Ångrar så en vaginal förlossning...
Jag förstår helt din besvikelse ts. Jag kan ju (precis som alla andra) bara tala för mig själv eftersom en förlossningsupplevelse är så otroligt individuell. Dock är det vissa saker som slår mig när jag tänker på hur man brukar beskriva vaginala förlossningar och ks. Vid en vaginal förlossning är det alltid själva födelsen som står i centrum, vid alla förberedande samtal, kursen (tex profylax) eller i böcker. Allt handlar om att klara av smärtan under förlossningen antingen genom "naturliga" metoder som att lära sig andas rätt eller dyka in värkarna, eller att ta reda på vilka smärtlindringar det finns (EDA, kvaddlar, lustgas etc). Men det är INGEN som pratar om någon smärta efteråt, verkligen ingen. När barnet är ute är det över sägs det, möjligen med undantag av moderkakan och några stygn (som man knappt märker eftersom man är så upptagen av att titta på sitt bedårande underverk). Återhämtningstiden är så kort så kort, ett halvt dygn enligt de läkare som brukar uttala sig i frågan. Sedan är det bara att åka hem och återgå till sitt vanliga liv typ.
Vid ett ks däremot då är det inte mycket prat om själva födelsen utan då får man minsann höra att det är ju ingen enkel utväg, man har visserligen inte ont under snittet men ojoj vad ont man får efteråt sägs det. Flera veckor kan det ta att bli återställd och inte får man lyfta heller och de tär ju jättejobbigt.
Min första förlossning var vaginal och döm om min förvåning när jag insåg att det verkligen inte var över bara för att ungen var ute, nä det var då helvetet började med smärta som ingen brydde sig om, toalettsvårigheter, obehag som varade i månader. Tyngdkänslan i underlivet gjorde det till en plåga att gå en enkel promenad på några hundra meter, men det är ju helt normal fick man höra sedan.
Min andra förlossning var ett ks, och jag var verkligen inställd på att det skulle bli riktigt jobbigt efteråt, men det var ingeting i jämförelse med hur det var efter den vaginala. Inom en vecka var jag HELT, och jag menar det verkligen, HELT återställd. Kände mig precis som vanligt. Kunde sitta, stå och gå utan smärta. Det var som ett mirakel.
Som jag skrev i början så vet jag såklart att alla upplever det olika, jag hade otur vid min vaginala förlossning och det är ovanligt att få så ont som jag hade, visst. Men även om det är vanligt så så jäkla ovanligt som barnmorskor och läkare vill få det till är det faktiskt INTE. Varje dag i Sverige är det ÅTTA kvinnor som drabbas av en sfinkerruptur, VARJE DAG. Men dem och alla andra som har kvarstående besvär struntar vården i för det är sådant man får leva med som kvinna (ja så känns det iaf). Och ja jag vet att man kan få bestående besvär efter ett ks också men man borde helt klart få större möjlighet att välja och få betydligt mer opartisk information om sitt val.
Så nästa gång ni läser en tråd som haldlar om att komma över förlossningsrädsla , märl hur alla råd handlar om hur personen ska klara själva förlossningen och ingenting om hur man ska klara sig efteråt (för det är det ingen som bryr sig om).