Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Jag dissade visserligen 65-åringen utan bild, men jag känner lite såhär att är man äldre än min mamma eller i min dotters ålder så går man bort. Sen ska jag inte vara kinkigare än så med åldrarna.

Han tyckte inte ens det gjorde nåt om jag trampade honom på tårna, bara att det är kul att dansa. vi får väl se nu har jag föreslagit en dejt med dans här framöver.

Jag kan stäcka mig nedåt 98 då faktiskt. :D

Jaha, nu har jag hittat denna tråd och vill be er alla om lite råd.

Har fått kontakt med en kille på Happypancake som verkar trevlig, han är i samma ålder som jag och vi har efter bara tre - fyra dagars chatt bestämt oss för att ses. (på mitt initiativ)
Har lagt till varandra på facebook för att kunna se varandras bilder och igår satt vi på chatten ett bra tag.
Känns ganska bra, men ännu känner jag inga "han är rätt" vibbar.

Vi ska ses imorgon, äta glass tillsammans och ta en promenad längs vattnet bestämde vi.

Hjälp mig!!

Jag är kass på att dejta, jag blir alltid dumpad. Ni vet, jag är en toppentjej....men....suck.
Hur ska jag bära mig åt för att det inte ska bli så fel igen?
Vill ha en ärlig chans med denna killen. inte bara en dejt och sen tack o hej.

Till saken hör också att jag har två barn med två fäder, dålig ekonomi (kronofogden efter mig) och jag känner att jag inte är den smalaste eller vackraste som går i ett par skor.
Så hur får man en "ordentlig kille" som han intresserad?
Eller är jag dömd att leva ensam tills jag rett upp min ekonomi?

Okej, herregud! Idag har jag gjort bort mig en himla massa. Jag var så dum att jag knappt vet vart jag ska bli av. Men samtidigt försöker jag inse att allt inte kan läggas på mig.

I vintras dejta jag en man ett par 3 ggr sen rann det ut i sanden. Han dök upp kanske 2 mån efter det och bara ringde på dörren en eftermiddag. Vi snackade och hade trevligt, pussades lite och han gick hem. Efter det hade vi lite mailkontakt och en kväll dök han upp, helt oväntat, med en ros. Och vi spenderade en mysig kväll ihop. Sen dök han upp igen, även denna gång utan att anmäla det före, och då var jag upptagen så jag öppnade och sa att jag inte hade tid. Han log och gick.

Så idag, jag har kommit hem från jobbet, skitvarm! Lagar mat iklädd endast underkläder och pratar i telefon när det plingar på dörren. Jag drar snabbt på mig en morgonrock och öppnar - och där står han. Jag blir så chockad att jag bara smäller igen dörren och låser. Och tar upp min telefon igen. Berättar för kompisen vad som hänt och hon säger åt mig att genast lägga på och öppna igen. Jag gör så men då har han redan gått.
Jag fattar inte vad som hände, hur jag kunde reagera så.
Jag försökte skicka ett sms med får ingen lev.rapport och tror det beror på att han har som några av er, en egen telefon eller simkort till "nätkontakter"

Äsch, så dum jag känner mig!
Men samtidigt...även om jag gillar raka spontana män så måste han ju ge mig en chans att iaf klä på mig. Och då säga till 10 min innan han bara dyker upp!

Känns inte så va? Han kanske är av den inställningen att 40-åriga kvinnor är desperata och gör vad som helst för en latinolover?

Har kontakt med en supertrevligt kille som tänker precis som jag! Då blir man lite rädd att det inte ska vara lika bra när vi väl ses :( nån mer som känner så?? Jag har ju en "lista" efter två längre kraschade förhållande. Saker jag lärt mig med tiden som jag vill ha eller inte vill ha. För mig känns dessa saker viktiga. Denna kille stämmer in på allt hittills vilket stressar mig lite haha konstig? Ja jag vet ;)

jahopp, blivit av med min anonymitet... jaja, jag har väl inte sagt något superhemligt egentligen. Det är jag som är (smådesperat).

Jag tycker det är så skumt, jag kan utväxla några mail med en del killar, men jag föredrar msn och brukar föreslå att vi ska lägga till varandra där ganska snabbt. Men efter det pratar vi aldrig igen eller bara väldigt kort. Varit så nu i alla fall tre gånger. Nån mer som upplevt det?

Själv hittade jag den perfekta mannen, verkade ha samma typ av intressen, gillade samma säker och allt var bra. Synd bara att han inte hade några egna barn och ville ha två.