Fler som blir övergivna av vänner utan anledning?!

Läste dina inlägg ts, sitter också i samma situation, det som skiljer oss åt är att jag inte har någon familj och att jag är 44 år. Är också en sådan som delar mycket av mig själv och litar på att dom är godtrogna. Jag ser mig själv om omtänksam, ödmjuk och öppen, är ofta noga med att folk får säga sitt, jag tycker inte man ska behöva vända ut och in på sig själv för att bli accpeterad. Skulle göra vad som helst för att få någon att dela både sorg och glädje med, träffas och umgås lite eller bara prata i telefon. De få vänner man haft tröttnade jag på, det var alltid jag som hörde av mig, när jag bestämde mig för att inte göra det något mer så har jag heller ingenting mer hört, det är 7 månader sen.
Vill skänka dig en tröstkram i alla fall, hoppas du finner trogna vänner så småningom, kanske kan du bli vän med de andra mammorna som också har barn, lycka till.

Det första jag tänker när jag läser det du skrivit i TS är att det måste ju finnas en anledning. Man brukar inte vanligtvis bara sluta svara eller höra av sig. Kan det vara så att du tar väldigt mycket energi?

Jag har flera vänner som jag backat ifrån just för att de är alldeles för påiga, det ska ses hela tiden, pratas konstant, ringas/sms/chattas. Ofta handlar det även bara om dem.

Jag kan inte säga att det är därför vännerna inte stannar kvar hos dig, men jag klarar inte av vänner som inte ger mig svängrum och som inte inser att jag har ett liv utan dem också.

Är i samma situation. En enda vän har funnits kvar länge länge utan att försöka "fly" men hon dog istället.

Spelar ingen roll i vilket sammanhang jag fått nya vänner, även om det är jag som ursprungligen samlat ihop och introducerat dem för varandra så blir jag utfasad efter ett tag.

Har vant mig faktiskt. Ställer inte längre högre krav än att de ska vara snälla och gärna ha barn i samma ålder som mina. Förväntar mig inget av dem, lämnar inte ut så mycket om mig själv och bara väntar på att bli dumpad än en gång.

Det ironiska är att sedan jag resignerade och fick denna cyniska syn på vänskap har både jag och min sambo fått nya riktigt nära vänner som vi "plockat upp" i sandlådor och gungparker i vårt område. Jag har inte slappnat av ännu, men det ser lovande ut.

Ja det där är konstigt. En gammal vän till mej hittade mej på stayfriends. Hon tog kontakt och vi träffades, märkte att vi bodde med 50 meters mellanrum!!   Adda varann på facebook. När hon va inne på facebook, började jag prata med henne på chatten, hon svarade o vi hade en konvresation.

Oftast tog jag kontakt genom facebook och sms. Föreslog att vi kunde åka o handla tillsammans (vi bodde ju så nära) Vi va ute o gick tillsammans. Hon sa flera gånger att det va så kul att vi hade träffats på nytt.

Jag kände ju mer tiden gick att det var bara jag som hörde av mej, så jag slutade höra av mej. Då slutade hon oxå höra av sig....

Jag minns att hon sa vid några tillfällen att det va flera som hade slutat höra av sig till henne o hon undrade varför....   Jag tycker det är konstigt att hon reagera på att hennes kompisar sluta höra av sig, o sen sluta hon höra av sig själv...

Aja ingen större katastrof, men tråkigt endå. Jag har faktiskt bara en enda vän sen 30 år tillbaka, och vi umgås än.         

Något intressant slog mig när jag läste igenom...

Alla inlägg/tankar du fått som handlar om att vara på, krävande, för öppen eller liknande... Inga av dom har du kommenterat. 

Kan det vara så att du vet att det är detta det handlar om men när vi som inte känner dig belyser att det kan handla om detta - utan att känna dig - gör att du undviker?

För är det så att det vi stämmer - då kan vi kanske komma med lite förslag och ideér hur du ska gå tillväga för att anpassa dig.

Till   Anonym (?)
Varför sa du inte till din väninna att hon också måste höra av sig ibland och den som tar initiativet till ett umgänge? Det verkar på det du skrev att hon va den som "väntade" och inte verkade fatta att hon också måste göra något. Här tycker jag lite synd om henne.

IOGT-NTO. Nyktra och gillar att umgås