Fattar mig ej på vissa fattiga

Fråga: Går tråden ut på att "lönedumpa" Sverige?

(Tills någon säger emot ser det ut så.)

Jag tänker på ett vidrigt caféjobb jag hade i min ungdom. Man skulle laga 500 sandwichar, 75 räktallrikar och kycklingsallader på tid. Öppna caféet, ta emot leveranser, ställa ut varor etc. Invänta hundratals kilo frysvaror som skulle ner i fryslagret. Cafét var på 4 våningar, man gick upp och ner i en liten spiraltrappa. På 2h 45.
Det var en fruktansvärd stress. Chefen hade testgjort det en gång, och sa: Det SKA gå.
För alla andra tog det dock mer än de 2 h 45 min som man hade betalt för.
Men chefen sa ständigt åt allas liksom passiv-agressiva missnöje: Jag har klarat det på mindre än så. Det SKA gå. Därför får ni inte mer lön än för 2 h 45. Varför ska jag betala om ni sölar, nör jag VET att det går att få det gjort på 2 h 45?

Minns Maja som röd i ansiktet, svettigast av alla, en trind tjej, bröt ihop...hon drog alltid över...det tog fem timmar...men hon försökte. Hon satt sammanbiten på chefens kontor och hennes situation var ju kanske inte den mest hållbara eftersom hon i snitt spenderade ca 15 timmar utan betalning på jobbet varje vecka. Men han hade sin teori klar. "Det kan gå, för JAG HAR GJORT DET".

Lite så är det med allt snack om hur mycket pengar man kan leva på. Denna tävlan i vem som kan vara fattigast utan att känna sig fattigast. "Det KAN GÅ FÖR JAG HAR GJORT DET."
Rent krasst kanske jag vinner, vem vet, men jag är inte ute i syften att sänka socialbidragsnormen för andra.
Jag undrar bara varför vissa är det?
Liksom jag undrade varför chefen på caféet inte kunde se att hans insats (klara alla mackor på en lysande tid) utgick ifrån hans förutsättningar, Majas tid gick utifrån hennes förutsättningar. Ska man börja prata om minuter? Sekunder? Jag hade kunnat matcha chefen om jag fick ta in en elitidrottsman. Kanske hade jag kunnat hitta någon som klarade alla mackor på tiden 2.10? I sånt fall hade det blivit normen. I sånt fall hade chefen kunnat säga "det KAN gå på 2 h 10. Allt därutöver ges ingen lön."

Men det är alltid bra med vissa marginaler för alla inblandade.

Det kanske skulle gå att slimma tiden på caféet ner till 1 h 30, men kostnaden för stress, sjukdom och lägre kvalité skulle göra det ohållbart i längden.

Det kanske skulle gå att slimma socialbidragsnormen, som ju utgör en slags existensminimum-norm i Sverige, och hävda att det FINNS makaroner och korvar som gör att dagsmåltiden bara behöver kosta 4 kronor per person. Men tro inte att det inte får långt värre och större konsekvenser än för dem som måste leva så. Det blir lönedumpning i hela landet. Eftersom det GÅR att överleva.

Men sen när speglar doku och realitysåpor verkligheten? Om Vanita ska vara ansiktet utåt för fattigdomen, ja då talar vi TV3-verklighet. Det säljer bra med folk som tornar upp 1000 Colaflaskor och har vansinniga lån för vansinniga prylar.

Men sorgligt om TV3-doku/realitysåpa blir ytterligare argument för att de som lever fattigt "egentligen är rika".

Det enda socialbidrag i Sverige som borde slopats igår är kungafamiljens apanage på 122 miljoner.
Där kan man tycka att underhållsstödet är orimligt högt.

Men har ni tänkt på en sak. Om man säger att man inte vill ställa upp på att ha en kung som får så höga bidrag (för att göra exakt vad, desutom?) då brukar hans apanage dock jämföras med House of Windsor, eller danska kungahuset. "De har ju så mycket mer."

Om nu hela skiten går ut på att lönedumpa, börja i toppen. Ge honom en medelsvenssonlön för att gå på sina sexklubbar och skjuta sina kvoterade vargar för skattepengar. Allt annat är omoraliskt.

Bimsan, jag kan förstå vad du vill åt med dina exempel. Att det finns en konsumtionsbenägenhet som inte liknar det man växte upp med. Att när man själv var liten bytte man typ luktsuddgummin. Och generationen innan lekte med barkbåtar och tyckte att vi i min generation var för bortskämda.

Det där ligger i samhällets tillväxthysteri. Den vill jag inte ställa upp på. Samtidigt, så fort man har barn blir det svårt att inte ge dem saker som finns just nu; barkbåtar har inte samma värde som datorspel, osv. osv.

Den strävan och de idealen kan man ha också. Man kan fortsatt vara superkritisk till idén om ständigt konstruerade behov, men i dagliga livet utsättas för konflikter kring dem där ens ideal testas mot en gråskala av olika behov. (Tänk på Moodyssons film Tillsammans...kanske att barnen kom i kläm där, men tanken var fin?)

Idealen ska man ha kvar tycker jag. Jag tycker att man ska ifrågasätta, precis som du gör, ständig tillväxt, ständigt nya prylar. Men man ska också förstå att det är ett samhälle som skapas inte så mycket av de som sitter med existensminimum, utan av de som vill tjäna överdådigt med pengar. Alltså. Jag ser inget ansvar från topparna i samhället, inget tal om att det kanske är dåligt eller har dåliga konsekvenser, att Sverige uppfinner nya design-prylar på löpande band. Aldrig någonsin. Det anses bra, ska uppmuntras. Mer varor, nya nischer, nya märken, senaste grejen, det är allt det går ut på!

Därför undrar jag varför man förvånas över att resten av folket inte hänger på...
Diskussionen ska inte bara skuldbelägga de som inte har men som åtrår mer. Diskussionen ska också ifrågasätta de som skapar behoven och de som har dem som ideal och samhällsutopi.
Jag har det INTE som samhällsutopi.

Bra där.

Tänkte på det Ravenna skrev och det vred sig i magen.

citat: "Låglönejobb är skitbra - det är en väg in på arbetsmarknaden. Ett sätt att få erfarenhet, kontakter, meriter och färdigheter. Låglönejobb är skitbra - det är en väg in på arbetsmarknaden. Ett sätt att få erfarenhet, kontakter, meriter och färdigheter."

Låglönejobb är skitbra...vad pratar vi nu om?
Praktikplatser? De saluförs ju precis så. Jag hade en för inte så länge sedan, fick ut 3500 kronor efter skatt. Alltså under riksnormen. Har ju hyra, räkningar etc för över 6000. Så gick back under det att jag fick ytterligare erfarenhet, kontakter och meriter och färdigheter. Problemet är att jag har lite för mycket erfarenhet, kontakter, meriter och färdigheter. Men för lite pengar. Upptäckte att jag hade praktik just som två kvinnor var mammalediga. Då de kom tillbaka fick jag inte förlängt. Och där sitter jag med min erfarenhet, medan jag jobbat för 3500 kronor i sex månader. Mmm. Och sex års högskolestudier, tio års arbetslivserfaranhet, talar flytande tre språk. Mmm. De där löftena om att få in en fot och nätverka mot en lön på 3500...förbjud dem efter 20. Sånt kan man ha när man är ung och inte har familj att ansvara för. Inte när man är medelålders med massa erfaranhet innan.

förresten ville nån ha ett levande exempel på fattigdom utan missbrukarproblematik och skulder. Använd mig då som levande exempel (Ravenna??). Jag skäms inte för att vara fattig, och jag kommer inte komma med floskler om att mina barn får mycket kärlek, de behöver inget annat. Det behövs en hel del till barn. Jag menar inte materiella saker, jag menar att man köper sig TID till att vara med dem. Som fattig får du mindre tid, eftersom du hela tiden - dygnet runt - vet att du borde, måste, dra in mer pengar, och varje lekstund med barnet är en lekstund då du egentligen borde, måste, söka något bättre, något som ger mer pengar. Om du har ett fast jobb och allt rullar på, då kommer du hem på kvällen och kan ta dig an barnen på ett helt annat sätt. Helgerna blir helger - inte stress över att försöka lösa situationen med dålig ekonomi. Att därför bara prata om att man kan uppfostra barn med second hand-kläder blir fel. Det är naturligtvis inget problem alls att ge avlagda kläder. Men tiden...eller det man skulle vilja göra med dem. Så säger min erfarenhet i alla fall.

Däremot håller jag med om att det är inget som säger att jag (eller "man") är permanent fattig.
Har haft hög lön i perioder (ca 45 000 i månaden) innan. Så jag kan båda sidorna om man säger så. Jag vet hur det är att ha pengar och att inte ha pengar. Jag vet hur pengar, bristen på dem, inverkar på hälsan. Jag har gått från ytterligheterna, verkligen. Har dock vuxit upp med en slags Bamse-socialism i ryggen, så även när jag haft pengar nog att slösa galet, hade jag förståelse för andra som inte levde så. Och när jag säger att jag slösade galet...ja då var det mest att man struntade i att äta hemma, gick på restaurang för att, återigen, det var mer bekvämt, man vann TID; hade städhjälp (man vann TID), åkte bil istället för att gå...allt gick ut på att man gjorde tidsvinster. Inga materiella vinster för egen del alltså. Därför har jag heller inget att sälja nu. Inga hundratals Gucci-dräkter som jag lyxkonsumerade då jag var högavlönad. Men jag fick några fantastiska år med barn, som hade en mamma som tog sig tid med dem.

Där har du kanske lite att tänka på Ravenna.

För att få in en fot på arbetsmarknaden. Den svenska alltså. Jag har jobbat i andra länder. Du kanske redan hört talas om det, men det är ett helvete att få in en fot på just den svenska arbetsmarkanden om man är invandrare eller har erfarenheter från andra länder. Man misstänkliggörs och ens CV kan inte läsas för vad den är. Det tar därför längre tid. Det var därför jag tänkte att praktik kunde vara bra. Men med facit i hand hade jag hellre använt tiden att starta eget. My bad. Och samhällets. Resursslöseri på alla plan.

Hinner inte komma med något mer just nu, men rent spontant känns debatten lite förvirrande och felvriden.
Kan ni inte svara på vad ni tänker kring de här frågorna.

Vad är arbete?

Vad är det för självändamål att öka skillnaderna mellan fattig och rik?

Vad är det - å andra sidan - för självändamål att minska skillnaderna mellan fattig och rik och skapa en bred medelklass?

OMG vilken tröttsam inställning. Interndebatten mellan Sömnstörds inlägg och dina/Anonym (!)s inlägg är inte precis som om att ni stod för lösningarna, och hon för negativiteten.

Hon presenterar problemställningar, ni pratar om andra saker.
Jag håller med Sömnstörd i att hur du än försöker pussla ihop det billigaste alternativet, är utgifterna större än inkomsterna, fungerar det inte. Allting kostar. Socialt nätverk kan översättas i pengar, på så vis att har du ett, visst, du kan åka på semesterturné i en lånad bil av en kompis, besöka mostrar och fastrar och få gratisfika en hel sommar, kanske slinka in gratis på nåt evenemang som någon du känner inte kunde gå till, ärva kusinens kläder, svärmor kanske bakar hemma, mannens föräldrar har sommarstuga, den kan besökas - givetvis gratis.

Men det scenariot är lika troligt som dess motsats. Du måste acceptera att har du fantasi nog att måla upp en bild av hur man kan mer eller mindre ta sig fram gratis i tillvaron, borde du kunna sätta dig in i hur det är att sakna allt av ovanstående. Tänk: Det finns inga släktingar, eller så finns det kanske släktingar med ÄNNU större behov än vad du har. Ingen har en sommarstuga. Dina föräldrar är gamla och sjuka. Du har inga syskon.

Det ena är mer negativt än det andra. Det är bara att ni beskriver en drömtillvaro och Sömnstörd mfl beskriver en tillvaro där "huvudpersonen" har en mardröm att få det att gå ihop.

Och inte för att vara snorkig, men tråden handlar väl om just problematiken för de som inte får det att gå ihop, inte om dem som kan ta sig fram på en räkmacka? Tråden handlar väl om dem som saknar resurser? Inte om dem som har resurser. Och komma här och haka upp sig på madrasser på JYSK, när det inte handlar om det alls. Det handlar om att vissa inte har de resurser ni inte för en sekund verkar kunna bortse att ni själva har.

Jag undrar bara vad du stödjer dig emot i det att du här framlägger det som att bara medelklass/rika sitter i parken och har picknick?

Precis. Och vad är det som säger att de inte redan sitter i parken?

Jag bor i ett område med mycket fattiga. Jag är själv fattig. Jag antar att jag är en av de smart fattiga som tjabba pratar om. Och att mina grannar är korkat fattiga, enligt samma princip.
Men låt oss reda ut saker och ting.

Jag har full förståelse för att mina grannar inte gör precis som jag. Jag är själv i behov av en massa saker, istället vistas jag och mitt barn bland ännu fattigare, mer korkade människor. Barnen brukar komma hit (dvs inte mina ungar, en hel drös andra), mitt hem har blivit nåt slags hamn för småbarn som vill ha saft, glasspinnar, lite lugn och ro, lite lego och pyssel. Sen försvinner de, och aldrig att föräldrarna hör av sig. Barnen jag har här går i nedpissade kläder, för små kläder, blir storögda över att vi har kylskåpsmagneter och småplock - inte lädersoffa, TV-bänk (har ingen TV), bord och stolar. Utan det finns smågrejer för barn. De brukar alltid stoppa mina saker i fickorna, ibland har jag ingripit. Ibland har någon sak fått vara kvar i deras fickor.

Jag är lite häpen över begreppen. Jag köpte på loppis när jag arbetade. Nu har jag ingen lön, då får man kanske stå över blocket, tradera och sånt. Och så kommer tjabba med tips om blocket och loppisar.

Och visst, socialt sett, kulturellt sett, intellektuellt etc, så är mitt hem inte fattigt, men jag saknar resurser i rent kapital. En dag kommer det krascha. Man kan inte överleva på att man var smart nog att sitta på en filt och nätverkade med barn som är så fattiga att de på autopilot snor dina saker. Men det kanske gör att vi inte lever i misär, och att vi ska hålla käften av tacksamhet att vi inte just har det så illa som våra grannar. De som invandrat och vars föräldrar inte ens kan svenska.

Jag tycker det är farligt att alltid vara tacksam och hålla käften. Ni säger att det är positive thinking. Fan heller!!!!!!

Trevligt! Kan du inte inboxa lite hemligt, blir så nyfiken på vem du är.