Inte kär i min man

Fast jag tänkte inte att barnen skulle få reda på det, aldrig att jag skulle skuldbelägga dem.

Jag var själv 14 år när mina föräldrar skillde sig och det funkade hur bra som helst jag förstod dem, speciellt min mamma som var den som ville ifrån och det är väldigt stor skillnad när man är stor nog att förstå än att skäppas mellan två föräldrar när man är 3 och 5 år hur jävla bra är det liksom men jag vet att det är många som rättfärdigar att lämna så snabbt av egoistiska själv att det är bättre för barnen att slitas mellan föräldrarna varannan vecka och olika partners i sina föräldrars liv för att föräldrarna minsann förtjänar att vara lyckliga. jag tror ändå barnen är lyckligare om man har ett stabilt vänskapsförhållande och har ETT hem där föräldrarna prioriterar att vara just föräldrar först, sedan får man lida i det tysta, det är bara jobbigt för en själv ingen kan inbilla mig att det är dåligt för mina barn.

Vi pussar och kramas och har även sex ca 1 gång/vecka. Vi har mycket kärlek mellan oss men från min sida är det tyvärr bara vänskapligt. Så barnen har definitivt det bättre så här. Jag har ju sagt till min man hur jag känner men han har valt att stanna trotts allt med hoppet om att jag ska känna mer. Hade det varit jag hade jag inte velat vara kvar i det men nu vill han det ändå och allt är ju som jag sagt tidigare jättebra förutom just att bli tänd, för där har jag problem där måste jag fantisera mig bort till annat för att det ens ska funka (det vet han inte förstås) och visst är inte optimalt men man kan inte rycka upp barnen ifrån deras trygga tillvaro bara för mamma inte blir kåt på pappa längre. Jag hatar min situation och jag hatar mig själv.

Ja det är ju hans fel i så fall jag har ju hört med öppna kort. Vi får se hur det blir i framtiden nu är det en omöjlighet att lämna. Så mycket annat i mitt liv som gör att jag inte skulle palla och vi har trotts allt en bra vänskaplig grund det får räcka för nu, ibland kan jag ändå vara lycklig vissa stunder, det går upp och ner. Jag har i alla fall fått tid till en psykolog själv inte parterapi och det ska bli så skönt att få lätta på trycket och vara helt öppen med någon som inte är connectad med ens liv och som inte får säga något vidare.

jonte02: Tryck på knappen som visar alla mina inlägg där kan du läsa hela händelseförloppet. Men lite kortfattat hade vi nog hamnat i småbarnsträsket där vi båda var för trötta för att orka ha ett förhållande sedan träffades vi när vi var väldigt unga väntade länge med att skaffa barn när jag tänker efter var vi nog mest vänner redan då, men jag reflekterade inte levde i ekorrhjulet sedan kom jag i en livkris tror jag kände att jag längtade efter kärlek, förälskelse och så kom denna man in i mitt liv och fick mig att känna något som varit dött så länge eller som jag kanske t o m aldrig kännt och det var väl då jag insåg vad som var fel och jag kastade mig handlöst in i det för jag kunde inte stoppa mig själv med tanken på att det inte fanns någon återvändo, nu visade det sig att min man reagerade annorlunda än vad jag trott, han ville kämpa och jag bröt helt med den andre ja och han med mig då han också var gift och ville ha kvar sitt äktenskap. Min man kämpar så och är så snäll och vi har himla kul och jag önskade så att jag kunde känna mer. Jag kan nog klara av att leva vänskapligt rätt många år till men det är som ni säger inte helt rätt mot min man men jag är i en situation som jag inte vill ta upp här av rädsla för att min man läser här och förstår att det är jag som gör att jag vill inte vara ensam och jag vill fortfarande kämpa och har ett litet hopp om att kanske känna mer, det går upp och ner.

Barbapappa01: så smärtsamt att läsa om dig för du har många likheter med min man och genom dig så läser jag hur mycket jag sårar men jag lämnade i alla fall min förälskelse och satsar till 100% sedan att inte känslorna är där helt är inget jag kan göra något åt men jag vill ändå försöka, trycker du det är fel?!

Visst är där ett visst mått av egoism, det har alla men jag tycker även att det är egoistiskt att rycka barnen från allt de känner är tryggt till ett liv där de ska ryckas mellan två hem varannan vecka bara för att mamma inte tänder på pappa så mycket längre. Jag kan också tycka att det är jobbigt att han känner så mycket för mig och jag önskar att jag kunde känna mer men jag har suttit med honom och berättat vad jag känner att jag kämpar med mig själv och försöker så mycket jag kan. Vår situation var helt annorlunda när jag träffade den andre. Vi levde separata liv utan sex och gjorde knappt något ihop, jag såg vårt äktenskap som dödsdömt, trodde aldrig han ville kämpa och det var lika mycket hans fel att vi hamnade vid detta vägskäl sedan att jag slängde mig i famnen på någon annan var mitt val och något jag måste leva med resten av livet. Nu kämpar vi båda två jag är helt dedikerad till familjen och har inte pratat med den andre på över ett halvår jag kan inte hjälpa att jag känner saker för honom fortfarande och jag förstår det är hemskt för min man men jag vill veta att jag gjort allt för oss innan jag går ifrån, jag är medveten om att jag inte kan leva så här år ut och år in det är inte rättvist mot någon av oss samtidigt har vi för mycket för att bara gå. Ibland kan jag tycka att folk går alldeles för lättvinnligt, byter varje gång spänningen försvinner vad tror ni det gör mot barnen? Fast här i tråden är det många som kämpat men har gjort rätt i att gå.

Om han hade velat ha ett öppet förhållande där han kunde få bekräftelse både sexuellt och emotionellt men ändå velat ha kvar familjelivet hade det varit toppen för mig men han är inte sån. Hade han haft sex med någon annan som payback hade det heller inte gjort något det unnar jag honom att få känna en annan kropp mot sin han kan ju ändå vilja dela livet med mig. Jag är inte svartsjuk av mig och jag tror att om jag väljer att lämna någon gång så ska jag aldrig ha förhållande med någon som kräver exklusivitet, Jag skulle nog vara mycket lyckligare om jag kunde leva i ett öppet förhållande. Det är den sexuella exklusiviteten som stör allt kolla bara runt på familjeliv så mycket lyckligare många hade varit om de inte var så jäkla svartsjuka däremot säger jag inte otrohet är ok för lögnerna är FEL men att tillåta varnadra att ha sex med andra hade nog räddat många äktenskap. Vet att detta är en kontroversiell tanke men jag hade verkligen kunnat tänka mig att leva så. Hade min man däremot träffat någon annan och valt att lämna hade jag ju så klart blivit sårad efter allt vi försökt men hade ändå inte kunnat klandra honom jag vet ju att jag innerst inne inte förtjänar att ha honom kvar.
Jag bekräftar min man på många sätt, på alla sätt jag kan men skulle jag säga att jag älskar honom så som man säger till någon man är kär i så hade det ju varit en lögn så det säger jag inte men han vet hur mycket jag uppskattar honom och vi gör mycket för varandra mer kan jag inte göra för då ÄR jag ju inte 100% ärlig.

Osäker: du satte huvudet på spiken

Hmm: du är bara trångsynt och inskränkt och bitter för du blivit bedragen. Hade du öppnat ditt sinne utanför normen hade du sett att det finns så mycket mer i livet.

Kvinnor funkar inte som män er sexualitet är fysik vår är psykisk, därför tror jag kvinnor tyvärr har svårt att hålla kvar sexlusten med endast en man det kvittar om man försöker bli uppfinningsrik har det gått över i vänskap är det svårt att få tillbaka samtidigt kan man ju inte hålla på att byta bara för lusten försvinner, känns som de flesta tyvärr stannar kvar av gammal vana och för att man har så mycket mer ihop än bara det sexuella. Jag älskar ju min man som vän och önslkar det kunde finnas en lösning för att hitta rätt båda.

Du är en klok man barbarapappa01, där har ni något att lära er av, ni andra bittra arga män

En sista gång säger jag att vi vet att det inte är ok att vara otrogna samtidigt är det många faktorer som ändå ledde oss till det och det är något vi lever med nu världen är inte svart och vit och jag är ledsen för er skull att ni inte har förmågan att förlåta och gå vidare. Det finns så himla många som lever år ut och år in i vänskapligt äktenskap där de inte går över gränsen som vi gjort men de känner innerst inne samma som vi förutom att de blir bittra av att tänka att blev det inte bättre än så här?! Så många jag läser om här på FL där kvinnorna inte vill ha sex men allt annat är bra det är inte för att de blivit osexuella det är för att de inte tänder på sin man, tragiskt är det men ett faktum. Så var det lika mycket förr men då hade kvinnan en annan position och härdade ut hela livet. Som mitt äktenskap såg ut när jag träffade den andre så såg jag det som dödsdömt så hade jag inte kunnat leva resten av livet då hade jag blivit en bitter gammal kärring, den andre öppnade upp mig för livet och jag insåg hur det var att leva, jag vet att det är fel och ett svek och jäkligt taskigt mot min man men hade det inte varit för affären hade vi inte haft det så bra som vi ändå har idag. Han har ändrat sig så mycket och även jag, sedan att jag fortsätter kämpa med min känslor är en annan sak det har ju inte gått så lång tid men jag vill verkligen ge det en ärligt chans sen kommer jag inte gå år ut och år in och hålla fast vid honom han förtjänar mer men jag hoppas det finns en chans att hitta tillbaka men tills dess är detta ett bra forum att ventilera med folk som känner som jag så nu är jag trött på moralkakor från bittra lämnade och arga män, irriterar jag er så mycket sluta läsa här då!

hmmm: du innan du dömer och tror att jag ändå har en annan och så, då berättar jag vi har ett sjukt barn som behöver oss båda men det har du egentligen fan inte något med att göra!!!! Jag är i detta forum för att kunna prata med likasinnade och jag vill inte min man ska läsa här för trotts att han vet hur jag känner så skulle det såra att läsa det på pränt och det är onödigt sedan döljer jag inget men det finns väl ingen anledning att slänga det i ansiktet på honom!! Irriterar du dig så mycket på mig tycker jag du ska gå ifrån detta forum!!!

Tror faktiskt inte du förstår hur det är skulle vi skeppa ett sjukt barn mellan oss varannan vecka bara för att jag inte har attraktion till min man helt ärligt?! Jag har väldigt starka känslor för honom och vi har många bra grejer ihopa och vårt äktenskap har ändrats till det bättre och jag HAR helt brutit med mitt förra snedsteg och jag vill se om vi kan hitta tillbaka min man är inte lika fördömande som du han har förmågan att förlåta det har faktiskt inte gått så lång tid och jag vill se om det finns en chans att hitta tillbaka gör vi inte det så får vi gå skilda vägar men nu är det fokus på vårt barn för det är barnen som trotts allt är viktigast.

Me: det är verkligen synd att du blivit så sårad och sviken kanske borde gå och prata med någon psykolog och processa din ilska för jag förstår att ilskan du spyr mot oss är egentligen ilskan mot din fru. Att du inte var tillräcklig för henne att hon insåg att hon inte älskade dig mer något som säkert smärtar henne lika mycket som dig men som hon inte kunde göra något åt och där hon skötte det fel. Det gör ont att bli bortvald men om du mår så dåligt av oss kanske det ÄR bättre att du undviker denna tråd.

Om du jämför mig med en pedofil en du fan sjuk i huvudet!!! Oavsett om din fru gjorde fel i att bedra dig så ska du inte tro att du inte hade någon som helst skuld i att hon mådde dåligt i ert förhållande för it takes two to tango sedan att hon gick till en annan är kanske fel men det innebär inte att du har varit helt oskyldig i ert förhållandes kollaps. Nu är jag helt övertygad om att du behöver psykologisk hjälp för om du inte ser hur hatisk och bitter du är så är det skrämmande. Du ser allt svartvitt och på ett håll vilket nog kommer göra att du kommer ha det svårt i förhållande och i livet framöver du har MYCKET att lära av tex barbapappa som istället för att vara hatiskt förstår sitt eget värde och går ifrån med huvudet högt.

Resten av ditt hat är inte ens lönt att bemöta för jag har redan förklarat men du vägrar lyssna.

Det är bra osäker, pallade inte skriva det själv för han vill inte lyssna han ser oss som avskum oavsett om vi sonar vårt "brott" och om vi försöker fixa det eller inte kvittar om det skulle gå 10 år hans skulle ändå tycka att vi är avskum så det kvittar lite. Jag kommer inte kommentera honom mer för jag är här i den här tråden för att få stöttning i min resa som faktiskt är kämpig trotts att jag varit otrogen, jag har ju berättat allt för min man och han har valt att gå vidare med mig att lita på mig och han förstår att jag har jobbiga känslor i mig och jag förstår att han också har det...nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och gått till en psykolog där jag tänkte reda ut mina känslor och ja det är nog fler som behöver det i denna tråd men ser man inte problemet är det svårt att rätta till.
Osäker du får gärna skriva till mig i min meddelandekorg om du känner för en privat diskussion och stöttning!

Har inte varit här inne på lääääääänge, min situation är samma vi är fortfarande ihop men innerst inne känner jag samma. Jag försöker verkligen och det känns ändå rätt för barnen.