Varför blev DU tjock?

Jag är 20 och vet att jag kan gå ner om jag vill. Efter första graviditeten(var väl 18 år då) gick jag ner ungefär 25 kg på 6 månader genom att promenera och inte äta onyttigt, så det är bara att ta tag i det igen sen...

Min första graviditet gick jag upp 12 kg som jag lätt gick ner efter bara någon vecka efter förlossningen, men när jag väntade nr.2 och blev sjukskriven från v.18 och knappt kunde röra mig från sängen så blev det många fler kilon, jag gick upp över 30kg, sonen är nu 8 mån och jag har faktiskt 8 kg kvar att gå ner, har varit lite lat så jag har väl inte gett 100% när det gäller viktnergången, men dessa 8 kg SKA vara borta innan jul.

Massa av anledningar:
P-piller
sambo fällan
För låg ämnesomsättning
 Andra sjukdommar
Fel mat och inte röra på mig
graviditet...

Ja, det är väl det, men håller nu på att ändra min livsstil, mindre mat och mer rörelse.  

Hm, nej jag kommer vara 24 nu när andra barnet ploppar ut så tror jag har alla förutsättningar för att ta mig ner igen, om sjukdomen inte kommer tillbaka. Så ålder kan jag inte riktigt yttra mig om.

Tycker mest det känns jobbigt om alla dessa idéer om att övervikt alltid beror på hetsätande och lathet. Många verkar liksom tro att sköldkörtelsjukdomar och ämnesomsättning är en myt av något slag.
Men jag vet ju själv varför jag gått upp i alla fall, och det är väl huvudsaken.   

Ja och att man blir automatiskt frisk bara för att man får medicin.  Folk missar helt att det är långt ifrån alla som blir bra på den medicin som erbjuds här i Sverige..

Japp, jag blev nog en aning bättre. Eller symptomen gick ned i alla fall och jag kunde leva som vanligt. Men sedan gick jag helt plötsligt upp i vikt och det stannade inte av... Antar att det är en 'liten' sak man helt enkelt får leva med men det är ju inte så jävla roligt... :/
Hu, jag ger inte mycket för trångsynta människor med konstiga idéer. :D 

håller på nu och kämpar med vikten

men jag har alltid varit knubbig, nu har det däremot lett till fetma i bmi.. 
varför jag är tjock är för att jag inte rört mig, ätit fel och har en man som kan äta allt och lite till.. (sambofällan)

  

Enkelt: Åt för mycket, rörde mig för lite. Nu är jag normalviktig för att jag vänt på steken: Äter lagom och rör mig väldigt mycket.

Jag var normalviktig ända tills jag satte in en p-stav när jag var 18 år.  Då gick jag upp nästan 20 kg på 2 år. Det berodde ju givetvis inte bara på p-staven i sig, utan den medförde större aptit och mindre mättnadskänsla. Har alltid haft lätt för att småäta.
Har gått ner 16 kg med VV när jag var 23 år, och har sedan pendlat på +- 10 kg.
Nu är jag gravid och kan inte äta och träna riktigt som jag vill, men när jag har klarat av graviditet & amning ska jag gå ner ca 20 kg.

Har lätt för att både gå ner och upp i vikt, så jag får verkligen passa mig för vad jag äter.

Jag som är 38 har noterat att jag åt vad som helst och det syntes inte nämnvärt på vågen när jag var yngre men nu är det svårare. För att hålla vikten (formen) behöver jag ha bättre koll på min mat och träna mer!
Delvis har det väl med åldern att göra, delvis med att jag nog tycker att mat har tagit en större del i mitt liv (äter mer och dyrare måltider, behöver inte leva snålt, middagar med vänner var förr typ något vi slängde ihop - nu är det trerätters mm) och att jag lever mer "bekvämt" nu. (tidspress gör att jag tar bilen oftast, till allt).
Men jag är inte överviktig, fast jag skulle nog väga 5 kilo till om jag inte tänkte mig för, vilket inte skulle ha hänt för 15 år sedan...

Började äta istället för att jobba när jag blev graviditetsledig.

Gick upp en en herrans massa kilon. Som förhoppningsvis minskar när jag börjar jobba igen,

 

Jag blev gravid och gick upp i vikt.
Jag förlorade barnet och tröståt.
Jag började äta P-piller för att slippa uppleva samma sak igen och gick upp ännu mer.

Idag äter jag nyttigt och rör på mig, men viktnedgngen är långsam. 

Har varit överviktig sedan jag var liten, men gått ner till någorlunda normalt senaste åren. För mig var det helt enkelt så att jag inte rörde på mig tillräckligt.
Jag var mobbad så jag hade inte så många att leka med och ville inte vara med på gymnastiken.

Sen har jag alltid ätit vad jag är sugen på.

Flyttade hem till min pappa där jag själv bestämde vad jag ville äta
Började med p-piller och sen p-stav
Rörde inte på mig.
  

Jag har väl varit överviktig sedan jag var typ 7-8 år ( inte tjock men mullig ) sedan när jag var 14 började jag gå ner i vikt och blev jättesmal till våren jag skulle fylla 16 sen höll jag mig smal tills jag var 20 ungefär sedan har jag varit överviktig ( är väl fortfarande ) men har gått ner 20 kg sedan nyår och har ungefär 11 kg kvar innan jag är normalsmal igen . Och då ska jag hålla det . När jag gick upp i vikt så var det att jag träffade en kille och jag tänkte att då spelade det ingen roll hur jag såg ut . Sen blev det slut och då gick jag upp ännu mer . Men den killen jag har nu som jag har varit ihop med i snart 7,5 år är mullig som jag så vi går ner i vikt ihop .

Flera anledningar. Började gå upp i vikt när jag bröt armen när jag var 11 och därmed inte var lika aktiv som innan. P-piller-knaprande i fyra år satte sina spår i kombination med alldeles för dålig mat, godis, drickor. Ångest, depressioner och sömnproblem har lett till att jag sällan varit tillräckligt motiverad för att bättra på matvanorna eller träningsvanorna under tillräckligt långa perioder för att det ska hinna bli en rutin. Samboskapet har satt på en sisådär 25kg extra. Nu sitter jag här med ett BMI (vet att man inte alltid bör gå efter det) på 40 och letar ständigt efter nya metoder (bortsett från dieter) för att gå ner i vikt på ett sätt som jag trivs med och att ångesten och depressionerna håller sig borta tillräckligt länge för att jag ska orka skaffa mig en sundare livsstil. Skam den som ger sig! :)

När jag var 18 var jag högst normalviktig med mina 48 kg till 158 cm.

Då flyttade jag dock utomlands ensam för att plugga, jag slutade då med båda de sporter jag innan hade tränat ganska mycket i och skaffade mig sämre matvanor. Vattnet gick inte att dricka ur kranen och en flaska cola kostade lika mycket som en flaska vatten och jag lagade bara mat jag gillade vilket tyvärr inte blev så mycket grönsaker.

Det var dock året efter när jag slutade röka som de första 10 kg kom. Sedan trillade det nog dit en 3-4 kg de närmaste 4-5 åren. Men jag promenerade mycket och hade ganska aktiva jobb så jag kom undan ganska bra med läsk, chips och fet mat.

När jag flyttade hem till Sverige var jag 25 år och vägde ca 62 kg. Jag skaffade mig ett "riktigt jobb" på kontor och bodde helt plötsligt väldigt nära tunnelbanan. Utan vardagsmotion och med stigande ålder la jag på mig en 10 kg till första året.

Sedan träffade jag min man som lärde mig att äta större portioner mat och helt plötsligt vägde jag 80 kg. Började banta men det blev mest bara ner 10 kg och sedan upp lika mycket eftersom jag inte la om vanorna i grunden.

När vi började med IVF så gick jag upp ganska mycket av kombinationen tröstätning, hormoner, graviditeter och missfall. När min man sedan blev så sjuk så vi fick avbryta våra behandlingar så sket jag i allt och tröståt för jämnan, som mest vägde jag över 100 kg.

Men eftersom vi verkligen längtar efter barn så har jag nu gjort en riktig kraftansträngning och lagt om mina matvanor och gått ner till 78 kg. Fortfarande för mycket men på rätt väg.

Det jag är mest ledsen över är nog att jag blev så läskberoende och att jag tappade all sport när jag flyttade, jag gillar verkligen inte gymmet men det är för svårt att komma tillbaka i de lagsporter jag spelade så här många år senare.