Anonym (Mojo)

Äldre 26 Oct 23:28

50559 svar

Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Anonym (Mia) skrev 2011-10-26 23:09:29 följande:

Aha - det var jag som rörde ihop tror jag.

Jag tycker att det är pinsamt om man med argumentet att man "känner sig så ung" aktivt söker kvinnor som är 15-20 år yngre. Detta baserar jag på att alla de män som kontaktat mig med den ålderskillnaden har varit bra mycket gubbigare än mina jämnåriga. För mig blir alltså ett sånt sökande bara ett sätt att inbilla sig själv att man är kroppsligt och knoppsligt yngre än vad man är. De män jag stött på har försökt bekräfta sin virilitet med hjälp av en yngre kvinna. Det tycker jag är pinsamt när man inte kan se sitt eget beteende och sin egen ålder innan man jagar yngre kvinnor. Då kan man åtminstone erkänna att man finner en yngre kvinna mer attraktiv ur fysisk synpunkt. Men det resonemanget har jag aldrig träffat på.

Sen finns det säkert undantag (som tex min kompis som vill starta en familj med någon so inte redan har barn) men jag har bara träffat på en (min kompis). De andra var gubbar med bekräftelsebehov.

Är precis över 40-strecket själv och lite i den situationen du nämner. Nu 'letar' jag ju inte 20-25 åringar direkt, men 30+ (har ingen automatisk övre gräns dock), av just den anledning du nämner. Av erfarenhet har jag sällan mycket gemensamt med kvinnor på 40+ och de finner sällan mig intressant. De flesta av mina vänner är 2-6 år yngre än mig vilket kanske påverkat mitt sätt.
Min förra fv som var tre år yngre än mig tyckte ibland att det var besvärande att jag såg så ung ut (hon kände sig gammal). Självklart finns undantag, därför är inget helt stängt åt något håll åldersmässigt. Rent hypotetiskt skulle jag kunna finna ngn 25+ intressant också, även om jag inte ser det som så troligt. Jag kan dock erkänna att de kan vara attraktiva, men det räcker ju inte så långt.
Kroppsligt är jag betydligt mer vältränad och ca 10 kg lättare än när jag var 30+ (och jag var absolut inte rund då heller). Tar hand om mig och tränar regelbundet. Detsamma får ju gärna gälla de jag träffar, det är inte sifferåldern som är avgörande, utan sättet man är på och hur man tagit hand om sig. Då går rökande otränade 40+ kvinnor bort..

Normalt tar jag det där med en klackspark, då det vanligen ordnar sig självt IRL (dvs den ålderskategorin brukar vara den som visar intresse). Med nätdejting blir det ju dock så tydligt, som du beskriver..

Anonym (Mojo)

Äldre 26 Oct 23:55

#2770

Anonym (Mia) skrev 2011-10-26 23:44:52 följande:

Fast då är det inte riktigt vad jag tänker på. Jag ser väldigt många män som är säg 47-50 år som (endast) söker efter kvinnor mellan 20-35. Du verkar ju mer öppen än så och verkar inte heller söka kvinnor som är extremt mycket yngre, men tro mig - fenomenet är vanligt.
Man kan knappast styra över vem man faller för. Men att automatiskt rata någon för att hon inte är mer än 15 år yngre (som ett grundkrav) innan man ens brytt sig om att lära känna en person är bara löjligt.

Jag är helt ny i 'nätdejtingvärlden' och ser mig väl mest omkring just nu. Som kille så ser jag ju inte det 'ni' ser heller..

Har kontot inställt på 'vänner' för att börja i den ändan... Men visst håller jag med dig vad gäller att automatiskt rata ngn... Åldern blir ju så absolut på nätet, jämfört med irl där man ju inom vissa gränser inte vet..

Anonym (Mojo)

Äldre 27 Oct 00:14

#2772

Anonym (Mia) skrev 2011-10-27 00:07:24 följande:

Ja inte är det lätt.
Jag har träffat gubbar som är 22 år också. En av mina bästa kompisar är en kille som är ca 26 år och jag är 40+.
Allt är inte svart eller vitt. Men på något sätt verkar folk tro ibland att man lätt kan göra det svart eller vitt eftersom man kan välja bort det ena eller det andra när man ställer in sökkrierier.

Min kompis då tex. Han som vill ilda familj. Han blir ideligen bortvald eftersom han "bara" är 162 cm lång. Han rensas bort redan i sökningarna. Och då är det världens gulligaste och trevligaste kille som dessutom ser ordentligt bra ut.

Jo, det finns vissa saker man inte vill råka ut för som kille. Båda relaterar till 'liten' på ngt sätt..

Det är som med ålder, det blir så absolut på nätdejting liksom. Det är därför jag har sökfilter och även vad jag skyltar utåt med vad jag söker ganska öppna åt båda hållen.

Kan tänka mig ha ett barn till, men fokuserar nog realistiskt på att träffa ngn med barn ist (känns om man annars väldigt fort skall träffas och 'klicka' så starkt att man känner att barn känns rätt). Så för mig är det en mindre fråga.

Anonym (Mojo)

Äldre 27 Oct 00:37

#2774

Anonym (Mia) skrev 2011-10-27 00:17:01 följande:

För mig är det framförallt en trygghet att veta att den som har barn fattar vad det handlar om att ha just barn. Jag var tillsammans med en kille utan barn och han kunde aldrig förstå mina prioriteringar med mina barn. Träffar jag någon med barn så vet jag att han (oftast) fattar att jag måste sätta dom i första rummet alltid.

Träffade ngn med barn tidigare (irl). Vi var väldigt tidigt inne på hur vi ville att den andra skulle ha för roll med 'varandras' barn och så. Båda hade väl mer eller mindre dåliga erfarenheter från egen uppväxt med 'styvföräldrar' och ville försäkra sig om den andras syn på 'den andres' barn. Är själv väldigt barnkär och vill nog helst inte 'riskera' att råka träffa ngn som inte är det (eller iaf lika).

Anonym (Mojo)

Äldre 27 Oct 01:20

#2776

Anonym (Mia) skrev 2011-10-27 00:45:37 följande:

Ja det blir liksom första prioritet när man nu letar nytt. Jämfört med förr när man bara hade sig själv att ta hänsyn till. Det gör det hela lite svårare dessutom. Men jag prioriterar inte bort mina barn. Aldrig!

Det minsta nålsögat en eventuell partner skall passera igenom...

Anonym (Mojo)

Äldre 27 Oct 21:57

#2789

Haha, nätdejtingsajter är nog inte min grej....och då har jag inte ens gått på dejt

Jag är för unik för att nyanserna skall komma fram väljer jag att tolka det som, men det finns säkert fler tolkningar.

Anonym (Mojo)

Äldre 27 Oct 23:09

#2795

Anonym (jobbigt) skrev 2011-10-27 22:44:08 följande:

Var ju på dejt idag.... han hade en väldigt pessimistisk syn på livet o var inget för mig. Men det var ändå trevlig o han var lätt att prata med. Vi skiljdes åt med en kram. Några timmar senare fick jag ett sarkastiskt sms...
Vad är det för fel på karlar????? nog för att jag inte vill träffa honom igen, o han uppenbarligen inte mig men varför vara så jäkla dryg för??
Lives goes on och imorgon när jag ska ut på stan o svira ska träffa en annan grabb! kanske blir bättre lycka imon då!

Haha, ja man kan ju undra vad det är för fel på vissa. Även om det inte 'klickar' och man har en trevlig kväll så varför inte ta med sig det och vara nöjd? Grrr, det är såna där som gör att vissa tjejer verkar vara så defensiva..

Anonym (Mojo)

Äldre 29 Oct 13:05

#2824

Anonym (Hopplös:)) skrev 2011-10-28 10:53:08 följande:

Haha, tycker din tolkning är klockren. Tänker lite så om mig själv också

Och ödmjukhet är en väldigt vacker egenskap

Unik behöver ju iof inte vara positivt..

I mitt fall har iof 'det unika' varit det tjejer faller för irl när det gäller mig, så jag har väl haft tur

Anonym (Mojo)

Äldre 31 Oct 21:42

#2872

Anonym (huggen i ryggen) skrev 2011-10-31 21:34:27 följande:

Shit. Mitt förtroende för kvinnosläktet var fan inte stort, men nu är det lilla som fanns utraderat helt.

En invandrare såklart, och skitstövel. Ännu en våldtäkt. Men vänta nu..

"Usch jag tror jag borde ge honom en rättvis chans till".

Var tvungen att ventilera detta med min gode och kloke vän och han formulerade sig i följande visdomsord:

"oj, verkar som han har henne nu
smart av honom att trigga hennes djuriska instinkter
hennes förnuft får verkligen kämpa för att förklara det
... men hon är en slampa
som gillade det
den dominanta hannen
det triggar alla honor
ska hon knulla med honom igen men först förklara att hon inte gillade stryptaget?
då har han redan vunnit
då har det lönat sig"

Såå tragiskt att han har så rätt..

Wut?

Finns det ngn tanke bakom detta?

Anonym (Mojo)

Äldre 31 Oct 21:50

#2873

Anonym (Färsking!) skrev 2011-10-31 19:02:22 följande:

Jag gillade det inte men för en gångs skull så blev jag HELT ställd.

Och detta var alltså min kollega....

usch jag som gillade honom som fan innan....

nu ska jag inte dra in olika kulturer alls i detta men jag hade gärna träffat en invandrare innan, jag gillar att ha lite olika syn på livet och att lära av varandra men efter den här förstaupplevelsen så är jag så sjukt bränd, jag är så ledsen för att JAG tillät detta hända, jag skulle sagt något men jag lovar jag blev helt... ställd, helt... jag var rädd. Jag blev rädd att om jag sa ifrån tillslut så skulle det bli ännu värre så jag trappade liksom ut allt, för att inte reta upp honom eller något.

Usch jag tror jag borde ge honom en rättvis chans till, jag hatar att detta hände. Han är väldigt stor och väldigt vältränad och stark, jag var rädd, jag var dum som inte sa ifrån mer.

Så, nog med ältande. Detta ska inte få förstöra hur jag är som person i grunden, han är en individ som gjorde fel, inget annat.

Idioter finns i alla läger, så är det bara och ibland stöter man på dem där man minst anar. Som kille har jag ju inte samma problem (dvs att hamna i underläge), men finns andra sätt människor kan utnyttja ens svagheter (tex starka känslor).

Det enda jag inte förstår är ditt stycker i mitten. Ge honom en 'rättvis' chans till? Hur menar du? Är man stor och stark så finns det ju extra stor anledning att vara säker på att den man är med är med på noterna och inte känner sig utsatt. Även om man gillar hårda tag (jag gör det, men inte i den utsträckning du verkar beskriva) så är det nog inte det första man plockar fram när man väl går till sängs. Skall man kunna 'ta i' lite så måste man ju veta de gemensamma gränserna samt att båda känner trygghet. Att man inte tänker på detta utan i stället kör 'sitt race' verkar faktiskt som att man inte riktigt bryr sig om andras väl.

Ta dig en ordentlig funderare innan du hamnar i den situationen igen..

Lycka till!

Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

INNEHÅLL