Inte kär i min man

Ja, jag borde nog damma av mina gamla dagböcker och börja skriva i dom igen .Jag har bara inte vågat göra det hittills för då blir det så väldigt tydligt att jag inte är lycklig nu. :(

Det är tyvärr lite så jag känner här. Min mans beteende har på något sätt hackat bort det vi hade tillsammans, bit för bit. Till slut finns inget kvar. Om man ska kunan förlåta och glömma krävs för mig att man talar ut om saken, ber om ursäkt och inte gör om samma sak igen. Då kan den borthackade biten sättas på plats igen. Men annars så... ja. Det blir tomt. 

Mitt inlägg är bara en reflektion av hur vi har det, har ingen aning om om din fru resonerade på samma sätt om ert förhållande.  

Ja det är hemskt och väldigt förminskande. Jag tycker att jag är ganska initiativrik, bra på att jobba och kreativ men när man får dängt i skallen att man tydligen aldrig räcker till eller kan fixa något utan detaljstyrning är det lätt att tappa självförtroendet. 

Jo, jag ska ställa ett ultimatum i höst. Just nu orkar jag inte. Vi har som sagt haft en överjävlig vinter som jag knappt hämtat mig ifrån och jag vill ha en plan och veta hur jag ska göra och agera och var jag ska ta vägen om nu mitt ultimatum leder till separation. Jag försöker fylla på mig själv med saker jag mår bra av och träning just nu för att hämta krafter och bli mig själv igen, ska börja terapi i höst också. Jag ska försöka ducka min man tills dess och jobba på mig själv. 

(me) det verkar lite som att du helt har hakat upp dig på min otrohet och jag kan ha överseende med det eftersom du själv drabbats och verkar ha stora sår efter det och gärna är inne och talar om för oss hur dåliga vi är och hur fel vi gör. Jag antar att du får ut något positivt av det så du får väl hållas då. 

Nej han är inte medveten om min otrohet och jag tycker egentligen att den är rätt oviktig i sammanhanget.
Om han inte fattat att jag inte mått bra när jag under två års tid med jämna mellanrum velat prata, krävt förändringar, vädjat om att han ska respektera mig som en vuxen, velat gå i parterapi och i perioder gråtit mig till sömns eller sovit i gästrummet så måste han vara gravt förståndshandikappad. Och det är han inte. 
Han skiter nog bara i hur jag mår så länge jag är effektiv. Är min tolkning. 

Det här inlägget gjorde väldigt ont att skriva. :/ 

Eller bitter-frånskild-snart-medelålders.  Nåja, bättre det än ledsen-gift-låtsas-bra.

Ingen fara (me), vi som skriver här har väl alla våra sår och ömma punkter, oavsett om vi är de som är bedragna eller vi är de som bedrar. Jag har då varit på båda sidor så jag kan förstå din bild också. 

Jag har förstått att ni män måste ha det ibland. Jag tycker att jag varit så tydlig jag kan och gråt och uppslitande gräl ungefär varannan månad borde väl vara tydligt nog kan jag tycka.  

Vill bara påpeka att vi har haft "bra" perioder däremellan så de senaste åren har inte bara varit genomusla vilket det låter som när jag läser tillbaka. Livet rullar ju på rätt snabbt efter 30 och båda arbetar mycket, veckorna är späckade, man siktar fram mot nästa fest/resa/weekend/projekt/högtid och så har ett år gått helt plötsligt. Sedan i höstas har det dock mest känts som perioder av krig och däremellan spänt vapenuppehåll nu när jag ser tillbaka. 

Tack må bra! :) Just nu försöker jag läsa så mycket jag kan om "livet efter skilsmässan" här inne och samla på mig positiva berättelser för att peppa mig själv. 

Han är tekniskt sett inte min chef även om vi arbetar tillsammans, men ja. Eftersom vi arbetar tillsammans så får vi ju stämma av en del. Jag är okej med hur vi har det på jobbet.
Det är att han fortsätter i samma stil hemma som jag inte klarar av, särskilt inte när det gäller saker som vi båda borde göra och ha ansvar för som hushållsarbete eller renoveringar och vardagliga saker som handling, ärenden etc. Han fortsätter med sin projektledarstil även här vilket inte funkar alls. 

:) Det är väl oundvlkligt att man tar med sig den stilen hem kanske, särskilt om man är den drivande typen i sig själv. Men det är ju bra om de lägger av med det när man ber dom.

Jag undrar hur det går för er som skrivit i den här tråden. Hur har ni det nu?

Här har sommaren varit ganska bra. Jag har satsat på mig själv och umgåtts med vänner på egen hand, tränat, gjort saker jag tycker om och struntat i vad min man vill eller inte vill göra. Det har varit underbart och jag känner mig riktigt påfylld inför hösten!

Vi tillbringade semestern tillsammans och det var ok. Vi har alltid haft trevligt tillsammans när vi gör saker utanför jobbet och hemmet. Nu har vi arbetat tre veckor och knappt pratat med varandra eftersom vi stora delar varit på var sitt håll.

Jag har börjat skriva dagbok och har bestämt mig för att göra en utvärdering av hur vi har det i maj nästa år. Då får jag ta ett beslut om jag ska stanna kvar eller gå vidare. Tills dess ska jag bygga upp mig själv och samla mod.

Min älskare och jag hörs då och då. Han är en väldigt fin människa och jag trivs med honom. Önskar att vi hade träffats vid en annan tidpunkt i livet så vi hade kunnat lära känna varandra bättre. Nu vill jag bara vara fri och självständig känns det som. Och ha bra sex. ;)