Kvinna: Barn - innan vilken ålder?

Jungfrublom: Håller med. Personligen anser jag att det är upp till var och en att avgöra när - eller om - det lämpar sig. För vissa är det dessutom mer omständigheterna som avgör, än aktiva val... 

Kroppen, ja. Därmed inte sagt att psyket är det - eller omständigheterna runt omkring, för den delen. Borde det inte vara bättre att bejakta samtliga dessa faktorer och göra en avvägning däremellan, undrar jag? 

Det bör även påpekas att det finns 33-åringar med ett hälsosammare livsstil och sundare kropp än de flesta 22-åringar där ute. Sköter man om sin kropp - äter sunt, motionerar regelbundet och inte röker - skapar man de bästa förutsättningarna för att kroppen skall hålla ett par år extra. 

Som 32-åring och med en bättre livsstil än de flesta av mina tio år yngre medsystrar,  är jag fullständigt övertygad om att min kropp lämpar sig bättre för en graviditet i dag än vad deras gör - trots att de är tio år yngre. Tycker att fokus borde ligga på livsstil snarare än ålder, som egentligen inte säger särskilt mkt alls om hälsoaspekten i det hela. 

Instämmer till fullo! 

Om du har några exempel på sådana skäl, får du gärna brodera ut ditt svar. :) *nyfiken* 

Själv är jag 32 och har inga barn. Kommer förmodligen att vänta i si sådär tre år till, p g a min livssituation. Rent mentalt är jag mogen för det i dag, men omständigheterna omkring mig är det inte och det är sådant som kommer ta ett tag att få ordning på, så tre år framåt i tiden är en rätt kvalificerad gissning i mitt fall. 

Att skaffa barn tidigare, hade inte fungerat för mig. Det har varit så mkt strul på diverse plan att jag aldrig övervägt saken eller diskuterat den med min partner. Det har inte varit tänkbart och jag tvivlar på att jag ens hade varit kapabel att ta hand om ett barn såsom det sett ut. För mig är det viktigare att skapa förutsättningar för att ens barn skall få en dräglig tillvaro, än att jag själv är som mest fertil och har den lättaste av graviditeter och förlossningar. Det är sådant jag är beredd att offra eller överbrygga. 

Ser till att hålla mig med regelbunden motion och ta hand om min kropp på bästa möjliga vis, så länge. Då har jag iaf skapat de bästa av förutsättningar för att min kropp skall hålla sig ung och sund längre - och det tror jag är viktigare än åldern i sig. Blir jag utan barn, så blir jag och det är ngt jag får ta om den dagen kommer. Jag hade likväl inte kunnat göra ngt annorlunda och jag är alldeles övertygad om att jag skulle bli en alldeles fantastisk mamma när/om det händer. Mkt tack vare mina erfarenheter av livet och min mentala mognad, faktiskt. 

 

 

Livet är inte alltid så enkelt att det "bara är att välja" och "lösa" saker inom en viss tidsfrist. Ibland inträffar det oförutsedda saker när man allra minst vill det och kanske hade planerat för ngt annat - och så blir man helt enkelt tvungen att prioritera det framför att föra fram ett liv som man inte kan ta hand om just där och då. Inte ens om man levt ett liv enligt normens alla regler, är man särskilt skyddad i det läget. Saker händer - och får konsekvenser. Vissa bara för stunden, andra för all framtid.

Du skriver om att "ha allting ordnat" för sig och det är ju bra om man tänker så, men är det ngt jag har lärt mig så är det att vi aldrig kan vara säkra på morgondagen. Det som verkar väldigt stabilt och gå i en viss riktning, kan ta en helomvändning inom loppet av bara några sekunder. Och då får vi helt enkelt omprioritera och börja bygga mot en framtid på nytt. Är det tillräckligt söndertrasat och kaotiskt, kanske det t o m tar mer tid än vad vi hade önskat. Och då kanske det inte ens är möjligt att tänka tanken om barn förrän den dag vi är 36 och inte längre lika fertila. Fast det är klart; vill man inseminera och inte bryr sig om att bygga klart, går det säkert att tidsbegränsa detta. Därmed inte sagt att det är ett särskilt rationellt beslut. 

Nä, det är klart. Kromosomavvielser ärvs dock inte bara från mamman; även äldre pappor har en större benägenhet att bidra till dessa.

Personligen skulle jag definitivt välja att göra en abort i det fallet - därmed inte sagt att jag för den skull "tar lätt på aborter". Jag ser det bara som det minst dåliga av två dåliga alternativ. 

Hehe. True! 

Yes. Och bara för att man själv anser att man har träffar trätt, innebär det inte nödvändigtvis att ens partner är av samma åsikt eller - eller ens vill skaffa barn just då. *tillägger* Anledningarna kan vara oändliga. 

Det gäller även för Downs syndrom och autism. 

Nu har jag visserligen redan gjort en abort (när jag var 19), så jag vet vad jag talar om. Ser det absolut inte som ett "preventivmedel", kanske bör tilläggas. Men jag tycker att det är bra att det finns - och jag stödjer gärna dem som väljer att göra en abort när de anser det vara nödvändigt. Abort är dock ett ingrepp jag gärna slipper så långt det är möjligt.

 

Ja, såklart.

Det har du ju rätt i, men jag ser inte ngt fel i att "avdramatisera" aborter ur samhällssynpunkt. Problemet ligger snarare i det du nämnde tidigare - att det finns de som använder aborter som preventivmedel - men jag är ganska säker på att detta uppmärksammas och korrigeras med preventivmedel i förebyggande syfte av vårdpersonalen. Det är åtminstone min erfarenhet av det hela. 

Anna Sol: Mkt troligt, ja. Av min pojkväns kvinnliga vänner är det bara två som har barn (nyligen födda, dessutom). De är samtliga antingen läkare eller civilingenjörer (dvs långa utbildningar), 31+ och bosatta i antingen Sthlm eller storstäder i utlandet.

I Danderyds kommun ligger medelåldern på förstagångsföderskorna på 32 år. Så åldern är definitivt beroende av var man är bosatt och utbildningsgrad. Själv pluggade jag tills jag var 28 - och då gick jag ändå raka vägen från gymnasiet. Bodde på en mindre ort under utbildningen och de jag lärde känna där - och som inte pluggade, kanske bör tilläggas - har samtliga skaffat sig familj för länge sen.