Dottern blir retad!

Men ååh när jag läser det du skrivit gör det ont i hjärtat, vad barn kan vara elaka. Jag har själv en dotter (2,5 år) och jag är jätterädd för att hon någon gång kommer utsättas för mobbing på ett eller annat sätt. Har funderat massor kring det där hur man skall göra i ett sådant fall och ärligt talat vet jag inte. Det är inte tänkbart att byta igen? Förstår om det är svårt eller omöjligt och förstås skall man såklart inte fly ifrån problemen heller. Nä jag skulle nog kalla in både personal och förskolechef och alla tänkbara inblandade (föräldrar kanske också) till ett möte. Inför det mötet skulle jag förbereda mig ordentligt och peppa mig själv till att verkligen vara tydlig och hård med att det måste bli en förändring. Kräva att ni tillsammans arbetar fram en plan för att stärka alla barn (ofta är mobbarna de svagaste) och även för att göra det "töntigt" att retas och mobba. Finns det några föräldrar som är unga och lite "coolare", låt dem vara med och påverka barnen, ofta tar de små efter dessa personer och lyssnar därför på ett annat sätt. Det funkar sen inte att typ bara föreläsa för barnen hur man skall bemöta sina medmänniskor utan man får visa det på andra sätt, ex visa någon film, läsa inspirerande böcker, leka lekar och främst visa i hur man själv är. Samtidigt så är det bara för dig/er att fortsätta finnas för er dotter och visa henne massor av kärlek hemma.

Lycka till, jag hoppas verkligen att det löser sig för er!

Går igenom liknande med min fyra årige son just nu. Vi är nyinflyttade, och alla grannbarnen har redan hunnit skaffa sig sina bästisar (dom är 1-2år äldre). På förskolan går det bättre, men det finsn en hel del av de äldre pojkarna som kan vara riktigt elaka, går ut i fysisk våld. Jag har sagt till sonen att han alltid måste säga till fröken och sedan till mig när jag kommer och hämtar honom. Har pratat med fröknarna, som tar dte ganska lätt. Men det gör ont i en som förälder när man ser att ens barn blir "mobbat". Vändningen blev när jag fick nog och ryckte tag i en av de elaka pojkarna.  Kom till förskolan och hämta sonen, när jag går in i hallen så putte pojken(6år) min son i golvet och satte sig på honom. Min instinkt blev att jag ryckte upp honom i armen och var måttligt arg och sa att jag ska säga till både hans föräldrar och lärarna (sagt och gjort, och det lugna sig).

På hemmaplan har det börjat ta sig nu, körde med ett fult knep när grannbarnen var utanför och lekte. Skicka ut sonen med nybakade bullar som dom alla satte sig och åt. Sen fråga jag om dom ville ha saft och duka upp vid utebordet, alla barnen kom dit och sedan bada dom i poolen och glidbanan. Efter det så har det gått mycket bättre och barnen kommer och knackar på nästan varje dag, och sonen blir överlycklig. Till helgen tänkte vi bygga ett klättertorn (lekplats) som fh. lockar dom alla. Funkar tydligen lika bra att muta andras barn som sina egna ;D

Men usch vilket föräldrabeteende du beskriver i det andra stycket. Är du verkligen så desperat att du försöker "locka" grannungarna till att vilja leka med din påg? Förstår du inte att det är prylarna som ungarna blir kompisar med, inte med din son. Hur tror du det ska bli när han blir äldre? Ju högre upp i åldrarna ju mer övrtgår kamratskapen i det mänskliga förhållandet. Ska du trycka upp en motorcykel i din 16-åriga sons jämnårigas tryne när det kommer till kritan? Jag tycker du ska tänka över dina strategier, för det du beskriver får dig bara att framstå som en orutinerad och vilseledd förälder. Inte konstigt att sonen blir mobbad med en sådan mamma.

vad du snackar skit. tycker det är jättebra att hon hjälper sin son att få kompisar! det svåra är att få kontakt, när första kontakten väl är gjord och barnen upptäcker att hennes son är en rolig kille så brukar det automatiskt lösa sig! 

Bra sagt Nina CC!

Nu är jag inte förälder utan en ung tjej som minns sin barndom väl.-

Mobbning utsattes jag för vilket har satt sina spår.
De få kompisar jag hade (eller de gånger de fick för sig och komma till mig) var inte på grund av mig utan för annat, tex då vi avlivade en hund och skaffade en ny valp så ville alla komma till mig men det var inte för min skull utan för och se valpen.

En del barn är grymma och andra är elaka rakt igenom. Visst, de är bara barn men vart är de vuxna när vi behöver dem?

Ni får gärna skriva och fråga om det är något ni undrar, ska försöka svara så gott jag kan.
Och som vanligt menar jag aldrig illa om det nu råkar vara någon som tar åt sig.
Ha det bra alla och hoppas ni hittar lösningar som är bra för era barn!

Det enda jag igentligen har gjort var att bjuda på fika, poolen/banan hade vi sedan tidigare (vilket de flesta har här). Lekparken har legat under planering sedan vi flytta in, men vi väntade tills altanbygget blev klart (mycket spill att använda). Så det hade vi byggt ändå, pga. att det endast finns en väldigt nedgången lekplats i området. Och den ligger för långt bort för att sonen ska få gå dit själv. Så jag gör inte allt för att grannbarnen ska få roligt, utan sonen. Jag ser inget fel i att barnen är här för att leka, eftersom dom leker jättefint ihop med sonen. Igår kom två av pojkarna hem till oss och lekte under eftermiddagen. Dom var där för att leka med min son, inte för att leka med hans grejer. Dom lekte både kurragömma och rollekar, sedan byggde vi en koja under matsalsbordet. Har pratat med föräldrarna, och dom tycker det är jätte kul att dom leker ihop, och vi har pratat om ev. allergier, regler ang mat osv.

Givetvis är det inte tänkt att jag ska "locka" hit barnen, det var bara för att bryta isen och få dom till att lära känna varandra. Barnen var så tighta och inte allt för intresserade att lära känna nya kompisar, men nu har det släppt.   

 

Tack, det var det jag ville få fram. En isbrytare som får dom att lära känna varandra lite. Sedan är det helt upp till barnen själva  om dom vill umgås eller inte. Det har visats sig att dom trivs bra ihop med sonen, så resultatet blev precis som önskat =)

Det här är ju en ständig oro som iaf jag går och bär på. Vad gör man om ens barn blir mobbat/utstött?

beccagranens strategi var riktigt bra, men jag förstår om det inte blir lätt för TS att göra samma sak.(?)

löpardennis visar med sina inlägg att han endera trollar, eller har allt annat än intelligenta åsikter.
 

Hej Sliverbell

Vilken jobbig situation! Jag tycker det känns viktigt att ni får/har en bra öppen relation med förskolelärarna . Det är stora barngrupper, som du beskriver, men här har de ett problem som de verkligen behöver fokusera på. Har de inte tid till det så skulle jag be att få vara med och observera/stötta några dagar.

Hoppas det löser sig!

'Laya01- Berätta gärna mer om du vill!
Vad skulle du vilja att andra runt dig gjorde för annorlunda?

TS vart bor ni? söderut eller norrut?

Detta är till Silverbell o  Beccagranen:

Det ni beskriver är fruktansvärt och får inte ske, ändå förekommer det på många förskolor att barn retas och är utanför barngruppen. Att alla barn ska må bra och inte utsättas för kränkande behandling eller diskriminering finns det en lag som reglerar förutom Läroplanen. Enligt lag ska alla förskolor ha en likabehandlingsplan, be att få läsa den! Det är i slutändan förskole chefen som är ansvarig för att inga barn retas så vänd er till denne om ni inte tycker att pedagoerna gör tillräckligt för att hjälpa era barn.

Ni kan också be personal o förskolechef att ta hjälp av proffesionell handledning av psykolog eller specialpedagog för att få stöd i att hjälpa era barn (och även de barn som retas). Var heller inte rädda för att byta förskola och visa era barn att detta är så dumt av dem som gör det att ni inte ens vill at de ska behöva träffas! Jag känner vibbar av dålig pedagogik o frånvarande pedagoger när detta sker för om pedagogerna är NÄRVARANDE borde det inte upprepas utan att de märker det....

Barn är inte utstuderat elaka mobbare på egen hand utan de blir det för att det inte finns någon vuxen som styr upp deras sociala kompetens/interaktion. Det är inte medfött att vara socialiserad/empatisk utan för att dessa kompetenser skall utvecklas behövs vuxet stöd. Saknas det på dagis/i skolan/förskolan så uppstår mobbning.  Som ett brev på posten ...

Jag håller med. Barn är inte utstuderade. Men de njuter när de får en känsla av makt.
Jag är så förtvivlad nu, situationen har snabbt blivit sämre och dagis såsar på. De tar det på allvar, men dottern gråter nu varje morgon att hon inte vill gå till dagis. Barnen retar henne och hon vill försvinna och inte finnas för då kanske de undrar varför hon har försvunnit.

V ad kan jag som förälder göra för min dotter!

TS
Jag tycker att du ska prata med personalen igen. Och kräva att dom hjälper din dotter genom dels att prata om hur man uppför sig mot andra men också genom att (på ett subtilt) sätt hjälpa din dotter att lära känna dom andra barnen vid sidan om gruppen.

Ta kontakt med skolledningen och kräv att elevvårdsteamet kopplas in! Det borde, på er skola, precis som på alla andra (ja utom på vissa privata då..) finnas tillgång till kurator och psykolog. Mobbning handlar Alltid om frånvarande vuxna!

Jag föreslår att du ringer förskolechefen på måndag morgon. Kräv ett möte redan nästa vecka. Sådana här frågor får inte dra ut på tiden. Får du inte något möte eller om du upplever att de inte gör tillräckligt för at lösa problemen så går du vidare. Organisationen ser lite olika ut i olika kommuner, men någon form av utbildningsförvaltning måste finnas, även om den kanske inte heter just så. Det finns också en politisk nivå, kanske en utbildningsnämnd, en barn- och ungdomsnämnd eller liknande. Jag tycker att du ska informera såväl förvaltning som nämnd. De är ansvariga för hur förskolan fungerar i kommunen. Det gäller även om det är en fristående förskola. Det är ju kommunen som betalar och som sätter upp vilka krav som ska uppfyllas för att en skola/förskola ska få del av skolpengen. Är det en fristående förskola kan den vara del av en större koncern och då kan du även kontakta denna.

Du måste få förskolan (eller någon högre upp i organisationen) att förstå vad din dotter utsätts för. Det är deras skyldighet att se till att barn inte far illa i verksamheten. De måste både stödja din dotter och sätta stopp för de andra barnens beteende. Det går att göra ganska mycket. När vår dotter var runt fem så fick vi veta att hon utsatte andra barn för kränkande beteende på förskolan. Personalen gjorde helt rätt. De informare både oss och föräldrarna till de två utsatta barnen. Vi kom överens om att de skulle ringa mig eller min man direkt när något hände. På det sättet fick vi alltid färsk information och visste vad som pågick. Vi och förskolan var helt ense och vår dotter förstod att det inte gick att spela ut oss mot varandra. När det ändå inte hjälpte tillräckligt mycket tog vi kontakt med BUP, där både vi och personal från förskolan fick handledning. Som tur var fick vi då bukt med problemen.

Jag tror att BUP kan vara till hjälp även när det gäller det barn som är offer för mobbningen. Som förälder är det viktigt att stärka barnet så att han/hon förstår att de som mobbar gör fel, det är inget som han/hon behöver tåla. Ibland är det svårt att veta precis hur man ska göra. När det gäller ens egna barn är det så mycket känslor inblandade att det kan kännas omöjligt att handla rationellt. Då kan proffs, så som barnpsykologerna på BUP, hjälpa en att komma vidare. Du kan också fråga vilken tillgång till psykolog som förskolan har. Uppenbarligen har de hittills inte lyckats lösa problemen på egen hand och då kan det vara läge att ta in hjälp. Det brukar ofta finnas en psykolog som kan gå in och ge handledning till personalen på kommunens förskolor. Vet inte om det är så när det gäller fristående förskolor.