Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

känns som om man aldrig kommer bli kär igen
Vill inte ha tillbaka mitt ex men känns som om någon aldrig någonsin kommer känna mig lika bra som han gör! Å andra sidan vet jag ju att så inte är fallet eftersom jag separerat en gång förut o då trodde jag inte heller det men då träffade jag mitt x...så det går ju.
Känns dock som om man aldrig kommer hitta nåt långvarigt. Känns som om alla är tillsammans i all evighet utan jag

Jag är hopplös åt andra hållet. Den här hösten skulle ägnas åt dejting på en högst gemytligt och trevligt sätt utan några som helst tankar på nåt annat än att det skulle vara trevligt på vägen. Så poff så är jag helt plötsligt i ett förhållande. 
Försök släppa kraven på att det måste vara nån för evighet. Försök hitta nån du kan tycka är trevlig att umgås med här och nu istället.  

fast jag är inte sån som person, då är jag hellre själv. jag hatar flyktiga saker tyvärr :(

Jag menar inte att du skulle ha flyktiga förhållanden, bara att du skulle släppa kravet på att det ska vara för all framtid. Då är chansen större att det blir bra längre tror jag iaf.

Kan bara jämföra med mig själv men jag vill ju ha jättelångsiktigt men kan inte gå in med den attityden direkt då man lätt skrämmer iväg er fruntimmer liksom... Man kan liksom både ta det lugnt och vilja ha det långsiktigt på samma gång, jag lovar :)

 

För mig tog det två år innan jag kunde gå vidare från mitt ex, trots att det var jag som gjorde slut... Jag provade en del innan dessa två år gått men det gick liksom inte... Nu är det en helt annan sak och jag känner mig ärligt sådär pirrig igen som jag inte gjort på väldigt många år...

 

Detta brukar såklart inträffa sådär lagomt tills då man vant sig vid ett nytt liv och tycker att allt är så bra med att vara själv och så... DÅ dyker HON upp i livet och hela ens tillvaro ställs på högkant och helt plötsligt så spelar det där andra ingen roll längre utan det är HON som gäller...

 

Här ser ni kvinnor vad ni gör med oss stackars män! =)

 

haha nä det är ju inte så att jag liksom säger "jag vill träffa nån som jag ska gifta mig med o bli gammal med"  när jag träffar en kille..däremot är jag ärlig med att jag tänker låta det ta tid för jag vill träffa någon som verkligen passar mig annars kan jag lika gärna vara själv. sedan ska man givetvis leva i nuet men jag är inte en person som går in med tanken "äh vi får se om det håller"

Jag förstår mig ej på killar kan jag säga... han jag träffade i lördags har messat rätt mycket idag o skrivit som hintar att vi ska göra saker o att han kanske borde sluta maila andra..

Jag blir livrädd för jag skulle kunna falla för honom, är precis min typ  men från att vara så skämtsam att man ej ska ses till att vara i vi -snack gör mig så.. att detta bara är en kul grej för honom o jag kommer bli sårad big time...

 

Så skulle jag mer än gärna påverka en man

En fråga till er andra, med eller utan barn...

Är jag dum som dejtar en kille med barn?
Alla mina vänner tycks tycka det och säger att jag tar mig vatten över huvudet. Och vill jag verkligen ta på mig ett sånt projekt osv? 

Ps jag har själv inga barn... 

Nej det tycker jag inte att du är, jag har inga barn, jag dejtar gärna någon som har det.

Dels för jag inte själv är så sugen själv så då behöver man inte känna någon press direkt och dels för att det kan säga rätt mycket om killarna, iaf de jag har träffat, i mognadsfas och ansvar, de är inte så många som är sugna på att leka runt då de har någon att ta hänsyn till.

Något som är viktigt för mig dock är och det kan man iof inte bestämma själv, är att det är bra eller någorlunda ok relations med barnets mamma, orkar inte med massa bråk, skitsnack etc..Kanske för att jag är skilsmässobarn själv o minns hur mycket mina föräldrar bråkade.