JOBBIGA matproblem med min 5åring

Hej!
Jag vill börja med att säga att det låter som om du hanterat din sons matsituation på ett helt korrekt sätt.
Men som du nu märkt hindrar inte detta från att det uppstår kampsituationer runt maten.
Man kan aldrig tvinga ett barn att äta. Det är ett av de områden som barnet har full koll över gentemot föräldrarna och nu låter det som om din son också har förstått att det här är både viktigt och känsligt för dig (som det är för de flesta föräldrar).
Av någon anledning som varken barn eller vuxna eller experter heller har någon aning om så tar barnen detta tillfälle till maktkamp med föräldrarna. Andra barn kan välja sömnen, andra bajsandet men många väljer maten.
Ju äldre barn blir desto mer makt och kontroll ska de få över sina liv. Det som är svårt för föräldrar är att kraven hela tiden förändras och att man som förälder hela tiden är lite på efterkälken. Man vill fortsätta som förut, barnet vill förändra. Där uppstår kampen, men detta är också roten till utveckling. Tänk vilken stagnation det skulle bli om vi som föräldrar bestämde allt barn skulle göra utan att kolla av med dem.
Barn i Sverige dör inte av undernäring. Barn äter när de blir hungriga.
Det som ni har att brottas med är hur ni ska kunna lägga ner kampinställningen mellan er som föräldrar och er son när det gäller maten.
Utgå från att det är du som bestämmer vad som serveras och när och håll på det. Han får bestämma hur mycket han ska äta vid varje tillfälle. Men fyll inte ut med en massa extra mellanmål för att han inte ska vara hungrig.
Försök att inte lägga så mycket värderingar i att han är duktig om han äter mycket av det ena eller andra. Äter han inte upp så ta bort det och servera inte ny mat en stund senare.
Fundera också över andra områden där han kan få vara stor och få vara med och bestämma om vissa saker som är lite utmanande för honom, och där han får ta konsekvenserna av sina beslut.
Detta beteende innebär att ni "laddar av" matsituationen och i stället låter honom utvecklas på mer konstruktiva vägar.
Lycka till!
Margit Ekenbark