Anknytningstråden

Mitt bästa tips är att ta emot tips och läsa litteratur (med måtta), men sedan var lyhörd inför sitt barns behov och känna efter vad som känns bra. Det som har funkat för en familj funkar kanske inte för den andra. Min äldsta son gillade t ex inte att sova i vår säng och då funkar inte samsovning fast jag vet att det är bra för anknytningen. Yngsta sonen hade precis lärt sig gå och var inte jättesugen på att bli buren. Och det är helt OK att göra annorlunda, man ska inte bli stressad av "måsten".  Alla barn är olika och det beror mycket på i vilken ålder barnet är. Man får hitta alternativa sätt.

Men tillbringa massor av tid tillsammans - det kan man alltid göra. Leka, bada, pyssla, baka, rita. Inga barnvakter  under lång tid (men nödsituationer kan uppstå - man är inte en dålig förälder för det).

Ett annat tips är att försöka vara konsekvent (mycket lättare i teorin än i praktiken...). Barnet ska veta vilka reaktioner som kommer vid ett visst beteende för det skapar trygghet och tillit (även om det är "nej, så får du inte göra").

Läsa sagor och sjunga tillsammans. Bra för anknytning och språkutveckling.

Jag tycker att det är en ganska svår balansgång mellan att man vill ge ALL uppmärksamhet för att få en så bra anknytning som möjligt och att faktiskt lära barnet att man inte alltid kan få all uppmärksamhet. För det kan barnet inte i längden, oavsett om det är adopterat eller biologiskt, och det är inte bara något som barnet kanske accepterar när det blir lite äldre. Och man vill ju få ett tryggt barn, inte ett självcentrerat barn. Det där är inte så lätt.  Det märks om inte annat om man får ett till barn... Jag kan säga att anknytnings"arbetet" ser annorlunda ut med vårt andra barn. Det kan aldrig på samma sätt få samma tid som första barnet, för den tiden finns inte längre. Och barn 1 var inte helt villigt att dela med sig i början heller...

Det är klart att man inte ska ha för bråttom till något, men mycket beror på vilka förutsättningar barnet har. Vår äldsta som nu är fyra kom hit som 6-månaders baby och har aldrig bott på barnhem. Vi var på ÖF ganska tidigt, men i början mest på speciella adoptionsträffar. Det som är bra om man har möjlighet att gå till sådan träffar är att personal och de andra föräldrarna har en medvetenhet om vad som gäller och inte "klampar in" i barnets sfär. Man kan också få bollplank att diskutera med, som har liknande erfarenheter. 

Men att gå till ÖF handlar ju inte om att man som förälder går dit och släpper lös sitt barn och sätter sig och fikar (även om det förekommer ganska ofta). Man leker med sitt barn bland de andra barnen och händer något ska man vara i sitt barns omedelbara närhet. Det ska inte behöva leta efter någon vuxen/ ta första bästa vuxen för att få tröst. Om inte annat kan man enbart gå till de speciella sångsamlingar de öppna förskolorna ofta har. Då sitter man ju med sitt barn i knät.

Har men en mycket barnhemspräglad tre-åring som nyligen anlänt är det nog en annan sak, men man ska vara lite försiktig med generaliseringar. Även experter har olika uppfattningar. Förr trots att jag brutit mot en regel skulle nog de flesta experter påstå att vårt barn är väl anknutet.

Vår yngsta har varit mindre på ÖF, men har ju å andra sidan en bror att både leka med men framförallt stångas om uppmärksamheten från föräldrarna och om saker, en bror som när han är upprörd kan säga MIIIN MAMMA....