Bäst för dottern?

Hej!

Jag och min sambo ska nu separera och ibland känns det som en enda känslomässig berg-och-dalbana. Ena dagen är vi någorlunda sams, då vi har pratat om hur vi ska lösa saker med bodelning och om vår dotter. Andra dagen är vi världens fiender.

Jag försöker tänka på vad som är bäst för vår dotter medans han enbart verkar tänka på vad han själv vill. Först så tänkte jag att "det är klart att vi ska fortsätta ha gemensam vårdnad". Ju mer tiden går desto mer känner jag att han inte är redo att vara pappa egentligen. Jag har insett att hans karriär, hans kompisar och hans egna intressen går före allt som gäller henne. Det kan gälla allt från att han inte vill vara med på hennes inskolning då han förstör för sin karriär och ett eventuellt jobb till att han väljer att åka och bada med kompisen för att kompisen inte gillar barn och han väljer då bort sin dotter.

Jag har också märkt sen en ganska lång tid tillbaka att han försummar henne på många vis, han tar inte hand om hennes eksem som behöver smörjas morgon och kväll, är dålig på att lägga upp rutiner med henne om vad som gör och när under dagen, lämnar henne ensam vid matbordet när hon äter frukost och middag, sitter och spelar dataspel mycket och länge och missar annat som jag tycker är viktigt. Jag känner inte att han någonsin varit en närvarande förälder då han inte riktigt är "där". Han fastnar lätt vid TVn, datorn och mobiltelefonen och sitter som "klistrad".

Sen så har han ett jäkla humör och oftast går det ut över mig och vår dotter. Han har gormat och skrikit på mig under våra bråk och diskussioner och skiter i att han skrämt henne vid ett flertal gånger. Han verkar inte se vad han själv gör. Det kom in en anmälan också från en granne om hans höga utbrott mot mig och att denne var rädd för att vår dotter kan fara illa av det. Jag har sagt till honom så många gånger att han måste tänka på sitt humör men gång på gång så går han över gränsen.

Vår dotter har alltid varit en väldig harmonisk liten bebis. Alltid glad och har endast gråtit och varit ledsen när hon varit hungrig eller trött. Har alltid sovit väldigt bra. Nu senaste året sen våra bråk satt igång så har hon gått från det till att vara gnällig, blir ledsen väldigt ofta och mycket rädd för plötsliga ljud. Det kan vara allt från att man ställer ner en kasse till höga motorljud från motorcyklar. Ibland har jag sett att hon blivit rädd efter hans utbrott och är mer "harig" och lättskrämd i och med det.

Han har hotat mig ett flertalet gånger om att han ska "fixa ensam vårdnad" och att han ska sätta dit mig. Hotat med att han ska anmäla nära och kära till mig (som det inte ens finns nåt fog för). Han har uppträtt väldigt hotfullt både mot mig (blivit rädd för honom flera gånger då han rusat mot mig med vildsinta ögon) och mot vår dotter. En gång så skulle han kasta ut mig från vår gemensamma bostad, mitt framför ögonen på henne, han är rätt stor och stark och jag höll i mig när han tog tag i mig och försökte fösa ut mig. Lillan blev alldeles utom sig och skrek och jag kunde nästan inte trösta henne efter detta. Jag grät och hon grät och just då kände jag bara att jag ville långt bort från honom.

Han har aldrig slagit mig men han har skrämt mig och lillan flera gånger och jag känner att jag inte litar på honom.

Han verkar inte heller förstå hur viktigt det är att hon känner sig trygg. Han kommer med förslag som är väldigt dåliga på hur vi ska lösa saker med henne, vem som ska passa henne osv. Jag vill gärna att människor som hon har en nära anknytning till ska passa henne, speciellt nu när situationen är som den är medans han kan låta vem som helst passa henne, kompisar och andra som inte har en minsta aning om hur det är att ha barn. Jag försöker få honom att förstå hur viktigt det är att man tänker på vad som är bäst för henne men han hittar bara på egna lösningar som passar bäst för honom själv.

Jag vet inte vad jag ska göra längre då jag känner att vad jag än säger till honom så är det ett konstant krig. Han skiter i vad jag säger gällande vår dotter och är avig mot alla förslag jag kommer med. Eller bara jag nämner att han har ett ansvar för henne som han väldigt sällan tar.

Jag vill att vår dotter ska träffa sin pappa men samtidigt när jag tänker på hur han värderar henne och i vilket rum han sätter henne i, så känner jag att jag kommer vara orolig när jag inte har henne sen, vem som kommer passa henne och hos vem han har lämnat henne. Jag är kluven och när jag pratat med familjerätten så föreslår de att jag ska prata med hans släktingar osv. Vi har ingen bra kontakt då han baktalat mig och de vet nog inte ens hälften om vad som egentligen har hänt mellan oss.

Jag har pratat med Barn och Ungdom på Sociala men de kan inte heller hjälpa mig, vad ska jag göra???

/Orolig mamma

barnpsykologen margit

Äldre 2 Aug 22:23

#1

Hej!
Det finns ju alltid goda skäl när man tar det svåra steget att separera och alldeles särskilt om man har ett litet barn. (Du skriver inte hur gammal hon är.)
Ofta handlar det om sådana saker som du beskrivit i ditt mail och jag förstår att du oroar dig för hur det ska gå i framtiden med gemensam vårdnad.
Eftersom det är så att båda föräldrarna har lika rätt att få gemensam vårdnad så är det ju det ni har att utgå ifrån.
Så vitt jag förstår är det inte förrän det visar sig att den ena parten inte klarar av att ta hand om barnet som det kan bli förändringar och då via ansökan om enskild vårdnad, eller om båda föräldrarna är överens om detta.
Eftersom ni just nu verkar befinna er i en uppslitande kris kanske det inte är bästa tillfället att resonera om dessa frågor. Det blir lätt till hot i stället för vuxna diskussioner.
Mitt förslag är att ni börjar med den enklaste lösningen, nämligen gemensam vårdnad och försöker hitta en plan som passar för alla tre. Om pappa har mycket med jobb och kompisar så låt honom ägna sig åt det, då kanske ni kan bestämma att du har dottern mer än han. Gemensam vårdnad måste ju inte betyda att man delar precis lika.
När han sedan blir själv med dottern kommer han i bästa fall att lära sig att ta hand om henne bättre.
Självklart är det viktigt att du så gott det går ser till att hon inte far illa hos honom, men det är ändå begränsat vad du kan påverka när hon är hos honom.
Om du får veta att han exempelvis lämnar bort henne till andra när det är hans "tid" så är det något du kan anföra i en senare vårdnadstvist.
Men vårdnadstvister är inte något att sträva efter i sig. De är aldrig bra för barnet och vidmakthåller ofta konflikten mellan föräldrarna i stället för att få den att lägga sig.
Så försök hitta en överenskommelse och pröva er fram i verkligheten i stället för att slåss med ord och hot så tror jag ni kan hitta en lösning som passar er alla tre.
Lycka till!
Margit Ekenbark

mamma201001

Äldre 21 May 15:21

#2

Hej Margit,

nu skriver jag till dig ännu en gång då jag är mycket orolig för min dotters psykiska hälsa.

Efter att jag skrev till dig sist så har det hänt mycket. Jag och min dotters pappa har nu separerat, dessvärre har vi hamnat i en vårdnadstvist och för cirka 2 veckor sedan beslutade tingsrätten att ge boendet till hennes pappa. Skälen till det är att de anser att hon är uppvuxen i hans bostad, vilket var vår gemensamma bostad tills för 7 månader sen, samt att han har närmast till hennes förskola.

Dottern har åtskilliga gånger visat både med ord och kroppsspråk att hon inte vill vara med sin pappa. Hon blir ledsen, verkar deprimerad, tittar ner i golvet, säger att hon vill stanna mamma. Hon har sprungit ifrån honom när han ska hämta henne hos mig samt sagt flera gånger att hon vill vara med mamma.

Det är hjärtskärande att släppa iväg henne till honom när hon reagerar så här. Hon ser besviken ut, som att jag är elak som tvingar henne att vara hos pappa fast hon inte vill. Hon är två år och 4 månader nu.

Tingsrätten har lämnat önskan om boende och vårdnadsutredning utan bifall då de tycker att den information de fått in är tillräcklig. Dock har de inte tagit hänsyn till något av de händelser, anmälningar till Socialtjänsten och andra saker som inkommit om dotterns pappa. De har inte tagit något av det i beaktande.

Jag har försökt prata med BUP men de säger att det är en konflikt mellan mig och hennes pappa som vi måste lösa men han visar inga som helst tecken på att vilja lösa det, eller komma överens om något. Vi verkar inte kunna lösa någonting och vi har försökt i två omgångar med samarbetssamtal. Han beter sig riktigt illa och vägrar låta mig prata med henne på telefon, och ibland så känner jag inte igen henne efter att hon varit hos honom.

Det intermistiska beslutet säger att hon ska bo hos honom och bo hos mig varannan onsdag-måndag. Det är enbart 10 dagar på en månad. Det känns väldigt litet för ett litet barn som är 2 år!

Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner att hela samhället vänt mig ryggen för att jag är en orolig mamma som bryr sig om sitt barn.

Bäst för dottern?

INNEHÅLL