Ångrar så en vaginal förlossning...

Jag förstår helt din besvikelse ts. Jag kan ju (precis som alla andra) bara tala för mig själv eftersom en förlossningsupplevelse är så otroligt individuell. Dock är det vissa saker som slår mig när jag tänker på hur man brukar beskriva vaginala förlossningar och ks. Vid en vaginal förlossning är det alltid själva födelsen som står i centrum, vid alla förberedande samtal, kursen (tex profylax) eller i böcker. Allt handlar om att klara av smärtan under förlossningen antingen genom "naturliga" metoder som att lära sig andas rätt eller dyka in värkarna, eller att ta reda på vilka smärtlindringar det finns (EDA, kvaddlar, lustgas etc). Men det är INGEN som pratar om någon smärta efteråt, verkligen ingen. När barnet är ute är det över sägs det, möjligen med undantag av moderkakan och några stygn (som man knappt märker eftersom man är så upptagen av att titta på sitt bedårande underverk). Återhämtningstiden är så kort så kort, ett halvt dygn enligt de läkare som brukar uttala sig i frågan. Sedan är det bara att åka hem och återgå till sitt vanliga liv typ.
Vid ett ks däremot då är det inte mycket prat om själva födelsen utan då får man minsann höra att det är ju ingen enkel utväg, man har visserligen inte ont under snittet men ojoj vad ont man får efteråt sägs det. Flera veckor kan det ta att bli återställd och inte får man lyfta heller och de tär ju jättejobbigt.

Min första förlossning var vaginal och döm om min förvåning när jag insåg att det verkligen inte var över bara för att ungen var ute, nä det var då  helvetet började med smärta som ingen brydde sig om, toalettsvårigheter, obehag som varade i månader. Tyngdkänslan i underlivet gjorde det till en plåga att gå en enkel promenad på några hundra meter, men det är ju helt normal fick man höra sedan.

Min andra förlossning var ett ks, och jag var verkligen inställd på att det skulle bli riktigt jobbigt efteråt, men det var ingeting i jämförelse med hur det var efter den vaginala. Inom en vecka var jag HELT, och jag menar det verkligen, HELT återställd. Kände mig precis som vanligt. Kunde sitta, stå och gå utan smärta. Det var som ett mirakel.

Som jag skrev i början så vet jag såklart att alla upplever det olika, jag hade otur vid min vaginala förlossning och det är ovanligt att få så ont som jag hade, visst. Men även om det är vanligt så så jäkla ovanligt som barnmorskor och läkare vill få det till är det faktiskt INTE. Varje dag i Sverige är det  ÅTTA kvinnor som drabbas av en sfinkerruptur, VARJE DAG. Men dem och alla andra som har kvarstående besvär struntar vården i för det är sådant man får leva med som kvinna (ja så känns det iaf). Och ja jag vet att man kan få bestående besvär efter ett ks också men man borde helt klart få större möjlighet att välja och få betydligt mer opartisk information om sitt val.

Så nästa gång ni läser en tråd som haldlar om att komma över förlossningsrädsla , märl hur alla råd handlar om hur personen ska klara själva förlossningen och ingenting om hur man ska klara sig efteråt (för det är det ingen som bryr sig om).
 

Angelica8912: Tack! Jag har svårt att få ur mig allt jag känner, men ibland måste man ju försöka. Tycker verkligen vi har en förvriden syn på det här med förlossningar där vi försöker passa in alla kvinnor i samma mall (där en vaginal förlossning alltid är bäst). Vården borde verkligen bli bättre på att se till varje enskild kvinnas behov istället.

Jag hade svårt att få ut allt när jag bajsade, samt ont. Svårt att hålla rent. När jag gick längre än 50 meter kändes det som om jag hade en halv korv hängandes ut därbak (ursäkta den äckliga beskrivningen). Hade otroligt on i svanskotan (fick troligen en spricka där) och kunde inte sitta utan smärta unde de första fyra MÅNADERNA (Inte några få fjuttiga veckor här inte alltså). I början trodde jag på allvar att jag aldrig skulle kunna jobba igen för det skulle vara omöjligt att ens sitta på en kontorsstol.

Det blev gradvis bättre och jag har dessutom fått hjälp av en sjukgymnast, nu är det fyra år sedan och idag har jag inte så mycket besvär. Om jag blir hård i magen får jag tillbaka tyngdkänslan och ibland har jag problem med soiling i trosorna, annars mår jag bra, kan leva normalt. Dock vet jag att jag kan räkna med att problemen kommer bli värre när klimakteriet kommer, min bäckenbotten är uttöjd och försvagad, min inre ringmuskel har en permanent skada. Detta är inget som knipövningar kan fixa (även om de kan ge tillfällig förbättring). Många kvinnor som påstår att de inte har ett enda besvär efter sina (typ fyra) vaginala förlossningar kommer få en mycket (o)trevlig överaskning efter 50 års ålder. 

Alltså det är ju rent skrattretande att läsa dina inlägg.

1) Först skriver du att det knappt existerar några kvinnor med underlivsproblem efter att de fött vaginalt, detta baserar du på dina egna erfarenheter samt ett antal väninnor som minsann haft fantastiska förlossningar och ingen du känner har det minsta lilla problem = problemen finns tydligen inte eller är överdrivna av oss bitterfittor.

2) Sedan fortsätter idiotin ytterligare ett steg när du skriver att de som har problem får skylla sig själva om de inte vill prata med sin partner eller aktivt skaffar hjälp till sig själva. Sedan drar du slutsatsen att deras förhållanden är kassa. 

Hur du kan få ihop detta övergår mitt förstånd. Fakta är att många kvinnor har problem efter förlossningen och detta är mycket vanligt även hos kvinnor som inte spruckit alls. Fakta är att operation mot framfall är den vanligaste gynekologiska operationen som utförs i Sverige (och i västvärlden) samt att återfallsfrekvensen är mycket hög. Fakta är att de flesta kvinnor söker aktivt hjälp för sina besvär men får ingen eller ringa hjälp, istället slussas de runt i systemet tills de ger upp. Fakta är att de flesta kvinnor pratar med sina män men eftersom de flesta av de männen inte är experter i gynekologi så kommer inte problemen att försvinna pga det.