God doesn´t make mistakes

TS och de allra flesta föräldrar till DS-barn och liknande reagerar på ett fullt naturligt sätt. Det är förjävla jobbigt att få reda på att det är fel på ens barn och då måste man hitta ett sätt att hantera det på. Vad gör man? Jo, man vänder det hemska till något positivt, man intalar sig själv att barnet är så speciellt och underbart och att det måste vara en gåva från ovan, att barnet är finare än andra barn. Jag hade nog också gjort det om mitt barn föddes med ett svårt funktionshinder; man gör vad man måste för att överleva liksom.

Sen gör ju det social sitt också - det är nog det mest tabubelagda som finns att vara annat än överklycklig för sina barn. Det ser man ju här på FL till exempel - skriver du att du inte älskar ditt barn så är du genast en hemsk mamma. Det gäller inte bara för föräldrar till barn med lagom antal kromosomer utan för DS-föräldrar också, naturligtvis. Innerst inne känner man kanske helt andra känslor än kärlek och glädje. Besvikelse är vad jag hade känt. Och ilska. Varför just jag?

Kort sagt: DS-föräldrar brer på med superlativ om sina barn eftersom de känner att de måste, både för att fortsätta lura sig själva och för att lura omgivningen.

Med det sagt är det inte konstigt att TS reagerar som hon gör i den här diskussionen. För övrigt är det rätt löjligt att känna sig kränkt över att en människa väljer att genomgå ett medicinskt test. Det handlar inte om någon annan än en själv i det läget, det borde väl vara solklart.

Nej, det beror inte helt och hållet på det. Attityderna kunde vara bättre, det håller jag med om. Men det är inte enbart det.

Att leva med funktionshinder är inte trevligt alla gånger. Det känns inte som du varken vill eller kan förstå det. Det finns mängder med svårigheter man kan råka ut för som inte har något med samhällets syn på en. Som är jävligt svåra att leva med och hantera. Som skapar ett stort lidande för en själv.

Varför klarar du inte av att förstå det?

Är det bara ds som är det absoluta bästa som kan hända ett barn? Eller är ds det absolut bästa som kunde hända dig? Du har nu chansen att skriva en bok, att sitta på nätet och skriva och lägga ut bilder. Du får uppmärksamhet.

Det låter, sådär.

Man kan faktiskt älska funktionshindrade barn, precis lika mycket som "friska". Dvs det behöver inte vara fejk, även om första tiden förstås kan innehålla chock och sorg.

Men självklart är något uppenbart galet i TS fall, sett till resonemang, brist på logisk argumentation, brist på konsekvens etc. Jag vill inte spekulera i vad det beror på, men det behöver ju faktiskt inte ha med hennes dotters funktionshinder att göra, det kan ju lika gärna ligga hos TS.

Återigen blandar du in din dotter i det hela. Påstår att hon inte duger som hon är bara för att det går att upptäcka kromosomavvikelser mm, tidigt i graviditeten. Du borde verkligen söka hjälp för detta. Självklart får du tycka vad du vill, men det låter inte sunt att lida av sådana vanföreställningar att man far med rena osanningar.

Du låter också väldigt känslostyrd och jag vet inte om du rationellt klarar av att ta till dig detta, men jag skulle rekommendera dig att vända dig till en samtalsterapeut t ex, och reda ut alla tankar och känslor kring detta ämne. Kanske kan terapeuten även hjälpa dig att ta reda på FAKTA. Så att du får rätt information och slipper gå omkring och tro att samhället föraktar din dotter och andra DS-barn, bara för att det finns vissa tester att göra.

Lycka till! 

Du har haft det ganska jobbigt va? Och då syftar jag inte på din dotter.

Jag vet andra som har haft det tufft, som resonerar ungefär som du. Det går liksom inte att nå fram till dem...

 

Det gör ingen skillnad för resonemanget. Varför blandar du ihop barn som finns med barn som inte finns? Du anser ju själv att vissa tester är OK! Och man testar som sagt inte bara mot DS, så syftet är INTE att "eliminera" DS-barn. Inte mer än din folsyra, är ett sätt att "eliminera" barn med ryggmärgsbråck...

Begriper du NU? 

Tror du att det finns någon annan orsak till att man väljer bort ett barn med DS än just rädsla och fördomar som du skrivit flera gånger..?

tack för länken. vilken vacker sång. viktig.

Det handlar inte riktigt om det du skriver. Det handlar om att man lär sig uppskatta och värdera andra saker än innan det funktionshindrade barnet kom. Att man får perspektiv på vad som är riktiga problem och inte. Att känna oerhörd glädje över framsteg som barnet gör trots att friska jämnåriga klarar mycket mer.

Ts, jag har ett funktionshindrat barn. Jag älskar honom precis lika mycket som de andra barnen. Jag önskar inte livet ur honom eller andra barn med liknande funktionshinder. Men jag tycker inte att det skulle vara fel om det i framtiden kom tester som kunde upptäcka hans funktionshinder redan i moderlivet eller om det kom en mirakelmedicin som gjorde att barnen inte fick dessa problem.