Jag är SÅ JÄVLA LESS på min unge (10 mån)!

TS. Jag har inte läst hela tråden men delar av den. Det är helt bedrövligt att folk kommer med elaka kommentarer till människa som söker stöd. Ni som skriver sånt kan inte ens föreställa er den ångest man har över att man känner som man gör. Man orkar inte hur länge som helst trots att man älskar sitt barn över allt annat.

Jag vill bara skriva att jag förstår dig, det kunde varit jag som skrivit detta. Hela det första året var skittufft, men efter ettårsdagen började det sakta vända. Idag är h*n snart 1½ år och världens gladaste. Det var verkligen som att vända på en hand. Jag är säker på att det kommer att vända på samma sätt även med ditt barn.

Jag håller med om att det allra jobbigaste var alla kommentarer och att se alla andra med "snälla" barn. Jag undrade ständigt vad jag gjorde för fel, jag kände mig verkligen som en usel förälder och det kändes som att alla runt omkring såg mig som det också. Det jobbigaste idag är känslan av att jag inte njöt av min bebis och det dåliga samvetet att jag så många gånger känt mig arg och frustrerad trots den enorma kärleken till mitt barn.

Styrkekramar till dig!!!!

Ursäkta att jag inte läst hela tråden, men har du provat att gå ut med vagnen?  Småbarn har ju en tendens att däcka speciellt om det är kallt ute? Prova att gå ut nån dag när det blåser då om du är rädd för vad folk skall tycka. Då hörs det ju inte. Du skall se att det nog inte är så farligt. Eller det måste ju finnas nåt ställe där det är mindre folk där du kan gå i början? Du orkar så mycket mer mer själv också om du bara kommer ut! Prova att gå ut samma tid varje dag för att kunna få till någon slags sovrutin!

Jag går på barnvagnsgympa och där är det med jämna mellanrum barn som skriker i vagnarna. Jag går ju inte och tänker att de mammorna måste vara dåliga mammor för det! Jag tänker ju att barnet måste ha en dålig dag eller så och stackars den mamman! Jag är ute flera timmar om dagen med vagnen för jag har inte bil. Dumma kommentarer och "goda råd" kan man få speciellt från äldre och även om barnet inte skriker. Sånt måste man bara kunna skaka av sig.

Barn lär sig att de inte alltid blir upplockade från golvet. Vi brukar lägga oss själva på golvet om vår 9 månaders börjar hänga eller klaga för att bli upplockad. Så att det inte går att bli buren.

Mitt man var tvungen att jobba i hemifrån när han var föräldraledig med mitt första barn och det var runt 10 månader. Det barnet lärde sig snabbt att man inte blev upplockad eller buren när pappa var upptagen och jag kan inte se att barnet fått några men av det. Tvärtom har alla tyckt att han var ett väldigt självständigt och tryggt barn och bra på att hitta på grejer på egen hand.

Och som någon skrev så blir ju inte tvillingar sämre människor för att de inte blir burna hela dagarna. Känner en tvillingmamma som inte fick tvillingarna att sova på annat sätt än i bilen. De fick därför sova middag i bilen, medan hon gjorde det som hon var tvungen att göra för att livet skulle gå runt. Ta hand om de andra barnen och laga mat och sånt. Fast de bodde förståss på landet och bilen stod inte i solen eller så! Det låter ju inte så himla bra men det jag menar är att man måste försöka hitta en väg som funkar för just sitt barn och inte bry sig så mycket om hur det ser ut eller vad folk tycker! Jag tycker att du är jättestark som har stått ut så länge! Och det blir bättre! Småbarntiden går ju så fort. Så försök att komma ut på ett eller annat sätt för ditt och barnets skull!

Att jobba samtidigt som man innehar föräldrapenning är bidragsfusk.

Kanske en dum jämförelse men jag tänker ofta på cecar millan som "uppfostrar" hundar ... han påtalar ofta att hundarna känner av vår energi och om vi blir avvisande och irriterade så blir hundarna ohanterliga. De får helt enkelt fel energi från oss hundägare. Så har det varit med våra barn också när man blir trött, irriterad och avvisande då får barnen "spel" och man hamnar i en ond cirkel. Kan man själv förhjålla sig känslomässigt närvarande på ett lugnt, tryggt och positivt sätt så blir också barnen lättare att ha att göra med. Uppfostran av hundar och barn ligger inte så långt ifrån varandra - Och kom ihåg att man aldrig kan skämma bort sitt barn med för mycket närhet. Det påstår bara den som själv har svårt för all den närhet som ett barn kräver för att bli självständig och "flygfärdig"! Det finns INGEN forskning som ger stöd för att barn som mycket fysisk och känslomässig närhet blivit osjälvständiga och beroende som äldre ...

Har bara läst TS och det låter oehört bekant detta! ja med gnäll gnäll gnäll gnäll och noll sömn, visade sig att mitt lilla hjärta är mjölkintolerant :( inte konstigt att det har gnällts. Något som ni provat?
All styrka till dig, vet hur tufft det kan va med en konstant gnällandes unge!

Hej!
Har ej läst alla svar...känner med dig TS!
En fråga: kryper/går han/hon?
Min son var mycket missnöjd med tillvaron och gnällde i stort sett hela dagarna innan han lärde sig gå... Nu är han fortf krävande, men mycket mycket mer nöjd.

Har bara läst TS:

Jag håller med dig, och förstår dig helt och hållet! Min unge är också 10mån och jag börjar känna att det börjar bli jätte svårt då h*n börjar bli sååååååååå envis och skriker så fort jag lägger ner för blöjbyte. Jag kan inte heller lämna rummet då h*n ska börja skrika och värsta gråta så tårarna rinner. Vill verkligen inte klaga då jag är rädd att något ska hända mitt barn. Hatar mig själv då jag skriker åt mitt barn men ibland orkar jag inte höra på skrikandet. Blir så avundsjuk då jag ser andras barn som leker för fullt och inte skriker. Mitt barn kan inte krypa, men rullar runt. Det är kanske därför som barnet blir så hysteriskt så fort man inte underhåller det.

Visst älskar man sitt barn mer än vad man kan beskriva, men ibland klarar man inte av skrik och envishet.

Några tips på vad man ska göra, eller något som kommer gå över tror ni? 

Det du skriver skulle kunna handla om mitt barn när han var yngre.

Alltid gnäll, skrik , aldrig nöjd, vi fick bära honom hela tiden. 

Gnället försvann mer och mer ju mer han lärde sig att prata. Jag trodde alltid hans skrikighet berodde på oss, såg alla andra föräldrar som inte hade gnälliga barn och tänkte att  vad gör vi för fel.

När han lärt sig prata flyande(runt 2,5 år) så var gnälligheten nästan som borta!

Han blev nöjdare och nöjdare ju fler ord han lärde sig och märkte att vi förstod honom.

Idag är han 5 år, fortfarande lite gnällig ibland men nu kan han berätta vad han vill.