Känner massor av folk som har barn av samma kön, och ingen pratar eller känner som TS. Deras barn var lika välkommna oavsett kön. Detta låter som Kina-politik, fast tvärtom. Där är väl pojkar mer värda än flickor.
När jag var på UL och fick veta att vi väntade pojke nummer två förlorade jag min högsta dröm. Att få en dotter! Ingen förstår som inte är i situationen själv. Jag sörjer flickan jag aldrig fick. Har inget med min kärlek till mina älskade pojkar att göra. De är världens underbaraste. Tyvärr vill min sambo inte ha fler barn annars skulle jag till och med kunna gå så långt som att göra PGD utan att tveka för att få en dotter. Kram TS, jag förstår.....
Du är inte ensam!! Här sitter jag med känslorna på svaj efter att ha fått veta att vår tredje pojk ligger i magen, han kommer ju att vara så så älskad när han kommer, men min dröm då? mormor, flätor, rosa söta små kläder...den dog en smula när man såg den lille på UL et. Vi har ingen bestämd gräns med hur många barn vi vill ha, men spontant så är 3 en bra siffra...men kanske en sladdis...vem vet ;)
En vän sa till mig att man faktiskt får lov att unna sig att sörja, för vi har mist något, även om det bara var en tanke eller en dröm så har vi mist den, och tillåter vi oss inte att sörja så kommer vi kanske att drabbas av den (gud hjälpe) efter förlossningen, vid 2 årsdagen eller som hennes svärmor, när barnen är vuxna...
Jag sörjer och bearbetar utan att försöka skämmas, men hur lätt är det när det finns folk som inte alls förstår och försöker räta in oss i ledet där man ler och ser glad ut...men ett sånt liv vill inte jag leva!!
Jag skriver inte det här för att jag inte tycker du har rätt till dina känslor, för det har du så klart, och visst har man rätt att sörja en förlorad dröm. Men jag kan inte heller säga att jag förstår dig och ni andra i den här tråden, för jag förstår inte föreställningen om vad ett kön är och inte. Drömmer man mycket om en dotter kan man väl sörja den dotter man aldrig fick även om man faktiskt får en dotter? Eller? Förstår ni vad jag menar?
Jag förstår inte det här med att klistra på en massa egenskaper på en människa bara för att den har ett visst kön, och jag gissar att det är särskilda saker man drömmer om i fall man vill ha en dotter och de sakerna kan man ju aldrig veta att man får ändå? Barnen måste ju få vara och bli de människor de faktiskt är, oavsett om de gillar fotboll, dans osv. Oavsett om de är bra i skolan eller inte, oavsett om de gillar att göra klassiska tjej- eller killgrejer.
Det kan vara svårt om man har starka drömmar och föreställningar kopplade till sina barn och deras personligheter, men jag tror att sättet att frigöra sig från den här sorgen är att försöka släppa idén om att barnet ska vara som man förväntar sig och försöka ta emot den invidid man faktiskt får. Faktum är att det är min son som lärt mig det här. Innan han kom hade jag också en idé om att jag ville ha en dotter, jag tror att det handlade om identifikation eller något.
Men även nu när min son är mer än allt jag någonsin vågat drömma om, den bästa människan i världen, försöker jag ändå att inte hoppas på att nummer två ska bli en son (bara för att jag vill ha en lika underbar unge till) utan försöker hålla mig till insikten att även en dotter kan vara lika bra, på samma eller på ett annat sätt, faktiskt. Även om jag i dagsläget förknippar alla bra saker med pojkbarn, bara för att min erfarenhet säger mig det. Men jag fattar ju att det har med sonens personlighet att göra och inte alls med hans kön, så med andra ord spelar det ingen roll vad nästa blir. De är ju individer, barn, och inte pojkar/flickor.
Bra! Vad skönt! Nu blir jag glad för din skull. Att ha kommit fram till var skon klämmer är första steget mot att må bättre. Och allvarligt talat, kan inte din omgivning bara vara glad för din skull? Då kan de faktiskt dra åt pipsvängen!
Men jag blir också ledsen att att tjejer är så mycket bättre i många människors ögon. Jag är så rädd för att min son ska snappa upp sådana signaler i samhället.
Fast jag vill ha det rosa och klänningarna och flätorna och att inte gå ensam till omklädningsrummet på badhuset och att få känna igen sig i en flickas tonår och prata mens och pubertet och att förhoppningsvis en dag få följa min dotters graviditet och jämföra och dela de upplevelserna och att få bli mormor.