Hatade bonusbarn

Det är det här jag inte förstår - varför vill du ha en relation där du "står ut"? Vet din man/sambo om att du känner så här för hans barn?

Vill?

Vart får du in "vill" i bilden?

Sambon vet att jag inte trivs fullt ut och jag vet a5tt han inte trivs fullt ut.
Vet inte hur det skulle bli varken bättre eller sämre av att vi vet det eftersom inget kommer förändras, han kommer inte ha mindre barn som kommer till sig och jag kommer inte ha mindre hans barn runt mig.

Varken mitt eller sambons liv kretsar enbart runt särkullen och därmed ä det inte helt avgörande gällande våra liv.
Det är en del av livet som allt annat, precis som våra gemensamma, precis som han, precis som jag, precis som de andra runt oss, som vårat leverne, boende, vår ekonomi, allt praktiskt, ja allt allt allt som livet ändå kretsar runt.
Det finns problem med allt någongång, vissa kvarstår och man lär sig gå runt dem och vissa löser man.

Bara för att det finns ett eller för all del flera kvarstående problem behöver man inte ta till drastiska åtgärder för det i form av separation eller annat sätt att spräcka en familj bara för att det finns de delar som inte är perfekt enligt båda.
Min sambo kan inte passa tider exempelvis och jag blir TOKIG att jag exempelvis alltid får skämmas när vi kommer sent men även vid andra tillfällen som att komma försent till jobbet i stort sett varje dag, inte hinna handla fast vi verkligen behöver och andra lite mer viktiga saker som påverkar vardagen.
Jag har nackdelar, både i mig och kring mig som inte sambon alltid uppskattar om man säger så men jag känner nog inte en enda människa som träffat någon där det inte finns en enda sak som inte är helt positivt.

Min sambo är ingen "sämre pappa" för att han vet att jag inte är fullt förtjust och inte direkt trivs helt hundra varannan vecka för att hans barn sedan innan är hos oss, han hade varit en sämre pappa om barnet INTE hade varit hos oss pga att han vet att jag inte trivs så bra.
Men så långt tänker inte så många som ställer frågan "vet din sambo om det", är du en utav de som tror att slutsatsen OM han vet om det att han är en dum och dålig förälder som inte "står upp" för sitt barn?
Eller om han INTE vet om det, hur "dum och blåst" pappa han är enligt din stämpel och vilket kräk jag är som inte berättar att jag hellre hade vart utan hans särkulle?

Bara en stilla undran.
Du behöver inte svara mig, bara tänka själv.

Oftast har jag rätt men jag är ödmjuk nog att inse att det finns undantag. 

Jag förstår inte heller.. Barnen ska komma i första hand. Träffar jag en ny kommer han vara nummer två och passar det inte kan han gå.. Vi kommer vara en familj men han är inte lika mycket familj som mitt barn är och det får man som bonus acceptera.. Blod är tjockare än vatten

Lycka till med att hitta en som vet från början att han inte betyder någonting jämfört med barnen och alltid kommer längst ner på din rangordning.
Funderat på att ditt tänk kan ha vart en grund att din första familj inte fundgerade och att du kommer göra samma misstag ifall du nu träffar någon som nöjer sig med att inte vara lika betydelsefull som alla borde vara i en familj? 

Finns ofta en anledning att vissa är ensamstående. 

Vi är väl alla olika... Folk som alltid har rätt är härliga...

Och ja långkalsong det är väl så att du "vill" ha det så här, du accepterar att varannan vecka av ditt och bonusens liv är jobbig, du har valt att stanna kvar ändå. Min sambos ex-fru valde att stanna med sin nye man fast barnen tycker mycket illa om honom, så nu har de alla valt att bo hos oss på heltid istället, hennes val har alltså gjort att hon i princip förlorat sina barn och barnen känner sig övergivna av sin mamma. Det behöver ju inte alltid vara så illa, men jag tycker att det är konstigt att man som förälder tycker att det är okej att barnen går omkring och mår dåligt i en relation men en ny partner. En ny man/fru går ju att hitta men man kan inte bara sluta vara förälder till sina barn. Inga förhållanden är nånsin perfekta men du kan ju läsa om en del bonusbarn här och deras berättelser om hur jobbigt de haft det med en bonusförälder som inte tyckt om dem, det är viss skillnad mot att bråka med en riktig förälder. Du pratar om att du har valt din partner fast han inte är perfekt, ja det är ditt och din partners val men har barnet fått någon chans att välja? 

Vi tänker uppenbarligen helt olika, du borde kanske tänka på någon annan än dig själv... 

Så allt som händer runt och i dig "vill" du?

Om du blir sjuk, snubblar och trillar, blir stressad på jobbet, vissa månader är svårt ekonomiskt att få ihop, bilen går sönder, din granne är ett pucko och att du behöver ta dig till jobbet innebär att du behöver springa ut till bussen i ösregn gör det till att du "vill" springa i regnet, ha det knapert, få ont när du snubblar, ha ett pucko till granne och en trasig bil och dessutom vara sjuk?

Nej, jag "vill" inte ha det så, jag skulle vilja att det barnet inte fanns överhuvudtaget, inte ens funnits som embryo.

Jag "vill" inte att en ensam galning skjuter ihjäl ungdomar, att krig ska finnas eller att systemet i sverige emellanåt faller otroligt orättvist mellan folk och folk, jag vill inte heller att min granne ska ha en hund som skäller för allt, allt, allt eller att choklad är onyttigt i stor mängd men vissa saker får man vackert ta att acceptera ändå.
Tycker inte heller om sambons mamma, men jag är tillsammans med min sambo, inte diverse släktingar till honom och vissa saker får man helt enkelt stå ut med.

Självklart utgår jag ifrån mitt eget välbefinnande, allt annat är idioti anser jag.
Sedan går inte jag på som en ångvält och kräver att världen ska anpassas efter mig och mitt tycke för det, hade jag gjort det hade mitt liv sett hela annorlunda ut.
Man kan vara egoist på ett positivt sätt vilket man inser ifall man bara tänker efter.
De som hela tiden offrar sig för andra kommer bara tillslut må piss själva och vad är det för mål egentligen?
Inte mitt mål iallafall.

Och självklart har barnet inte fått välja, han var inte ens 5 år när det blev allvar mellan mig och min sambo.
Han har inte heller valt sina föräldrar, vilken skola han går i eller vart han bor.

Menar du att barnen är de som ska fatta de stora besluten, eller menar du att alla vuxna ska anpassa sina beslut efter hur diverse barn mår?
Oavsett alternativ anser jag att de är ogenomtänkta, mina barn har inte valt ett halvsyskon, ska jag ta det ifrån dom då eftersom de inte valt det eller hur tänker du?
För barn ska bara få det de aktivt väljer, eller?
Antingen det eller den kända offerrollen "men det är ju bara ett baaaaaaaaaaaarn och allt ska kretsa runt baaaaaaaaarnet. *gäspar*
Barn får anpassa sig, särkullen ville inte att föräldrarna skulle separera heller men det gav de blanka fan i rent ut sagt eftersom de valde att göra det ändå.
Men du anser nog att då är det för baaaaaaaaarnets skull de gjorde det...
Jojo, jag har hört allt förut.
Och det är lika patetiskt varenda gång.

Nej nej nej, man behöver inte alls acceptera att komma i andra hand och att inte vara "lika mycket familj". Struntprat!
Hos oss är ALLA en familj. ALLA är viktiga, även jag. Vår kärlek räcker till alla och vi behöver inte rangordna våra familjemedlemmar. Allt annat vore ju en katastrof och jag lider med de som hamnar på nån jävla "kärlekslista".

TS. Jag hade inte heller klarat av att leva i en familj där jag inte trivs, men jag tror att sånt smyger sig på. Jag tror det är ovanligt att man startar en "bonusfamilj" med att alla hatar varandra. Det är omständigheter som gör att obehaget växer fram... därför är det nog svårt att ta sig ur sen. Det är inte så lätt att släppa sitt liv, möjligtvis med gemensamma barn i familjen. Vad man BORDE göra är att "mota Olle i grind"... ta upp de där svåra ämnena innan de blir för infekterade, ha ett öppet sinne för varandras perspektiv.

Jag förstår ärligt talat inte människor som jämför kärleken mellan barn och förälder, med kärleken mellan två vuxna individer som är förälskade. 
På vilket sätt kan dessa två konkurera?
Förklara det för mig.
Och om du inte kan det, så faller även hela konceptet med att en vuxen människa ska ställa sig åt sidan kärleksmässigt för att ett barn ska få kärlek.

Nej nej nej.

Som Tessa skriver så har alla i en familj samma rätt att bli älskade och få älska. Kärlekens form är olika, men lika berättigad.
Jag har lika stor rätt att vara älskad och prioriterad av min sambo, som hans barn har av att bli det av sin pappa.

Och sen håller jag med Långkalsong i en sak.
Föräldrar som inser att även vuxenrelationen behöver vårdas har förmodligen ett fortsatt kärleksfullt liv.
Det är föräldrar som anser att barnen alltid ska komma först, som är separerade föräldrar. 
Sen när en av dessa föräldrar lär sig av detta misstag och satsar mer i sin nya relation och får den att fungera bättre, ja då är den föräldern egoistisk och en dålig förälder...??
För att inte tala om den nya partnern som blir idiotförklarad på en gång för att h*n vill lägga energi i relationen och inte bara i barnen..

Oj oj oj...  

Var i min text läste du "inte betyda nånting" och "komma längst ner på rangordningen" ?  Mitt förra förhållande har inget med detta att göra men om du är nyfiken så var det han som var den svaga länken.. Min nästa kommer nog vara så välfuntad att han förstår att han inte är lika mycket familj som min dotter.

Visst gör det.. Vi nöjer oss inte med vilken skit som helt och vi klarar oss själva :P  

Men vad bra för er. Min dotter betyder mer än en man iafl