bra för er!

Tänkte faktiskt på er och hur det hade gått, jag har kommit i en neråtspiral igen. Jag har verkligen verkligen försökt älska min man men det går inte mer än på vänskaplig nivå. Det har lagt sig lite med den andre vi har ju inte haft någon som helst kontakt och kommer inte ha i framtiden heller men jag saknar så känslan av att tända på någon av att vilja ha sex för att jag är tänd. Nu tvingar jag mig själv. Allt annat funkar vi har ju stort umgänge och sköter våra sysslor som vi ska men jag känner att jag dör lite mer för varje dag samtigit är jag livrädd för att lämna har inga syskon, väldigt liten släkt, en sjuk mamma som jag tar hand om och så har jag ju det bra med allt förutom kärleken barnen älskar sin pappa och DE har det ju bäst så här så jag kämpar på och önskar att det kunde kännas bättre och hatar mig själv för att jag inte kan känna mer...

Ja det är en svår sits. Jag blev ju påkommen med min otrohet och jag har i klartext berättat för min man att jag bara känner vänskap för honom och egentligen sagt att det är inte rättvist för någon av oss att vara kvar men han håller mig krampaktigt kvar trotts att han innerst inne vet att jag inte attraheras av honom längre. Förstår inte hur man orkar vara kvar i något sådant. Jag försöker så gott jag kan och han är ju så snäll och bra och go och att ta steget till total ensamhet med barnen varannan vecka är svårt speciellt när man har en så snäll man som låter mig hållas som försöker så fruktansvärt mycket att rädda vårt äktenskap han gör allt rätt det är mig det är fel på och jag hatar mig själv för det. Vill ju så gärna älska denna fantastiska man men samtidigt längtar jag såååå efter att blir riktigt riktigt kåt. Finns så många rötägg och jag har något jättesnäll så vill jag itne ha det vad är jag för människa?!

Jag är glad för er andra att det funkat ok för er. Förstår att det inte är en dans på röda rosor men att det fixar sig.

Tack me för din insikt alltid bra att höra från den andra sidan precis som med barbapappa. Vi gick i parterapi men hon var inte riktigt bra och vi kände nog båda att vi kunde prata med varandra så vi behövde henne inte tyckte vi för då pratade vi ju om allt men min man hoppas fortfarande att jag ska få känslor för honom igen och det hoppas jag med för han är så underbar jag vill verkligen ha detta liv jag vill känna lust till honom. Tyvärr är det svårt med lust efter många år speciellt för kvinnor verkar det som eftersom vi tänder väldigt mycket med hjärnan och väldigt lite rent fysiskt. Jag tänker kämpa på för jag vill inte gå bort från någon som är så bra och ett liv som ändå är så bra samtidigt är det inte rätt mot honom att leva såhär även ifall han vet men han hoppas ju att det ska ändras och gör det inte det inom några år så får jag ta ett beslut då.

Anonym: ja det är ju verkligen strongt att ni inte gjort något fysiskt. Din relation med din man har ingen chans så länge han finns i bilden så om du mår bra av att ha en förhållande med denna man som inte är fysiskt och det stannar där och du känner att du kan leva med det så tycker jag att du kör på men du kanske ska tänka dig hur du egentligen hade velat ha det och om det är så hälsosamt att tråna efter någon du aldrig helt kan få, du lever ju ett halvt liv. Lite så var det för mig fast jag gick ju även den fysiska vägen men han ville ha kvar sin familj och det sa han från början så när det small så försvann han totalt. Jag saknar honom fortfarande men även ifall jag skulle lämnat hade jag ju inte haft honom och då fick ajg överväga om ajg ville vara själv och ännu så länge har itne det övervägt för de andra ii tråden som lämnat de har ju lämnat för sin andre och har tryggheten av honom så var det ju inte för mig. Nu har det ju gått ett halvår och jag försöker med min man men det går upp och ner.

Ja här har det skrivits lite igen.

Olyckligt kär: var bara lite försiktig med facebook för det är svårt att helt radera chat och liknande (måste göra det på flera ställen), vet ej om din man är duktig på dator men det var lite så min man upptäckte mig. jag raderade som som bara den men där råkade vara en kommentar från en vän i meddelande som gjorde att han blev misstänksam och sedan rullade det på. Allt som skriv finns liksom kvar och är en risk, mer riskfritt att prata i tel för då kan man inte bevisa vad som sagts.

När det gäller mig så är det upp och ner. Min man försöker verkligen, han är verkligen en underbar man som förtjänar någon som åtrår honom. Jag har mer dåligt samvete nu när jag är trogen än när jag var otrogen för när jag var otrogen så var jag distanserad från honom och tänkte nog att jag skulle bli utslängd när han fick reda på det istället ville han kämpa och jag fick jobba på att komma tillbaka. Vi har det roligt ihop med vänner, familj och barn men jag drar mig för sex för det är så svårt att bli tänd vill inte ligga med honom men måste.
Nu är det ett år sedan jag förlorade min älskade. Jag saknar honom enormt och undrar om han saknar mig med eller om han har gått vidare.
Hatar mig själv för att jag inte kan känna mer för min underbare man.

Ja jag kan inte klaga på att min man inte ger mig uppmärksamhet, han pysslar om mig och vill ha romantiska middagar hela tiden och är allmänt underbar. Varför känner jag då inte mer? Jag kan ju inte lämna en så bra familj för att jag vill känna mig förälskad för att jag vill bli kåt? Det är ju något som lägger sig även med en ny! Jag har väldigt liten familj också så utan min mans familj skulle jag vara mycket ensam och ja jag måste ju tänka på mina små barn de har de så mycket bättre med oss ihopa och min man är ju så snäll så då får jag vackert stå ut för jag har det ju bra i allt förutom sex och visst saknar jag att bli kåt men det är ingen orsak att lämna och göra mina barn så otroligt ledsna, inte när de är så här små jag får stanna tills i alla fall tonåren.