Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Det skulle jag kunna säga till nån. Om de verkar inställda på att deras ide är bra så kan jag hålla med fastän jag helst hade sett ett helt annat scenario.
Jag har iaf bokat in fikadejt i helgen. Känner mig sisådär upplagd, men det kan knappast bli sämre än dåligt eller hur?

Fasen, vet inte om jag vågar eller orkar med det här längre.
Jag är en sån som tar låååång tid på mig att komma till skott, när jag väl gör det ska allt helst gå snabbt. Men även för att vara mig har jag tagit lite väl lång tid på mig att komma iväg på en första dejt och nu funderar jag helt på att sluta med det här.
Antar att min självkänsla sjunkit en bra bit det senaste året

Jag har själv svårt för att se att mitt självförtroende skulle växa om jag blev dissad. Men jag ska försöka se det som övningstillfällen inför den rätte. Så erfarenheten ökar ju och det är ju positivt.

Ja absolut skulle det kunna vara så. Jag tänker som så att det kan bli jättetrevligt, men har jag inga förväntningar så kan det iaf inte bli sämre än förväntat. :) Jag brukar ha ganska trevligt ihop med människor jag aldrig träffat. Så chansen är ju att det blir jättebra.

Så här har inte jag tänkt förut, men det var en bra tanke du hade. Så ska jag se det framöver.

Det känns som du kommer utföra stordåd ikväll om det fortsätter såhär 

En stilla undran...
Har dejtat massor men kan inte riktigt hitta den som stämmer, det är svårt som attan. Jag må vara kräsen med vad jag söker till både det yttre och det inre. Men av någon underlig anledning är det inte detta som jag går bet på, när jag väl hittar en riktig mysig tjej som faktiskt verkar helt "normal" i mina ögon och jag börjar träffa henne mer seriöst för att lära känna henne ytterligare, så börjar det alltid att visa sig att, de vill högst ses någon ggn i veckan - enbart, eller när det passar henne, eller när man skall göra något "kul". Detta gäller alltså samtliga tjejer jag träffat från alla möjliga olika samhällsklasser, högutbildade, lågutbildade, rika och mindre rika.   Alla i åldrarna mellan 30-35 år.

Så här är det varenda gång. Är det något fel med att kanske spendera lite social vardagstid med varandra mitt i veckorna och pendla sovandet hos varandra. Jag är inte 18 år längre utan försöker hitta något seriöst att bygga på. Absolut inte stressa in i något men jag känner att mitt engagemang går i botten när jag märker gång på gång att man egentligen bara skall ses när man är kåt och vill knulla i stort sätt. Inte riktigt min grej! Missförstå mig nu inte, jag anser inte att man skall vara som två simesiska tvillingar och träffas absolut varje dag - det går inte, det förstår jag med. Men när det skall styltas upp och det mer eller mindre skall bestämmas att man skall sitta på var sitt håll bara för sakens skull, då backar jag. Hur fasen skall det gå om man flyttar ihop, tar hon in på hotell när hon vill ha sin fritid då eller? *ironi*

Är alla tjejer så här? Man skall tydligen vara singel i ett förhållande idag verkar det som...

Fast det räcker inte med att vara supersnygg (i den bemärkelsen du kanske tänker på). Jag vill att personkemin ska stämma. Att vi ligger på samma frekvensband. När mycket av det stämmer så blir personen också väldigt vacker.

Frågan är om många är rädda för vardagen. Man vill att livet ska vara fredag lördag, festligt, drinkar, uteliv, barer...

Man vill inte uppleva onsdag morgon med en tallrik filmjölk och smulor på golvet...

 det är kul med fest och utgång ibland, men det behöver inte vara så jämt.  jag skyller på att jag inte hann med att festa tillräckligt i min ungdom. Samtidigt så känner jag varje gång jag är ute att jag mest sitter och undrar över den otroliga köttmarknaden och sittar och snackar skit med kompisarna. Det kan man lika gärna göra över ett glas vin hemma hos nån och det blir billigare.