Inte kär i min man längre. Hur gör man?

Hej!

Jag har själv nyligen lämnat en liknande relation. Och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen, mer än att oavsett hur du gör så är jag övertygad om att du gör det som är bäst för ditt barn!

Jag började känna i vintras att jag inte var kär i min man längre, och att jag ville flytta. Jag tog tag i saken i maj, och nu har jag bott själv i 1 månad.
Det har inte varit ett lätt beslut på något sätt och jag har/haft fruktansvärt dåligt samvete gentemot min dotter för att jag splittrar hennes familj. Men jag är helt övertygad om att det är bättre för barnen att föräldrarna bor på olika håll och är lyckliga än att de håller i hop för barnens skull. För barn känner av om föräldrarna är olyckliga och bara bråkar.

Jag har också velat väldigt mycket fram och tillbaka, om hurvida jag har fattat rätt beslut eller inte. Men det är sånt som visar sig med tiden. Det som har varit jobbigast är att se min föredetta man må så dåligt som han gör. Och fast jag vet att han egentligen har sig själv att skylla för att det har blivit som det har blivit så kan jag inte låta bli att tycka synd om honom.

Jag tror att du vet innerst inne vad som är rätt för dig och din dotter.

Kram Emelie

eftersom ni ganska nyligen fått barn tycker jag inte det är så konstigt om det knakar i relationen. Så mycket ändras när barnet har kommit och alla kanske inte är förberedda på det. Hans "gnäll" kanske är frustration över att allt inte är bra. Har ni sökt familjerådgivning? Det är bra att prata med en tredje part i rummet.

Tack! Ja jag förstår hur du menar med att man inte vill bråka för det är då jag verklkigen känner att vår dotter kommer må dåligt, just nu förstår hon nog inte riktigt men vi har inte heller bråkat på det viset att vi skrikit åt varandra utan mer sura kommentarer hela hela tiden.

Jag ville gå i en slags familjerådgivning som var gratis för nyblivna föräldrar direkt efter vår dotter föddes men då ville inte min man det, jag tror inte att han ens nu anser att vi har det "så dåligt". Allting känns så löjligt för vi är vuxna (31 och 32 år) välutbildade med bra jobb och som jag alltid sett oss sansade men kommentarerna han lägger nu är mer som en fjortis.
Han kritiserar mig för min kropp som visserligen är otränad och lite tjockare än innan men det känns inte som det är det som är det verkliga problemet, enligt honom skulle allt vara bra och han skulle sluta tjata om jag började träna och blev snyggare. Jag tror inte att det funkar så, det är 6 kg för mycket på min mage och höfter men det kan inte vara avgörande för om han ser mig som perfekt eller inte... 
Så jag trodde på familjerådgivning i ett tidigare stadium men jag vill inte sitta och lyssna på hans argument om livsstil och att det är min personlighet det är fel på, särskilt inte med någon annan i rummet. 

men det kanhända att de på rådgivningen ställer frågor som får honom att fundera över sitt eget beteende.

Hur skulle tex han känna om du sa liknande saker till honom, att han förändrats till det "sämre", att allt skulle bli bra bara han ändrade tillbaka som det var innan?

Om han läste en text om ett annat par där maken sa såna saker till sin fru, tror du han skulle tycka det var ok då?

Jag har försökt prata med honom om att jag blir ledsen för att han säger till mig att jag är otränad och att jag inte gör något väl åt det. Men mina argument är ju bara det - att jag blir ledsen. Han har rätt i allt annat, att man mår bättre av att träna, att man blir snyggare om man är smal, att man blir friskare av att äta nyttig mat osv. Han tycker inte att han tjatar, han tycker att jag är trög som inte gör något åt min kropp och det kommer han påpeka resten av våra liv och det ger mig panik. Jag är verkligen inte ohälsosamt överviktig eller jätteful, och det tycker han inte men han måste hitta saker att tjata om jämt och ständigt. 
Varför ska jag ens försöka leva med den här gnällspiken som han har blivit? Han letar fel överallt. "Ush vad det är smutsigt i bilen, varför bajsar katten utanför lådan, är inte vår dotter lite efter i utvecklingen (hon kröp när hon var 6 1/2 och inte 6 månader, vilket är tidigt men försök förklara det...), varför äter du inte kyckling (jag är vegetarian sedan snart 20 år tillbaka så det är liksom ingen nyhet...), blä blä blä".

låter nästan som om han letar efter fel, då har han ju en ursäkt om han vill göra slut, kan det vara så?

skriv upp allt han säger och när listan är lång ger du honom den, fråga om han tycker detta är ok saker att säga till den man älskar.

Jag har inte förrän nu, 10 år efter sista barnet, lyckats gå ner i vikt!!!!!  så att du inte är helt klar efter 7 månader är ju bara bullshit. Min han har hela tiden sagt att jag är vacker oavsett hur många kg jag haft.

Det jag menar är att han måste förstå att det inte håller, att man inte kan leva ihop om man inte tycker om varandra/det liv man har. Kanske kan familjerådgivning få honom att förstå det och möjligen underlätta en separation, för jag är rädd att det kommer bli så att han inte vill separera och sätter sig på tvären och det orkar jag inte heller. Hade så gärna velat att vi var ÖVERENS om någonting!

Vet du, jag började gråta nu när jag läste ditt inlägg. Det är verkligen inte sånt man säger till någon man älskar.

oj nej, men det var inte meningen.
Ville bara att du skulle förstå att det finns män som säger snälla saker till sin fru (även om man har några gravkilon kvar...)

Hoppas verkligen du kan nå fram till honom på något sätt. Kanske är det så att han vill bort, men då får han väl för sjutton våga säga det