3-åring strypt, lärarna frias.

Som pedagog ska man väl i huvudsak jobba med pedagogik, inte barnpassning?

Föräldrarna?
Förskolan är väl ändå inte barnpassning, utan skolgång.  

Föräldrarnas anledning att lämna barnen i förskolan är ovidkommande för saken. Saken är den, att pedagoger i huvudsak har ett pedagogiskt uppdrag. Inte barnpassningsuppdrag. 

Jag har förstått att du är det. 
Jag anser att pedagoger i huvudsak har ett pedagogiskt uppdrag. De är inte substitut till föräldrar. På min tid fanns det barnskötare. Det är väl rimligt att barnskötarna i så fall passar barnen medan pedagogerna gör det de ska. Om nu inte föräldrarna väljer att passa sina barn. 

Jag vänder mig främst emot att lämpa över ansvaret för sina barn på lärarna i skolan som om lärarna är föräldrar, vilket de inte är. 

Tja, på slutet av 90-talet när jag jobbade som förskollärare så hette barnskötare barnskötare och inte pedagoger. Barnskötarna hade även andra arbetsuppgifter än lärarna eftersom de - tada - inte var pedagoger. Mig veterligen är man inte pedagog om man inte har utbildning i pedagogik. 

Nej, men de har inte ett pedagogiskt uppdrag som de primärt ska utföra. 

Point being?
Man är inte pedagog för att man kallas pedagog. En hund blir inte en häst för att hunden går in i ett stall. 

Och just därför påstår jag att pedagoger i huvudsak har ett pedagogiskt uppdrag - inte ett barnvaktsuppdrag. 

Nej, det är jag inte. Jag gillar inte småbarn.  

Just så. Jag gillar inte småbarn och min erfarenhet, både från tiden som förskollärare, samarbete med förskolor i min yrkesroll idag (socionom) och som förälder, är att de som är absolut sämst som förskollärare är de som "ääälskar barn". De projicerar sina egna känslor på barnen och har klart svårare att förhålla sig professionella. Dessutom verkar inte ens ungarna gilla denna "kärlek". 

Som sagt, det verkar vara annorlunda idag jämfört med 90-talet. Idag verkar man kunna kalla sig pedagog helt utan belägg samtidigt som man bara är barnvakt. 

Jag tror snarare att det beror på vad man har för inställning till barn. 

För att vara pedagog är du inte särskilt konsekvent. Jag har inte arbetat som förskollärare för att jag inte har förskollärarutbildning, men du kallar alla i arbetslaget pedagoger, trots att de inte är det?

 

Nu skrev du "hanterar sin kärlek", vilket knappast är detsamma som att hantera sin personlighet, men hur som, så anser jag inte att det är samma sak som inställningen till barn. Jag känner mig betydligt tryggare med en förskollärare som inte gillar småbarn än med en som ääälskar småbarn. Den senare förmedlar att h*n är känslostyrd, vilket sällan är en bra egenskap i sammanhanget. 

Hur många gånger har jag skrivit att jag jobbade som förskollärare på 90-talet?

Vill du reducera förskolan och förskollärare till barnvakteri, så be my guest. Det är inte jag som förlorar på att alla är "pedagoger" och att arbetsuppgifterna är att passa barn. Det är de utbildade förskollärarna som förlorar på det i form av anseende, lön osv. 

Vad handlar om samma kunskaper?
Förskollärare och barnvakter?

Du har knappast kunskap om huruvida man får jobb eller inte i förskolan om man inte gillar barn. Självklart berättade jag det och - hör och häpna - det uppskattades att jag behandlar barn som enskilda individer, inte utifrån något allmänt barngillande. Det är min bestämda uppfattning att personer som säger att de gillar barn, inte är särskilt nogräknade och/eller intresserade av barn som individer. Annars skulle man inte klumpa ihop alla barn på det sätt man gör när man säger "Jag gillar barn." Det finns inget kriterie att man måste gilla barn. Man måste inte heller gilla tonåringar för att få jobb i en högstadieskola. Jag är socionom. Det betyder inte att jag gillar sociala problem. Jag gillar att arbeta för att lösa dem och se den utvecklingen. Du verkar blanda ihop vad man ska göra i sin yrkesroll med vad man själv gillar. 

Uppenbarligen är det inte omöjligt att jobba som något man inte är utbildad som. Barnskötare jobbar ju som "pedagoger" utan att vara pedagoger. 

Erh..?
Jag frågar dig vad du menar och jag svarar på dina frågor. Hur i hela friden får du det till att jag bara läser vad jag vill läsa?
Låter snarare som att du försöker hitta en bakväg ut ur diskussionen. Fair enough. Har man inte på fötterna är det klokt att dra sig ur.  

Haha! En lustig men träffsäker beskrivning. 

Jag har ingen aning om hur Här och nu är i det sammanhanget, men jag ifrågasätter att man inte skulle få jobb om man inte gillar barn generellt. Jag vet ju att jag har fått jobb som förskollärare och jag vet att både rektor, föräldrar och kanske framför allt barnen uppskattade min inställning till barn. 

Tyvärr får jag alltför ofta bekräftat att många som väljer att bli förskollärare gör det just utifrån "Åååh, barn är sååå gulliga" och inte utifrån ett intresse av att utöva ett professionellt yrke. I mina sämsta stunder (nåja) tänker jag att det är en förlängning av Barn- och Fritidsprogrammet som man valde för att det inte var svårt att komma in och barn är ju gulliga och roliga att leka med. 

 

Agreed. Drar mig till minnes en incident för flera år sedan då en pojke försvann under en utflykt med förskolan. Senare hittade polisen honom drunknad (jag tror att det var i ett kärr eller liknande). Då blev det i media och bland folket plötsligt polisens fel att pojken dog för att de inte hade hittat honom i tid. Say what..?

Människor generellt har nog en tendens att skylla på något "större" (en polismyndighet, en skola, en socialtjänst, ett sjukhus osv.) och individerna som arbetar inom dessa områden uppfattas som ett med myndigheten/organisationen. Inte som enskilda individer som försöker göra ett så bra jobb som möjligt, om än med skiftande resultat.