Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Med respekt för TS skall jag inte vara flamsig utan så saklig som jag förmår *L*

Det var trevligt..........

Men lite som att det fattades en våning i bröllopstårtan. Som en kurs i vänlig dejting, trevlig kurs men likafullt en kurs. En av de där dejterna som inte stack ut på något håll kan man säga. Starkaste kicken var att efter två Guiness cykla hem utan bakljuse.

Förresten glömde att säga att jag bor i Malmö för de som inte sett mig tidigare.      

Naj naj inte mer dejt där. Men jag vet inte om jag skall ringa eller maila - tror det blir ett samtal om ett par dagar och faktiskt smälta var i "o-kemin" bestod.

Angående den där killen jag berätta om innan, som ställde in dejten 3 timmar innan för att han fått "feber".
Och han hoppades att vi kunde ta det en annan gång

Jag svarade iaf att han skulle krya på sig så att jag fick en ny chans att "piska skiten ur" honom i bowling. La oxå till att jag antar att han är så tuff att han hade sagt ifrån om det var nån annan orsak till att han ställde in...och så en liten smilegubbe efter det. Nu 5 timmar senare har han fortfarande inte svarat. Och när jag logga in på dejtingsidan nyss så ser jag att han är online där.

Blir så förbannat frustrerad! Hur jäkla svårt ska det vara att vara rak och ärlig. Jag klarar att bli dissad men jag blir knäpp av att inte få raka besked!
Förbaskade fjant!

Hoppar på den här tråden!

Är 29 år, ett barn, bor i Stockholm. Singel sedan tre år tillbaka.

"Riktig" nätdejting är ganska nytt för mig, har för första gången registrerat mig på en datingsite och kommit igång med i alla fall en trevlig konversation. Jag har dejtat folk jag mött på nätet förr, men då har vi träffats genom olika communities, och inte dejtingsiter. Lite andra premisser när alla är där i samma syfte! 

Haha, vi blir inte nöjda Antingen för mycket eller för lite. Det är inte lätt. Men hellre såhär isf

Är det något som skaver så vifta inte bort det. Känn honom på pulsen!

Tjej, 26 år, singel sen 1 år tillbaka.

Jättesvårt att bli kär. JÄTTESVÅRT verkligen. Jag har surrealistiskt lätt att få folk intresserad av mig vilket typ är en förbannelse. Jag dejtar hej vilt, alltid gjort, men efter ett par dejter när killen börjar visa något så får jag panik. Varningsklockorna börjar ringa. Dejtar medvetet folk där det finns en anledning att dra sig ur. Nu dejtar jag t.ex en kille som är 5 år yngre och dessutom har flickvän. Han vill lämna henne för min skull, men jag vet inte vad jag vill. Han är ett as mot henne absolut, men ändå gillar jag honom. Men jag kommer inte ge mig in i den relationen heller utan kommer träffas ett tag och sen lägga ner. Och sådär rullar det på. Nätdejtar lite, får rätt många erbjudanden, går på några dejter, kanske gilar jag personen, kanske inte... men det blir aldrig något seriöst.

Jag tror också jag är sårad från min förra relation, även om jag gjorde slut. Har svårt att släppa och gå vidare och jämför alla med mitt ex. Hur slutar man jämföra alla killar med sitt ex? Han hade ju massa dåliga sidor, men ändå jämför jag alla nätdejter med exet? Och dissar folk om inte alla "krav" uppfylls. Men vad fan, ingen är ju perfekt, och absolut inte jag...

Folk har gett mig tipset att sluta dejta ett tag, men tror jag typ är beroende av bekräftelsen och att träffa någon hela tiden annars känns livet tråkigt. Ändå träffar jag aldrig någon jag faller för trots att jag har stora valmöjligheter... åh, varför förstör man för sig själv?

Nätdejting gör ju också att man kan välja och vraka vilket innebär att man vet att man alltid kan få en ny dejt om man vill. I verkligheten så är ju kemi så avgörande så man måste ju gå igenom så många för att hitta det. Och när kemin väl finns där så dissar jag ändå personen för att jag är för rädd... :(

Heeeeelp! (förlåt om det blev rörigt)

Och ni har aldrig träffats du och Mr Malmö?
Jag har haft en sån kille, som jag träffade IRL men liksom lärde känna via nätet och nä fy för det här bombaderandet, jag blev HELT mätt! Kämpade på i 3 mån med det sket sig, mina känslor fick aldrig spira eftersom han så totalt kvävde dem med sitt ivriga engagemang. Men du kanske inte är som jag!

Känns det bra så ifrågasätt det inte. Bara njut!

Du behöver inte bli generad. Du var väldigt trevlig och skötte dig mycket bra Men jag var tjurig och dissa dig Det var över 6 mån sedan. Mycket har hänt...

Ja, det är en kompis som sagt att jag borde söka hjälp. Han hade samma relationsproblem och sökte faktiskt det och nu har han tjej och är jättelycklig. Men att ta steget och söka hjälp för det är ju jättesvårt - var vänder man sig? Jag vet ju att det är mig det är fel på för jag har träffat toppenkillar, men ändå är det alltid något fel.

Som Veronica Maggio sjöng:

"för lång eller kort eller smal eller bred, vill hitta rätt men ser bara fel"

"ingen kan vara perfekt, det kan jag förstå - men herregud jag kan få bättre än så".

Hm... :/