Tror faktiskt att de senaste dygnen var bra för mig. Blev ju påmind om gammalt skit, sånt jag sällan tänker på för att jag helt enkelt är "klar" med det. Snackade iaf genom onsdagen med min barndomskompis igår och vad det påmint om. Hon påminde mig om andra saker så jag fick lite att tänka på, hur allt hänger ihop och hur jag blivit som jag blivit. Hon påminde mig om en grej som måste ha hänt ngefär ett år innan den där misshandeln och jag insåg att hela den händelsen är orsaken till att jag inte sa något till någon när jag blev misshandlad. Kommer fortfarande aldrig säga till någon vem det var. Han var heller varken den första eller sista som slagit mig men det var så sjukt oväntat och brutalt. Längesen och inget jag tänker på särskilt ofta längre men vist har det satt sina spår. Men att tänka på allt gammal och jämföra med läget idag har dragit ner in stressnivå rejält. Mår faktiskt riktigt bra. :)
Har för övrigt pillat iväg ett konkret förslag på när vi kan ses till killen jag dejtade, frågan är om jag får ett konkret svar?
Men ååååh!! 
Vad fan vill han egentligen?
Nu har jag läst så mycket jag orkar här. 
Tänk ifall jag blir kär, eller tänk fall han blir kär och jag inte blir det eller ännu värre tänk ifall jag blir kär och han inte blir kär. Vilket dilemma haha. Tänk om jag aldrig mer kommer att bli kär för att jag är livrädd!!! Jag kanske borde hålla mig singel ett tag och inte dejta alls. Åh jag är förvirrad!