• astro

    Fattar mig ej på vissa fattiga

    Dr Mupp skrev 2011-06-04 11:41:05 följande:
    Nu har vi inte socialbidrag men normen för oss ligger på
    Riksnorm
    1 åring - 1900
    4 åring - 1900
    6 åring - 1900
    7 åring - 2130
    2 vuxna - 5120
    gemensamma utgifter 6 pers: 1870

    Hyra 6100 (vi har visserligen en hyra på 7100, men här godkänner de inte den hyran)
    el ca 1300
    Hemförsäkring 180 kr

    Totalt skulle vi få 22400 kr i månaden inkl alla bidrag om vi hade socialbidrag.

    På det så skulle man se få extra pengar för tandvård, läkarbesök, mediciner, glasögon, barnomsorg, fackavgift, a-kasseavgift  och busskort om det behövs för att komma till jobb/praktik.

    Här kan ni själva kontrollräkna www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/A...
    Milda Jeremias. Jag räknade efter och vi skulle landa på 21.590 bara på basutgifterna, plus då boutgifter etc. Det är en bra bit mer än vi skulle behöva (maken har proklamerat att det minsta vi skulle kunna klara oss på efter skatt är 18 000/månad men då räknade han förstås med bil, försäkringar, boendet, utgifter för jobbet o s v också).

    Allvarligt talat, har man inte rejäla skulder så ska banne mig pengarna räcka. Jag vill inte vara taskig nu men det är ju inte lite direkt. 
  • astro
    aussie skrev 2011-06-04 12:09:50 följande:
    Fråga: Går tråden ut på att "lönedumpa" Sverige?

    (Tills någon säger emot ser det ut så.)

    Jag tänker på ett vidrigt caféjobb jag hade i min ungdom. Man skulle laga 500 sandwichar, 75 räktallrikar och kycklingsallader på tid. Öppna caféet, ta emot leveranser, ställa ut varor etc. Invänta hundratals kilo frysvaror som skulle ner i fryslagret. Cafét var på 4 våningar, man gick upp och ner i en liten spiraltrappa. På 2h 45.
    Det var en fruktansvärd stress. Chefen hade testgjort det en gång, och sa: Det SKA gå.
    För alla andra tog det dock mer än de 2 h 45 min som man hade betalt för.
    Men chefen sa ständigt åt allas liksom passiv-agressiva missnöje: Jag har klarat det på mindre än så. Det SKA gå. Därför får ni inte mer lön än för 2 h 45. Varför ska jag betala om ni sölar, nör jag VET att det går att få det gjort på 2 h 45?

    Minns Maja som röd i ansiktet, svettigast av alla, en trind tjej, bröt ihop...hon drog alltid över...det tog fem timmar...men hon försökte. Hon satt sammanbiten på chefens kontor och hennes situation var ju kanske inte den mest hållbara eftersom hon i snitt spenderade ca 15 timmar utan betalning på jobbet varje vecka. Men han hade sin teori klar. "Det kan gå, för JAG HAR GJORT DET".

    Lite så är det med allt snack om hur mycket pengar man kan leva på. Denna tävlan i vem som kan vara fattigast utan att känna sig fattigast. "Det KAN GÅ FÖR JAG HAR GJORT DET."
    Rent krasst kanske jag vinner, vem vet, men jag är inte ute i syften att sänka socialbidragsnormen för andra.
    Jag undrar bara varför vissa är det?
    Liksom jag undrade varför chefen på caféet inte kunde se att hans insats (klara alla mackor på en lysande tid) utgick ifrån hans förutsättningar, Majas tid gick utifrån hennes förutsättningar. Ska man börja prata om minuter? Sekunder? Jag hade kunnat matcha chefen om jag fick ta in en elitidrottsman. Kanske hade jag kunnat hitta någon som klarade alla mackor på tiden 2.10? I sånt fall hade det blivit normen. I sånt fall hade chefen kunnat säga "det KAN gå på 2 h 10. Allt därutöver ges ingen lön."

    Men det är alltid bra med vissa marginaler för alla inblandade.

    Det kanske skulle gå att slimma tiden på caféet ner till 1 h 30, men kostnaden för stress, sjukdom och lägre kvalité skulle göra det ohållbart i längden.

    Det kanske skulle gå att slimma socialbidragsnormen, som ju utgör en slags existensminimum-norm i Sverige, och hävda att det FINNS makaroner och korvar som gör att dagsmåltiden bara behöver kosta 4 kronor per person. Men tro inte att det inte får långt värre och större konsekvenser än för dem som måste leva så. Det blir lönedumpning i hela landet. Eftersom det GÅR att överleva.
    Jag håller visserligen med dig. Ditt resonemang är helt riktigt, alla har ju inte samma förutsättningar.

    Samtidigt känns det ändå som om vi blivit för fixerade vid pengar, och det ena drar med sig det andra. Det ÄR svårt att vara utan pengar när "allmänheten" bedömer ens värde i hur många veckor/år man har råd med i Thailand ...
    Människor är sociala djur. Det alla andra gör (eller har), det vill alla göra (eller ha).
    Vi behöver inte lönedumpa, men däremot behöver vi skaffa lite förnuft vad gäller vad man "måste" ha. Tycker jag. Det är inte hållbart med ett samhälle där den rent materiella statusen bara går upp upp upp och plötsligt är det inte bara självklart att ha bil, en familj måste ha TVÅ bilar, ALLA måste ha mobiler osv ...
  • astro
    Anonym skrev 2011-06-04 12:19:46 följande:
    Då har ju du helt missat det andra fattiga berättar, att det inte handlar om bilar eller utlandssemestrar osv...
    Fö är mobil oftare billigare än fast telefon så den föreställningen kan du skippa direkt...

    Men i sak är det konsumtion vår samhällsekonomi bygger på. Drar vi ner den så kommer det att få stora konsekvenser nationellt sett. Så eg handlar det inte om konsumtion i stort utan för VISSA.
    Tror att du missförstod mitt inlägg.

    jag jämförde inte mobil med fast telefoni, jag ifrågasatte varför en familj på sex pers (t ex) måste ha sex mobiler. Det har vi "byggt" fram uppenbarligen eftersom det faktiskt gick bra att ha EN telefon/familj för inte så länge sedan.

    och ja, vår samhällsekonomi bygger eländigt nog på konsumtion. Något som vi förr eller senare blir tvugna att ändra på eftersom det inte är en hållbar modell. 

     
  • astro
    Anonym skrev 2011-06-04 12:27:03 följande:
    Men man kan inte dra till med att det funakde förr i tiden. För i så fall funkar det även med jordkula och utedass för det har helt uppenbarligen funkat någon gång.

    Håller dock helt med om det sista stycket.
    Jag ser inte min uppväxt på 80-talet som "förr i tiden". 
    Vi har blivit otäckt beroende av den nya kommunikationstekniken under de sista 10-15 åren. 
    IMHO. 
  • astro
    aussie skrev 2011-06-04 13:07:17 följande:
    Bimsan, jag kan förstå vad du vill åt med dina exempel. Att det finns en konsumtionsbenägenhet som inte liknar det man växte upp med. Att när man själv var liten bytte man typ luktsuddgummin. Och generationen innan lekte med barkbåtar och tyckte att vi i min generation var för bortskämda.

    Det där ligger i samhällets tillväxthysteri. Den vill jag inte ställa upp på. Samtidigt, så fort man har barn blir det svårt att inte ge dem saker som finns just nu; barkbåtar har inte samma värde som datorspel, osv. osv.

    Den strävan och de idealen kan man ha också. Man kan fortsatt vara superkritisk till idén om ständigt konstruerade behov, men i dagliga livet utsättas för konflikter kring dem där ens ideal testas mot en gråskala av olika behov. (Tänk på Moodyssons film Tillsammans...kanske att barnen kom i kläm där, men tanken var fin?)

    Idealen ska man ha kvar tycker jag. Jag tycker att man ska ifrågasätta, precis som du gör, ständig tillväxt, ständigt nya prylar. Men man ska också förstå att det är ett samhälle som skapas inte så mycket av de som sitter med existensminimum, utan av de som vill tjäna överdådigt med pengar. Alltså. Jag ser inget ansvar från topparna i samhället, inget tal om att det kanske är dåligt eller har dåliga konsekvenser, att Sverige uppfinner nya design-prylar på löpande band. Aldrig någonsin. Det anses bra, ska uppmuntras. Mer varor, nya nischer, nya märken, senaste grejen, det är allt det går ut på!

    Därför undrar jag varför man förvånas över att resten av folket inte hänger på...
    Diskussionen ska inte bara skuldbelägga de som inte har men som åtrår mer. Diskussionen ska också ifrågasätta de som skapar behoven och de som har dem som ideal och samhällsutopi.
    Jag har det INTE som samhällsutopi.
    Dagens klokaste.
  • astro
    Dr Mupp skrev 2011-06-05 09:42:17 följande:
    Men varför måste det bli så dyrt. min bror tog studenten för två år sen. Det kostade inte ens i närheten av dessa summor.
    Jag får lite hicka när jag ser "vanligt folk" som slänger ut 100 000 på sitt bröllop ... eller mer.
    Vi hade över hundra gäster och gifte oss för 6000 (ok att pengarna var värda lite mer då för det var 1990), och det inkluderade allt utom bröllopsmiddagen som min pappa betalade för (till vilken bara de närmaste var bjudna så den blev inte heller så dyr).

    Det blev perfekt. Visserligen var det lite slitigare kanske eftersom alla bakverk var hembakade osv, men än sen då.
    Det enda jag möjligen kunde tycka efteråt var att 500 spänn var lite i underkant att spendera för en hotellnatt. Hotellet kunde ha varit mysigare ... men det var vår bröllopsnatt så inte 17 tänkte vi på det då  

    Jag tror att om jag hade lagt ut astronomiska summor på bröllopet hade det bara gjort mig nervös och spänd. siktar man på "perfekt" så blir det aldrig just perfekt, i min erfarenhet. 
Svar på tråden Fattar mig ej på vissa fattiga