Vad upplever du att folk inte VILL lära sig om funktionsnedsättning?

Du nännde skrik i minst 3 inlägg. Kan ju va bra för dig att veta att alla inte kan rå för att de skriker.

Absolut, alla människor kan bete sig illa mot andra och alla påverkas olika av det också. Tyvärr påverkade det mig så att jag har varit livrädd för de som har en utvecklingsstörning som påminner om den som den där mannen hade.
Precis som någon med flygrädsla långsamt måste möta den rädslan måste jag långsamt möta min rädsla för de personer som har en synbar utvecklingsstörning.

Jag tänkte att det kanske är enklast för mig att börja våga vara kring barn med utvecklingsstörning och arbeta mig uppåt.

Fast jag struntar i det. Jag går därifrån ändå.

Skillnaden mellan dig och mig är kanske att jag inte dömer dessa skrikande människor? Jag bryr mig bara inte.

Har du gått i terapi? För där borde du snabbt få hjälp med att koppla bort utv.störningen från din rädsla, pga. beteendet du är rädd för inte är unikt för dessa personer. Kan bara hoppas att du inte blir aggressiv om du träffar på personer med utv.störning som är lite för pratiga osv.

Jag har aldrig stött på en sån person så jag vet tyvärr inte. Jag kan bara utgå från mig själv och mina upplevelser

Räcker att gå ut på puben...

Sedan tycker jag nog du övereagerar KRAFTIGT, bara för att någon med utvecklingstörning stirrat och tjatat på dig så drar du alla över samma kant, är ju inte direkt så att han/hon våldtog dig eller misshandlade dig.

Nej jag har inte gått terapi, jag vet inte vart jag ska börja.
Jag blir absolut inte aggressiv, jag får panikångest och blir väldigt ledsen.
Sedan har jag inget problem med att de pratar med mig, att man håller en konversation. Killen jag tog upp hande tittat på mig väldigt länge och gått efter mig på rasten och så och pratat och frågat saker hela tiden.

Då ska du genast kontakta en kurator på vårdcentralen eller läkare, som kan förmedla kontakt med en billig fobi-terapeut.

Du vet inte vad jag varit med om, jag tog upp det i den andra tråden. Killen jag tog upp nu träffade jag för två veckor sedan.
Från det att jag var tio år fram tills att jag gick ut nian väntade en man på bussen vid samma hållplats som jag. Han hade en synbar utvecklingsstörning och åkte dessutom buss för att komma till ett ställe där de har någon form av aktivitet för de med utvecklingsstörning.
Varje dag rörde han vid mig, mina armar, min mage, mitt hår. Han luktade på mig, sa att jag var fin, frågade var jag bodde och vilken skola jag gick på. Jag gissar att han var runt 40 år gammal.
Så att du tycker att jag överreagerar kraftigt får stå för dig, men jag tror inte att du förstår.