Ångrar så en vaginal förlossning...

Hej!

När jag fick mitt första barn vaginalt för 4 år sedan fick jag en total sfinkterruptur samt blev klippt. Min mellangård var 2 mm eftersom operationen efter förlossningen inte lyckades något vidare. Jag hade dagliga smärtor i 10 månader, kunde inte gå längre sträckor utan att få så ont att jag var sängliggande i två dar efter. Fick hjälp av uroterapeut men tyckte inte att knip hjälpte nåt särskilt. Vi provade sex efter 6 månader men även detta gav smärta såklart.

Jag använde olivolja istället för tvål vid dusch och det lindrade lite, men fy vad hemskt det där skavet är!

I alla fall så fick jag göra rekonstruktionskirurgi för att bygga upp mellangården 10 månader efter förlossningen. jag ammade fortfarande så det var inget som hindrade en operation.

Två år efter förlossningen kände jag mig som människa igen och sexlivet började till och med fungera igen. Jag är nu i vecka 39 med mitt andra barn och ska faktiskt snittas imorgon! Hoppas på en bra upplevelse till skillnad mot förra gången. Kan också tillägga att sexlivet under den här graviditeten varit bättre än någonsin så det finns hopp!

Kram

Operationen gick väldigt bra. Jag hade inte alls lika ont efteråt. Men det beror väl mest på att jag inte fick någon infektion efter rekonstruktionskirurgin (det fick jag efter operationen direkt efter förlossningen). Jag behövde inte bråka alls för att opereras igen utan min läkare sa att det var att rekommendera eftersom min mellangård bara var 2 mm. Däremot drog det ut mycket på tiden. Jag skulle ha opererats efter 6 månader, men det drog ut till 10 månader.

Usch det låter inte roligt TS. Jag lider med dig. Jag har spruckit mycket vid båda mina förlossningar. Första partiell sfinkterruptur, andra klipp och NÄSTAN en ny ruptur. Båda gångerna har jag dock sytts väldigt noggrannt, första på operation, och andra av en duktig bm. Efter första barnet tyckte jag att underlivet kändes NÄSTAN som vanligt efter 1 år, och vårt sexliv blev faktiskt snarare bättre då än innan barnet. Första året hade jag problem ffa pga amningshormoner och sköra slemhinnor. Nu är andra barnet 6 månader, och slemhinnorna börjar bli mer som vanligt, trots att jag i princip helammar. Det jag har besvär vid sex av är ffa klippet, men även det blir bättre ju mer slemhinnorna återställer sig.

Jag tror att ibland kan slutresultatet snarare bli bättre när man som jag fått en sfinkterruptur, eftersom de är måna om att den ska sys ihop ordentligt. Man kontrolleras också mycket mer noggrannt efteråt. Om man "bara" får en vanlig bristning, så kan nog inställningen lite vara att "det blir nog bra", och då kanske också man sys ihop lite slarvigt. Dessutom är det inte säkert att bristningar i själva vaginalväggen syns för ögat, så de kan ju missas.

Jag är skiträdd för KS, så för mig kändes det bra med en till vaginal förlossning, även om jag var fruktansvärt rädd innan, och det krävdes mycket stöd av både Aurora och Spec-MVC för att jag skulle klara av det. På många sätt önskar jag att KS kändes bra för mig, det skulle vara enklare när jag nu har den här benägenheten att spricka så mycket. För vid båda mina förlossningar har det utövats perinealskydd för fullt. Jag spricker så mycket ändå, vilket har att göra med mina vävnader.

Jag förstår att det känns jättejobbigt just nu, men det KAN faktiskt kännas mycket bättre när amningshormonerna börjar minska, och det är inte alls säkert att du måste SLUTA amma för att det ska bli bättre, utan det kan bli mycket bättre bara av att du minskar ner. Ge det lite tid, och försök att prata med din partner, även om det känns jobbigt.

Jag tror att den där statistiken är ca 15 år gammal, och har samband med att man i Sverige blev mer och mer inriktad på att mamman skulle få bestämma väldigt mycket hur hon ville göra, och att bm skulle vara lite mer passiv. Tex ökar risken för sr ganska mycket om man föder på huk i sk pall, vilket var populärt ett tag. Medan man i Finland fortsatte ge perinealskydd till alla som födde.

Skillnaden är inte lika stor idag, men även idag har en del förlossningskliniker en mer avspänd inställning till den här frågan, ffa hos omföderskor som inte sprack så mycket första gången, vilket naturligtvis är jättebra om man inte har benägenhet att spricka.

Nu är vi hemma från bb!

Allt har gått jättebra och smidigt. Vi kom in till operation en timme efter att vi kommit till förlossningen och 30 minuter senare var lillasyster ute.

Jag har haft en snabb och förhållandevis smärtfri återhämtning. Eftervärkarna har varit värst men de kommer man ju inte ifrån. En rumsgranne till mig fick akutsnitt och hade väldigt ont så det är ju såklart olika.

Det är underbart att kunna sitta ner samt gå på toaletten utan minsta bekymmer! Jag fick antibiotika i förebyggande syfte och läkaren sa att det är väldigt ovanligt med infektioner efter planerade snitt.

Alltså, nu blir jag full i skratt. Tror du verkligen att det är så enkelt att om man "bara säger till att man inte vill spricka" så hjälper bm en och då spricker man inte?

Vid båda mina förlossningar har det (utan att jag sagt något innan) tryckts emot med varm handduk, det har väntats ut krystvärkar och det har tänjts för fulla segel. ÄNDÅ har jag spruckit mycket. Därför att jag har vävnader som fungerar på det viset, trots att barn nr 2 bara vägde 3,5 kg.

Det finns folk som föder 5 kilosbebisar utan problem, utan att spricka en cm. Det är för att de har vävnader som fungerar så.