Jag miste min dotter för snart 1 månad sedan vid förlossningen. Min syster och jag skulle ha barn precis samtidigt. Jag fick 2 månader för tidigt.
Jag vet att vi inte skulle ha samma barn, men det är tungt att se hennes stora mage och veta att hon snart får det jag också skulle fått.Det är ju såklart inte hennes fel, men det känns så orättvist och jag kan inte vara glad för hennes skull.
Känner mig som en rutten egoistisk person, det kanske ändrar sig...
det e ju helt normalt att känna så.... tycker inte alls det e konstigt att du gör det... det e en del i sörje prosessen & det kommer säkert bli bättre..... som du själv skriver så e det ju inte hennes fel.
jag beklagar det som hände dej & hoppas att du känner dej bättre snart
*kram*
Beklagar förlusten av din älskade lilla dotter. Inget någon ska behöva gå igenom.
Att du känner så är inte alls konstigt. Jag tror vi alla har varit där i början.
Jag förlorade lille Teo för dryga året sen.
Jag kan fortfarande känna blääää när jag ser blivande mammor stolta över sina magar.
Jag kan fortfarande inte glädjas fullt ut när någon berättar att de ska ha barn men det är väl inte så jobbigt som förra sommaren.
Du är allt annat än rutten. Ta den tid du behöver och gör det som känns bäst för dej.
Som Gali skriver är det säkert jättejobbigt för din syster oxå. Försök att prata med henne om det, jag tror absolut att hon förstår.
Vad hände din dotter? Orkade hon inte med de för tidiga månaderna?
Berätta bara om du orkar och vill.
Stor varm kram
Jag åkte in till BB med buksmärtor, moderkakan hade lossnat. Hon levde när vi kom men dog på vägen till snittet.
Hon själv var hur fin och välskapt som helst och var helt redo för livet trots att hon var för tidig.
Beklagar verkligen. När moderkakan lossnar har jag hört att man bara har några minuter på sej....
Ja, förstår att hon var fin och välskapt. De är på nåt vis färdiga då.
Grattis till din lilla flicka, beklagar så att hon inte fick stanna hos er.
Jag förstår dina känslor du har. Men det kommer bli bättre.
Jag förlorade min son för snart 5 månader, kan inte förstå att det har gått så lång tid redan.
Strax efter att Nils dog och föddes fick jag veta att min syster var gravid. Och det gjorde så ont i mig. Att hon ska få ett andra barn när jag inte ens fick behålla mitt första.
Tillåt dig att känna allt du känner. Tror det är viktigt att låta sig ha alla känslor som man har. Prata med din syster om hur det känns. Stor kram! Inboxa om du vill prata. Vi är tyvärr många som förlorat en liten. Och går igenom många tankar och känslor i bearbetningen.
Beklagar sogren! Jag förlorade också min bebis, han dog i magen när jag var i grav. v 42 för snart fyra månader sedan. Jag tycker fortfarande att det är hemskt när jag ser andra bebisar och jag håller mig på avstånd och har inga problem att gå där ifrån när de kommer för nära.
Jag förstår att det blir extra svårt när din syster är gravid och snart ska få sin bebis men jag tror att hon förstår om du inte klarar av att träffa henne nu eller direkt när hon har fått sitt barn. Du måste ta den tiden du behöver, prata med henne så hon verkligen förstår. Jag tycker inte du ska känna dig tvingad att träffa henne om du inte mår bra över att göra det. Min syster sa till mig att hon planerar att bli gravid nu och jag är livrädd att hon ska bli gravid innan jag blir det igen just bara för att jag vill kunna glädjas med henne vilket jag inte tror att jag kan göra om jag själv inte har något att glädjas åt.
Förstår inte din känsla fullt ut (eftersom jag inte upplevt det), men har frågat mig själv hur jag skulle reagera om min syster skulle berätta att hon var gravid. Vet att de har pratat om att de vill ha en till bebis, så jag antar att det kommer hända ganska snart.....
Jag tror inte heller att jag skulle kunna bli genuint glad, avundsjukan skulle ligga där och gnaga. Men om det skulle hända har jag bestämt mig för att vara ärlig mot min syster och tala om precis vad jag känner....
För några dagar sedan fick jag höra om ett syskonpar som för en tid sedan var i samma sits som du är nu. Det tog jätte lång tid för systern som miste sitt barn innan hon kunde träffa sin syster och syster dotter. En jätte jobbig tid såklart.......Men idag har systern som miste sitt barn och systerdottern utvecklat en jättefin å alldeles speciell relation.
Kanske inte till någon tröst....
Men jag känner så starkt en avund gentemot att hon får behålla sitt barn och inte jag.
Jag vet att hon inte ville detta men jag kan inte känna på annat sätt.
Det kanske är svårt för henne men hon har ju sitt barn och en hel familj. Vi är trasiga.
Jag retar mig också på att när vi pratade under graviditeten nojade hon så otroligt över vilken mat och dryck man får och inte får äta, vilka vitaminer bla bla medan jag bara hoppades att allt skulle gå vägen och oroade mig för det. För henne är det eller var så självklart att allt går bra och man får ett friskt barn medan det inte alltid är så.
Jag funderar på att bryta kontakten för att slippa höra om deras barn, fruktar förlossningsdagen och telefonsamtalet eller smset "du har blivit moster".
Fattar inte hur jag ska leva vidare. Vill inte något. Vill bara ha min dotter tillbaka.
Vill skrika och gråta, jag vill ha henne tillbaka!
Jag kan till viss del förstå dina känslor, jag tycker själv att det är jätte jobbigt när jag ser gravida eller hör att folk i min närhet är gravida. Eller värst är väl alla vänner och bekanta som får barn och slänger ut det på facebook. Kan bara tänka mig hur fruktansvärt jobbigt det måste vara när en av alla dessa personer är ens egen syster.
Men säg till din syster att du inte orkar med att prata eller träffa henne på ett tag och föklrara för henne att det inte har med henne personligen att göra utan med situationen, jag tycker att hon borde ha förståelse för det, hon är ju trotts allt din syster.
Beklagar så att din lilla dotter inte fick stanna! Det är inte konstigt att du känner så. Skulle nog de flesta ha gjort och du är absolut inget monster för det. Du har din sorg som du är mitt i precis nu. Precis nu när din syster har den bästa tiden i livet framför sig. Självklart känner du "varför inte jag". Låt dig sörja! Du kommer bli glad för ditt syskonbarn men låt det ta den tid det kommer ta. Få inte dåligt samvete, du har rätt att ha och känna vilka känslor du vill. Du kan inte rå för dina känslor och det är okej att ha dem.
Kram
Känner igen mig i det du skriver. Omkring samma tid när våran son föddes och dog, i september förra året, fick 3 av mina kusiner barn och en kompis födde sin son någon dag innan det hände för oss. Man är glad för att andra slapp gå igenom det vi fick gå igenom men samtidigt frågar man sig varför gick det inte bra för oss, varför skulle vårat barn dö när det går bra för alla andra?
Det är svårt! Men du kommer att känna en samhörighet med din systerdotter tids nog.